"Jag är inte bitter"

Ja, ni har säkert många sett sketcherna från svenska Idrottsgalan med Robert Gustavsson som imiterar speedwaymästaren Tony Richardsson, som ironiserar över alla andra som får priser i sina fjantiga idrotter. Av någon anledning är det bitterhet jag börjar tänka på när jag läser vad partiledare Axel Jonsson från Ålands Framtid skriver i dagens Nya Åland.

Jonsson verkar bitter över att inga andra borgerliga partier förstår vad det betyder att vara borgerlig. Han håller med tidningens ledarskribent Nina Fellman om att Johan Ehn (M) är som en gråsosse (överdrifternas julafton?) men samtidigt tycker han att Felllman själv överdriver och saknar trovärdighet när hon skriver att Jonsson tagit sitt parti högerut.

Ledaren skrevs efter Åland 24:s partiledardebatt som var en intressant uppvisning av en stark landskapsregering och en svag opposition. Det är klart att det är jobbigt för Jonsson att hans parti inte får vara med och bestämma och att de andra borgerliga kan samarbeta så konstruktivt med oss socialdemokrater - och att det samtidigt visat sig vara något som väljarna gillar - i Ålandstidningens opinionsmätning nyligen backade ÅF till förmån för Moderaterna medan Socialdemokraterna, som vann valet och leder regeringen, håller sin popularitet.

Det är intressant men märkligt att Jonsson tror att det är i detta läge han ska satsa på att sprida "sosse-skräck": Han antyder att Nya Åland är en S-tidning (för vilken gång i ordningen...?), han pratar om regeringens "väg mot....höjt skattetryck" och som spiken i kistan om vårt lantråd och hennes illröda halsduk....lite kul i det sammanhanget är det ju att det på bilden från debatten är Gun-Mari Lindholm (Ob) som har den röda scarfen och att Katrin Sjögren (Lib) också har något rött kring halsen :)

Axel Jonsson skulle behöva läsa den utmärkta tidskriften Tvärdrag. Där pågår idédebatt på en något seriösare nivå än att pajkasta med Nya Åland om vilken klädsel lantrådet har. I Tvärdrag från i somras finns en artikel om den ekonomiska krisen i Europa i vilken den världsberömde indiske ekonomen Sony Kapoor intervjuas. Kapoor är bland annat medlem i en panel i Financial Times som sätter betyg på finansministrarna.

Tidskriften ställer en fråga om hur tillväxtmål och hårda åtstramningar (högerpolitik) verkligen kan vara en fungerande kombination. "För att öka tillväxten behövs investeringar och kännetecknande för den här krisen har varit att varken statliga eller privata institutioner satsat. Det sker en utarmning av människor", säger Kapoor.

Detta har regeringspartierna på Åland förstått, även om vissa i vårt regeringsblock vill profilera sig som höger och det är väl fullt naturligt. Men Åland har en mittenregering, stödd av en stor majoritet ledamöter i en skala från Igge Holmberg (S) på vänsterkanten till Runar Karlsson (C) på höger sida.

Axel Jonsson får inte vara med och bestämma. Han är bitter över att inte bli betraktad som mittenpolitiker. Det blir han knappast framöver heller om han inte styr om politiken. Hoppas att han framöver slipper socialdemokratiska mardrömmar - det verkar ha lyckats för Johan Ehn. :)

Återinför den avgiftsfria stadsbussen

I Nya Åland 22.10 berättas det hur många som åker stadsbuss nu när avgifter återinförts.

I september uppger Viking Line Buss att bussarna haft totalt 4.065 passagerare och Nyan skriver att det ska jämföras med de "femsiffriga tal" som fanns då bussåkandet var avgiftsfritt. Bussbolagets chef hade enligt Nyan räknat med att det skulle ha gått ännu sämre!

Förra årets statistik från Röde Orm visar att ca 20.000 resor gjordes i september 2012, alltså fem gånger fler. Ja, ni ser, det har inte blivit någon vidare succé för det kollektiva resandet när avgifter återinförts. På en vecka åkte det mer Mariehamnare med buss när den var avgiftsfri jämfört med vad som nu är fallet på en månad!

I det här sammanhanget påminner jag om det hållbarhetsmål som fullmäktige enades om i juni ifjol: "I syfte att bli koldioxidneutral 2020 ska stadens utsläpp av växthusgaser per invånare från verksamheter som staden kan kontrollera 2015 vara 40 procent lägre än utsläppen 2002". I Ålborgåtagandena som Mariehamn undertecknade 2007 lovar vi förbättra framkomligheten och minska trafiken.

Så till ekonomin. Med en halverad budget blir ju förstås utbudet av turer sämre och det har vi bussresenärer redan märkt. De som röstade för återinförd avgift räknade sig säkert till skaran "ekonomiskt ansvarstagande". Men betänk detta: Räknar man vad vi skattebetalare betalar per resande har ju stadsbussen blivit mycket dyrare!

Tro mig, det dröjer inte länge innan vi får debatten om att dra ner bussutbudet ytterligare eftersom ingen verkar vilja åka. Och varför vill inte folk det? Låt mig ta några exempel från min egen verklighet:

Jag är frånskild pappa till fyra barn och bor i Östernäs. Barnen går i Strandnäs skola. Alltså, i familjen finns många potentiella bussåkare som har fem kilometer enkel väg till skolan och en pappa som har ungefär hälften så långt till jobbet. Tre av barnen har dessutom aktiviteter på eftermiddagar och kvällar som är koncentrerade i norra staden (musikinstitutet, skolan, ungdomsgården, gymnastikträningen).

För att hinna i tid till skolan behöver mina barn åka 55 minuter före skolstart (att vara punktliga är något deras far varit noga med i uppfostran). Skulle de missa den tidigare bussen kan de gå av på hållplatsen vid Grindmattesvägen, rusa under rökerirondellen och "bara" komma fem minuter för sent till skolan. Tänkte ingen på att barn som åker buss till skolan kunde tänkas vilja komma fram i lagom tid före det ringer in?

För alla över 12 år kostar en enkel resa 2 euro. Om alla mina barn åker fram och tillbaka till skolan en dag kostar det oss 12 euro och i tid 1,5 timme, ibland längre (per barn). Vi kan förstås köpa månadskort för 120 euro/mån också. Någon skolskjuts får inte barn som är skrivna hos sin mor i närheten av skolan, trots att de bor lika mycket tid hos fadern. Det är alltså bättre att bo på Solberget i Jomala, gå i skola i Strandnäs och ha föräldrar som bor ihop.

Så lägger vi till fritidsåkandet. För oss Östernäsbor som vill till musikinstitutet går det ganska snabbt att komma dit. Men hem? Ja, kolla i turlistan själva. Vid den tid som lektionerna på musikinstitutet pågår som mest går bussarna en gång i timmen och då far de först NORRUT. Barn från södra staden som har turen att sluta sin lektion några minuter före bussen kommer kan vara hemma på 45-50 minuter. Har de otur med schemaläggningen får de vänta en timme till....

Det är det här som är verkligheten. Betänk att det tar tio minuter att köra bil de aktuella sträckorna.

Jag inser förstås att busstrafiken är ok om jag pendlar, med regelbundna arbetstider, till och från utkant till centrum för att komma på jobb. Tiderna är ju anpassade för arbetande vuxna som ska till centrum.

Men är det NÅGON som är förvånad över att vi föräldrar skjutsar våra barn fram och tillbaka till skola och aktiviteter morgon, middag och kväll efter att ha läst ovanstående exempel? Gällande skjutsning till gymnastikträningarna i Bollhalla är det i alla fall många föräldrar som samarbetar och ordnar samåkning för barnen – bra!

Jag vill betona att jag fortfarande kommer att ivra för att Mariehamnarna ska välja att ställa bilen hemma för att resa med buss. Jag kommer att försöka vara ett gott föredöme för mina barn och själv cykla och åka buss när jag har möjlighet. Men något säger mig att själva politiken går ut på att lära våra barn och ungdomar att de INTE ska/kan åka buss.

Jag vill också samtidigt påpeka att jag inte har något emot den nuvarande entreprenören. Viking Line Buss har ju inte bestämt rutternas omfattning och inte heller avgifterna. De ska förstås, enligt uppdrag, marknadsföra utbudet så gott de kan.

Det finns ingen politisk majoritet för att riva upp det här beslutet nu. Men för mig är det uppenbart: Ska vi mena något med hållbarhetsmålet kan vi börja med att gå tillbaka till att ha avgiftsfri buss och öka antalet turer, minst till den nivå som fanns t o m maj i år. Men även då var kvällstrafiken minimal, så den kunde staden satsa mer på.

Det kan tyckas bli dyrare, men på hur lång sikt tänker vi då? Vad kostar det oss att strunta i miljöaspekterna? Betänk den fantastiska marknadsföring Mariehamn fått för sin avgiftsfria buss, senast i somras i ett långt reportage i den tyska TV-kanalen ARD 1. Vad tjänar vi på sådan positiv uppmärksamhet? Se hur andra gör, t ex i Tallinn. En nysatsning på det kollektiva resandet är en investering i framtiden!

I en demokrati behövs alternativ

Hur mycket demokrati har vi egentligen? Ja, förstås måste man först och främst definiera demokrati för att kunna svara på denna fråga. Demokrati handlar om folkstyre, om fria val och medborgarinflytande över beslut. Men på ett något djupare plan om att det också måste finnas resurser för politisk fördjupning.

Därför var studiebesöket på riksdagens utredningstjänst det intressantaste under mitt och två andra åländska partisekreterares studiebesök i riksdagen i Helsingfors i tisdags. I korta drag kan man säga att RUT, som den förkortas i Sverige, hjälper riksdagsledamöterna att utreda förslag och söka information kring frågor de behöver veta svaren på för att göra sitt uppdrag på bästa sätt. Och detta trots att varje finländsk riksdagsledamot dessutom har var sin personliga assistent (vilket lär vara mycket ovanligt i parlament omkring i världen).

Den allra största utredningstjänsten finns i USA och är först och främst till för att den politiska oppositionen ska kunna utreda en alternativ politik till den som regeringen för. Med den expertis som finns inom utredningstjänsten, i kombination med den expertis som den anlitar, kan RUT vara till stor nytta. I en demokrati måste det ju finnas alternativ, men av en politiker kan inte förväntas att de opartiskt kan analysera alla konsekvenser av sina förslag.

Partierna har ju resurser, säger ni, men partierna har mer och mer blivit valapparater, konstaterade vi när vi var i Helsingfors. Och det gäller ju i högsta grad även här på Åland, där de flesta har en partisekretare som både sköter partiet och lagtingsgruppens verksamhet och dessutom på deltid under de år när det inte är val. Tänk om ett åländskt oppositionsparti skulle lägga en riktig skuggbudget. Det klarar ju till och med "lilla" Vänsterpartiet av i vårt västra grannland.

Visst, Åland är litet, vi har begränsade resurser inom vår förvaltning. Frågan är väl först och främst om vi kan dra nytta av Finlands utredningstjänst som i sin tur finns med i ett europeiskt nätverk av utredningstjänster. Sveriges politiska utveckling är förstås också intressant för åländska politiker.

Här finns en hel del att tänka på inför framtiden när vi ska utveckla vår självstyrelse ytterligare.

Fusket dränerar vår välfärd

Klumpsumman är på rekordnivå, alltså borde allt vara frid och fröjd, skriver Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi. D v s, landskapets uppgift är "att justera utgifterna något så att de ligger i fas med en årspeng som även i detta krisens år når nya höjder".

Ålands Radio uppfattar detta som "hård kritik" mot landskapsregeringen och finansminister Roger Nordlund (C) som till radion mycket riktigt konstaterar att "kostnaderna för välfärden har också stigit, därför är utgifterna större nu än för några år sen".

Kostnadsjakt är förstås viktigt, det finns mycket att omstrukturera och göra bättre. Men det som Lampi och hans marknadsliberala gelikar aldrig nämner är justeringarna på inkomstsidan.

Åland behöver nu spara många miljoner euro, konstateras det.

Nya Åland hade ett intressant uppslag i gårdagens tidning. Det handlade om skattefusk i Finland och på Åland. Tar man de finländska uppskattningar som finns och applicerar dem på Åland så går vi miste om mycket pengar. Den svarta ekonomin skulle enligt Statistikcentralen och ÅSUB motsvara 7,5 procent av Ålands BNP, som är på drygt 1 miljard euro. Det motsvarar 88 miljoner obeskattade euro.

Ja, ni förstår själva. Den så kallade krisen hade inte varit så djup med de pengarna. "Fuskarna dränerar vår välfärd" kunde ha varit rubriken på Lampis ledare. Men den kanske kommer....

Bra att lyfta katten på bordet

Den bristande jämställdheten har blivit aktuellt i den politiska debatten på Åland. För oss i socialdemokraterna började det med att vi reagerade på artiklar i Nya Åland där partiernas styrkor och svagheter analyserades. Och där fler unga män efterlystes hos oss. Vi svarade förstås att vi är det överlägset mest jämställda partiet på Åland ;)

Vi har bildat en jämställdhetsgrupp, det visar att vårt parti tar frågorna på stort allvar. Nyligen inledde vi vår höstkampanj med att påvisa hur fel det måste vara att 16 kommuner på Åland har manliga kommundirektörer, 0 har en kvinna som högsta tjänste"man".

Så kom dagens ledare i Nya Åland där Nina Fellman helt riktigt pekar på ojämställdheten i åländsk demokrati. Nummer ett är ju att synliggöra problemet och det lyckades hon ju med. Det har garanterat varit dagens "snackis" i fikarum och lunchmatsalar, det uppfattade i alla fall jag i lagtingets café.

Moderate kommande ministern Wille Valve, som jag tycker att verkar vara en modern ung man, skriver att det inte är något problem att Åland skickar sex herrar och noll kvinnor till Östersjöns parlamentariska konferens i Estland. Det är jag inte beredd att hålla med om, även om det är riktigt som han påpekar att tre kvinnliga ministrar här hemma har ansvar för externpolitiken. Men signalen, när Östersjöns parlamentariker träffas, är ändå att Åland inte har några viktiga kvinnor.

Grundproblemet är förstås den bedrövliga könsfördelningen i lagtinget. Den kommer sig av att det åländska folket i huvudsak röstar in män, så enkelt kan man ju beskriva det. Men nästa fråga måste ju bli varför? Är åländska kvinnor sämre, blygare, ointelligentare? Knappast. Ställer upp i val gör ju åtminstone rätt så många, men med några strålande undantag får de sedan inte de mest betydelsefulla posterna, speciellt inte i kommunpolitiken.

Detta är ett stort demokratiskt problem. De män som hejar på Valve när han inte ser problemen bakom symtomet, när det gäller just BSPC-delegationen, är några som i andra sammanhang t ex påpekar att det är för få från näringslivet (i huvudsak män det också) i politiken (....de blir diskriminerade av att det är så dåligt betalt att vara politiker, hm, ja jo, allt är ju som bekant relativt....).

Det är nog dags för oss män att inte känna sig så hotade av den feminism som pekar på de här problemen. Valve skriver ju på sin blogg hur otroligt lite makt kvinnor har över den ekonomiska politiken, vilket helt riktigt är en viktigare fråga än vem som åker till Estland. Men en förändring är inte möjlig förrän debatten hålls vid liv.

Så håll utkik efter socialdemokraternas jämställdhetskampanj i höst! Vi gör vad vi kan för att lyfta "katten på bordet".

Har vi nå´n Palme som kan starta en åländsk politikvecka?

Så här i Almedalstider lanserar Nya Åland en åländsk variant av den gotländska politikerveckan.

Jag håller med om att tanken är möjlig. Som partisekreterare för Ålands socialdemokrater vet jag att det finns ett intresse inom våra systerpartier för Åland och för idén.

Men det finns några men. Nummer ett är, det får vi vara ärliga med, att mediaintresset för åländsk politik utanför Åland inte lär vara så speciellt stort, hur vi än gör. Vi måste alltså locka hit de stora "elefanterna". Framför allt från Sverige. För är det inte rätt ointressant för finska politiker att sitta här och debattera? Och hur stor åländsk publik skulle det locka? Och då kommer men nummer två; Vi har ju Almedalen att konkurrera med. Så tidpunkten kan knappast vara i juni eller juli.

Nya Åland tycker att vi komma på ett gemensamt övergripande tema och bara köra. Jag håller med, det skulle vara kul att testa. Det föreslogs t ex språk- och minoritetsfrågor som tema och det låter ju intressant.

Vill vi skapa lite uppmärksamhet tycker jag att vi kunde ta tag i främlingsfientligheten i norden/Europa. Samla alla krafter som vill bekämpa utbredningen av rasismen inom våra demokratier.

"Börja i liten skala, med utvalda intresserade personer och partier. Det var ju så utvecklingen tog fart i Almedalen, med sossar som höll tal från lastbilsflak" skriver Nyan. Jo, "sossar" i all ära, men det var ju faktiskt OLOF PALME som stod på flaket. Vem med samma lyskraft har vi som har har sommarstuga på Åland?

Jag vill inte vara negativ till den här idén, men Nya Ålands ledare är lite naiv. Det finns inga pengar i överflöd inom de åländska partierna för att satsa på detta. Men jag är gärna med i diskussionen framöver.

Laddad för match ikväll :)

Ikväll är det match!

Jag vaknade tidigt. Resfeber.

Kom och tänka på alla bortamatcher jag har varit på och funderade (redan igår kväll) på varför det är så speciellt. Jo, man är ju nästan alltid "David mot Goliat" då. Man är en sammanhållen grupp med ett stort gemensamt intresse: Att det egna laget ska vinna. Det är en massupplevelse att få sjunga samma sånger, klä sig i liknande kläder, glädjas åt samma finter och mål.

Jag är egentligen inte någon människa som gillar att gå i flock. Men det finns nog ett grundläggande behov hos oss alla att höra till. Jag gillar den grönvita stilen. Det är glatt, humoristiskt och sångvänligt.

Alltså, nu pratar jag om publiken. Jag gillar den grönvita fotbollsfilosofin också, speciellt i år. Det är glad anfallsfotboll (fast försvaret har läckt lite väl mycket). Men hellre många mål både framåt och bakåt än tilltäppta händelsefattiga 1-0-matcher.

Jag tänker på min pappa när jag åker på bortamatch - det gjorde han och jag många gånger. Med GAIS-klacken har vi varit i Borås, Hässleholm, Karlstad, Skövde, Ljungskile, Myresjö, Hisingen, Gunnilse och Frölunda. På senare år har jag tagit mig från Åland till Gävle, Norrköping, Stockholm och Väsby. Det handlar om GAIS det, lag nummer 1 i mitt hjärta.

Men Mariehamn kommer på en klar andra plats. Ikväll är vi i Åbo. De gröna och vita ska vinna mot Inter, vi ska prata fotboll, äta och dricka gott och fira vinsten på båten hem. Det blir verkligen kul!

Starka kvinnor utesluter inte starka män

För en tid sedan gjorde Nya Åland en analys av partiernas styrkor och svagheter i samband med sin halvtidspejling av väljarnas sympatier. På minussidan för socialdemokraterna efterfrågades en starkare manlig representation och det påstods att vi har en brist på yngre män.

Tidningen nämnde våra äldsta manliga lagtingsledamöter, Karl-Johan Fogelström och Christian Beijar, men bortsåg i detta sammanhang från röstmagneten Igge Holmberg och Göte Winé.

I lagtingsvalet fick vårt parti in 3 kvinnor och 3 män i lagtinget. Våra två ersättare är en man och en kvinna. Vår ordförande är kvinna, vår vice ordförande och partisekreterare är män, vår andra vice ordförande är kvinna. Vår styrelse har en jämn könsfördelning. Vi har en jämställdhetsgrupp med lika många kvinnor som män i. Vi har lockat till oss nya, yngre män i medlemsledet.

Det är bra att tidningen lyfter fram våra starka kvinnliga ledare. Lantrådet Camilla Gunell och social- och miljöminster Carina Aaltonen har precis som Nya Åland skriver fått välförtjänt beröm. Det intressanta är att ett parti som företräds av starka kvinnor men som samtidigt satsat medvetet på jämn representation upplevs som kvinnodominerat. Skulle motsvarande ha skrivits om vi haft en manlig partiordförande?

Vårt problem är snarare att de andra partierna har så skev könsfördelning. Socialdemokraternas starka kvinnliga representation ger våra kvinnor möjlighet att få plats i utskott, kommittéer, styrelser etc, men det blir svårare för våra män att få plats i beredande arbete eftersom de andra partierna ofta lanserar manliga kandidater.

Under hösten kommer vårt parti att lansera en kampanj för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna på den politiska agendan och inom vårt eget parti. Vi är övertygade om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter och att en jämnare könsfördelning i alla förtroendeorgan är en viktig framtidsfråga.

Ålands socialdemokraters jämställdhetsgrupp

Mia Hanström

Anders Hallbäck

Jessica Sundberg

Karl-Johan Nyholm

----------------------------

Tidningens chefredaktör Jonas Bladh svarar att det i deras artikel påtalades att lantrådet Gunell, tillsammans med minister Aaltonen och Barbro Sundback totalt dominerar bilden av socialdemokraterna utåt. Det är väl delvis sant och det har ju att göra med deras topp-positioner inom politiken, men att män skulle skrämmas bort från partiet på grund av detta verkar inte vara speciellt förankrat i verkligheten (se ovan). Inte heller att vi inte har några yngre män. Att socialdemokraterna drar till sig fler kvinnor än andra partier tror jag dessutom beror på att vi för en politik som inte bara koncentrerar sig kring traditionellt manliga områden. Vård, skola och omsorg säger sig alla värna om, men när frågorna ska debatteras är det ofta kvinnorna som är mest engagerade + de socialdemokratiska männen :)

Offentlig sektor bidrar visst till BNP

En infekterad debatt om jordbruket pågår mellan lantbrukarna och näringsministern. Utan att lägga mig i sakfrågorna desto närmare så handlar en del om Fredrik Karlströms uttalande i radion om att böderna "kunde bli ordentliga skattebetalare i framtiden".

I dagens Ålandstidning finns dock ett debattinlägg som jag inte kan låta bli att kommentera. Det är VDn för Tomtens Mjölk AB Leif Hagberg som menar att landskapets förvaltning ska klara av att om omorganisera sig och effektivisera. Och så slutklämmen: "Offentlig sektor bidrar ej till BNP, det gör det privata näringslivet".

Vad Hagberg inte tänker på är att samspelet mellan offentlig och privat sektor är viktigt. Utgifterna för kommunerna och landskapet inkluderar konsumtion av varor och tjänster, investeringar, transfereringar och räntor.

Precis som jordbrukarna är trötta på att stämplas som "tärande" så är jag trött på att offentligt anställda anses vara onödigt dyra. De gör viktiga insatser inom skola, vård och omsorg, samhällsplanering, trafik och miljöarbete, samt mycket annat.

Det är onödigt att i debatter sänka sig till den nivå som man kritiserar andra för att göra.

Vi accepterar inte nedskärningarna

Som ni kanske har läst i tidningarna föreslår stadsstyrelsen en besparing på 2 miljoner euro inför nästa års budget för Mariehamns stad. Jag och Barbro Sundback reserverade oss mot beslutet. På tisdag ska fullmäktige diskutera det här:

§ 175 Reservation i ärendet "Specificering av budgetramarna för 2014"

Mariehamns stad befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation. Framför allt samfundsskatterna har minskat vilket har gjort att inkomsterna har blivit lägre än stadsledningens prognoser. Skuldbördan har ökat. Under ett flertal år har intäktssidan försummats eftersom det har funnits en ovilja att diskutera en justering av skatteöret. Istället har majoriteten i fullmäktige drivit igenom det man kallar effektivering, kraftiga nedskärningar vilka i fjol drabbade många verksamheter, först och främst inom bildningsnämndens område.

Under ärendets behandling föreslog vi att bildningsnämndens och socialnämndens ramar i planen för 2014 bibehålls på den nivå som redan beslutats, alltså 15 414 000 för bildningssektorn och 29 029 000 euro för sociala sektorn. Detta gör en skillnad gentemot stadsdirektörens förslag på 1 113 000. Jämfört med det som nu stadsstyrelen föreslår är det en lindrigare besparing på 1 363 000 euro, eftersom nu också infrastruktursektorn enligt detta förslag ska spara ytterligare 250.000 euro.

Vi konstaterar att det saknas konsekvensbedömningar av de föreslagna nedskärningarna. Inom bildningssektorn är vi oroliga för att det är timresurserna inom grundskolan som blir föremål för besparingarna. Vi anser inte att stadens skolbarn ska få sämre förutsättningar än i andra åländska kommuner. Vi vill inte pruta på något så oerhört viktigt som våra barns framtid.

Inom socialnämndens område är det äldreomsorgen som kommer att få ta större delen av sparbetinget. Om en besparing på 649 000 euro ska genomföras går det ut över personaltätheten – summan motsvarar ca 13 tjänster. Stadsfullmäktige har sagt sig vilja satsa på hemtjänst och hemrehabilitering och god personaltäthet på Trobergshemmet. Vi vill att staden ska erbjuda en god kvalitet i äldreomsorgen och kan därför inte acceptera en nedskärning av anslaget till socialvården av denna omfattning.

Det sägs i beredningen att ”minskade kommunbidrag förutsätter aktiva och kreativa åtgärder”. Nedskärningarna ska piska fram ett smartare sätt att arbeta. Vi tror inte att detta är möjligt inom äldreomsorgen och i skolan i den omfattning som föreslås.

Naturligtvis kräver den ekonomiska situationen krafttag. Även i vårt förslag justeras budgetramarna så att kostnaderna minskas med 637 000 jämfört med den tidigare planen för 2014. Det behövs ett åtgärdspaket som alla partier står bakom för att komma till rätta med stadens ekonomiska problem. Ovanstående besparingar inom välfärdens kärnområden, utan konsekvensanalys, är inte rätt väg att gå. Ansvaret för att sanera stadens ekonomi ska inte läggas på barn, unga och äldre som behöver allmänna insatser för att leva ett gott vardagsliv.

Mariehamn 7 juni 2013

Barbro Sundback

Anders Hallbäck

Populistiskt av Ålandstidningens ledarskribent

insändare i Ålandstidningen 30.5.2013

Det var intressant att läsa ledarskribenten Benita Mattsson-Eklunds svar på social- och miljöminister Carina Aaltonens insändare om de förbättringar av tandvården som regeringen har gjort.

Mattsson-Eklund menar att en ambulerande tandvårdsstol är det enda som har åstadkommits – trots att hon blir motbevisad med att allt fler patientgrupper kan gå till den allmänna tandvården, såsom garantipensionärer, institutionsboende, ungdomar som är upp till 27 och flera andra grupper.

(S) driver den här frågan och fortsätter med det. Att skriva att politiken är icke-förverkligad när reformen går framåt steg för steg är direkt missvisande.

I sin ledare 27.5 skriver Mattsson-Eklund också om ”extravaganser som gratisbuss”. Det må vara att hon tycker att det är extravagant med miljöpolitik - det är en värderingsfråga och en politisk fråga hur man räknar på förluster och vinster för ett samhälle som satsar på kollektivtrafik. Detsamma gäller förstås synen på rätten att kunna få tandvård till en rimlig kostnad.

Politisk debatt bör vara saklig. Att kalla löftena om förbättring av tandvården för en ”solskenshistoria” är inte sakligt utan högst populistiskt.

------------------------

Och Mattsson-Eklunds svar på denna insändare är att jag stämplar henne som populist för att trycka till henne. Ja, meningen var förstås att trycka tillbaka mot osanningar som hon är med och sprider. Noterbart är att hon inte kommer med några sakargument i tandvårdsfrågan och att hon när det gäller stadsbussen bara konstaterar att den är en lyx som vi inte har råd med.

Komplext när kommuner slås samman

I torsdags var jag med i en debatt om kollektivtrafiken som sändes i radio och TV. (Du kan se den här). Där upprepade jag något som jag sagt och skrivit vid tidigare tillfällen: att landskapets och stadens busstrafik borde samordnas och att busstrafiken mellan staden och grannkommunerna måste utvecklas. Roger Jansson (M) sa att min vision stämde överens med hans. Synd att detta inte prioriterats alls i den arbetsgrupp som LR tillsatte (som Jansson ledde) om samarbete mellan kommunerna inom teknisk sektor.

Kommunsamarbete (och/eller kommunsammanslagningar) var också temat när jag och Martin Nilsson träffade Skärgårdens socialdemokrater från Åboland igår. Där har ju flera skärgårdskommuner och Pargas slagits ihop, men nu föreslås ännu större kommuner.

Vad har då åbolänningarna för erfarenheter? Ja, därom varierar förstås svaren beroende på vem du frågar. Det som kan variera mellan kommuner är t ex skatter och avgifter och det blir då en förändring när detta ska harmoniseras. Som socialdemokrat tycker man i allmänhet att en solidarisk skattefinansiering är bättre än höga avgifter, så här kan det förstås bli en negativ förändring om man bor i en kommun med mer av (S)-politik och slås ihop med en högerstyrd kommun.

Annars handlade debatten en hel del om den basservice som behövs för kommunmedborgarna, förstås först och främst om hälsovård (inklusive tandvård), men också om skola och vägunderhåll. Det som gjorde mest intryck på mig var att missnöjet verkade vara rätt så stort. Jag försökte jämföra med Sverige och sa att förändringar kanske måste sätta sig innan man kan tala om hur bra eller dåligt det blev.

Mötet med skärgårdens socialdemokrater visade (återigen) på komplexiteten i att ha små kommuner som ska sköta allt mer komplicerade saker. Den här frågan handlar också om att man kämpar för att få behålla sitt inflytande över vardagen i sitt närområde. Och så handlar den om pengar....vem som tjänar på vad, vem som är tärande och närande. Den debatten kommer att fortsätta på Åland och jag ser fram emot att delta i den.

Tråkig låt som vann och "experten" hade riktigt fel

Att vara schlagernörd har sina sidor, men jag har i alla fall fått otroligt många kommentarer efter att ha varit "expert" både i radion och Ålandstidningen förra veckan.

Expert och expert, min favoritlåt (som jag ändrade mig till samma dag) var ju Irland och den kom ju ALLRA sist i finalen.

Visst hade det varit säkert att tippa Danmark som segrare, men jag vidhåller att låten är tråkig, om än gångbar för att locka röster från alla håll och kanter. Musikern Fredrik Erlandsson hade en mycket träffsäker analys av den i tidningen häromdagen. "Only teardrops" rör sig inom ett begränsat intervall, vilket gör det lätt att sjunga med i den oavsett sångkapacitet (till skillnad från Sveriges bidrag "You", som är jobbig till och med för en garvad gospelsångare som jag).

Det har gjorts en hel del musikalisk forskning kring schlagerfestivalen. En tes som anses viktig är att en vinnande låt ska kunna nynnas/sjungas utan komp av (nästan) vem som helst. Det har stämt rätt så ofta i Eurovisionshistorien.

Man ska alltså inte göra det svårt för sig.

Bland kommentarerna jag har fått finns frågan: "Hur kan du som är så musikalisk gilla schlager? Det finns ju så mycket bättre musik".

Svaret är att Eurovisionen är en helhetsupplevelse av europeisk gemenskap, tävling, party, trallvänlighet och en och annan musikalisk pärla. Jag har gjort jämförelsen med ö-spelen, en annan tävling jag också är mycket förtjust i. Visst kan man ha åsikten att man bara vill se VM-finaler i fotboll och ishockey, att inget annat duger, men sådan är inte jag. Dramatiken och upplevelsen kan vara lika stor när man följer en match mellan Åland och Ösel i volleyboll eller en pingismatch mellan Åland och Rhodos :)

Sju rätt tippade igen

Hälsningar från Nyköping :) Gårdagens semifinal i Eurovision fick jag huvudsakligen följa via knastrig radio, men väl framme på hotellet hann vi bänka oss vid TVn för att få resultatet från jury och tittare efter semifinal nummer två.

Även den här gången lyckades jag "bara" tippa sju låtar rätt som tog sig till final: Finland, Norge, Malta, Ungern, Norge, Georgien och Island. Som tur är var det bara en låt som inte kom med som jag verkligen hade velat ha där: Makedonien. Smaken är ju som bekant delad, men hur kunde smaklös rumänsk kastratsång slå ut detta fina stycke som kändes så äkta? Ja, allt fattar man inte. Nu har vi två riktiga bottennapp i finalen: Rumänien och Litauen. Men det är ju så Eurovision är, högt blandas med lågt.

Högst rankar jag Norge, Irland, Ryssland och Danmark (mina och dottern Cajsas kommentarer kan du läsa i Ålandstidningen idag). Vilket land som helst av dem kan vinna - det finns ingen lika "säker" vinnare som Loreen i fjol. Jag tar mig friheten att komma med en korrigerad lista efter juryfinalen som jag ser live ikväll. Man brukar få en känsla av vartåt det lutar när man är bland tusentals andra och märker hur de och man själv reagerar på låtarna.

Mot schlagerland! Det lär ska bli över 25 grader varmt i Malmö i eftermiddag så vi ser fram emot vår södernresa på fler sätt.

Esma och Lozano framför årets balkanlåt

Dags för semifinal två i Eurovision Song Contest. När den är igång sitter jag förhoppningsvis på ett hotell i Nyköping och tittar. För då är vi på väg ner mot Malmö: Siv, Cajsa, Ebba, Maja och jag.

För att finalfältet ska bli så bra som möjligt vill jag ha följande länder med till final från kvällens deltävling: San Marino, Makedonien, Finland, Norge, Malta, Ungern, Norge, Georgien, Schweiz och Island. Denna lista är i startordning, inte enligt mitt tycke och smak.

Eftersom Cajsa och jag blivit tillfrågade om att vara expertjury för Ålandstidningen i morgondagens tidning vill jag inte avslöja exakt hur min tio-i-topplista ser ut förrän artikeln är publicerad :) Du kanske noterar att jag har haft alla nordiska länder med till final. Man kan fundera på hur präglad man är av den egna popkulturen - ganska mycket, tror jag, trots att jag själv är en balkanballadfantast. I år finns det bara en låt av det slaget, Makedonien, och den är självklart given för mig. Heja Esma & Lozano!

Semifinal två har ett något bättre startfält än i tisdags, så Finland kan få det kämpigt och även Island hänger på en skör tråd. Det är framförandena som kommer att avgöra. Spännande blir det garanterat.

Ukraina överraskade mest igår

Sju rätt av tio. Inte jättebra tippat, men alla de bättre låtarna gick till final i Eurovision Song Contest från första semifinalen. Och det är jag ju glad för - som ska till Malmö och uppleva detta live. Danmark, Ryssland, Nederländerna, Vitryssland, Irland, Ukraina och Belgien kom vidare av de jag trodde.

Mest positivt överraskad blev jag av Ukraina, som har en stark artist, både vad gäller utstrålning och sång, i Zlata Ognevich. Anouk från Holland var däremot lite av en besvikelse - varför inte ens våga titta upp? Var hon rädd för publiken? Även ryska Dina Garipova hade problem med att "gå igenom rutan". Danska Emmelie och Irländaren Ryan höll däremot måttet finns kvar på min topplista.

De som jag hade tippat men som inte gick vidare var Slovenien, Österrike och Kroatien. Ingen av dessa bidrag gjorde något bestående intryck, så jag deppar inte för det. Men att Litauen knep en plats var det mest förvånande igår kväll. Andrius Pojavis hade varken pondus eller sångröst för den här nivån. Det var riktigt plågsamt, faktiskt. Men nå´n ska ju förstås komma sist i finalen också....

Apropå att det här är en tävling, så ligger jag under i tippning med 7 mot 8 rätt jämfört med Nya Ålands schlagerexpert David Lindström. Måste alltså komma i kapp. Men när jag läser hans bedömningar av gårdagens bidrag måste jag säga att vi är rätt överens, förutom på en avgörande punkt: Att jag INTE tror att Danmark vinner. Det gör en låt från andra semifinalen....om jag får som jag vill.

Så tror jag att semifinalen går

Ålands Radio kallade mig "schlagerräv" inför gårdagens schlagerspecial och det förpliktigar. En räv ska ju vara listig. Efter en upptrappning av genomlyssningar blir tippningen av semifinalen ikväll så här:

Slovenien, Danmark, Ryssland, Nederländerna, Vitryssland, Irland, Ukraina, Belgien, Österrike och Kroatien är de länder vi får se i final.

I vissa fall tippar jag med hjärtat. Fram till Ukraina är jag ganska självsäker - de sista tre känns däremot osäkra. En av mina två favoritlåtar är Irlands "Only Love Survives" med Ryan Dolan. Trots startnummer tretton skulle jag bli oerhört förvånad om inte den lyckas.

På torsdag far vi, nästan hela familjen, ner till Malmö. Semifinal två får vi se på ett hotell på vägen. Sen är vi på plats! Det blir femte Eurovision Song Contest som jag upplever på plats. Jag har höga förväntningar och kommer att leva i "schlagerbubblan" från och med nu!

Höjda tomtpriser missgynnar unga familjer

Imorgon ska stadsfullmäktige diskutera nya regler för tomtutgivnng och prissättning av stadens tomter. Här nedan finns insändaren jag skrev förra veckan. Du som vill kan också lyssna på radiodebatten mellan mig och Petri Carlsson (M).

Stadens politiker vill öka inflyttningen av unga familjer. Det har fullmäktige i alla fall givit som vägkost tidigare. Men nu är förslaget från majoriteten i stadsstyrelsen att tomtpriserna ska höjas och att fler tomter ska ut på auktion, något som kommer att missgynna just unga familjer.

Om förslaget godkänns höjs tomtpriserna eftersom man nu ska inberäkna ett finländskt fastighetsprisindex när priserna tas fram. Detta har inte funnits tidigare. När priserna på stadens tomter stiger kan också privata tomtägare ta ut ett högre pris. Hur kommer detta att öka intresset från unga familjer att flytta till Mariehamn? Det har vi socialdemokrater frågat oss och därför har vi röstat emot detta.

Vi har sedan långt tid tillbaka tyckt att staden haft en bra tomtförsäljningspolitik, framför allt för att motverka att man får segregerade områden. Det har varit mycket sympatiskt att man genom lottningsförfarande har avgjort alla tomtförsäljningar. Det har inneburit att folk med mycket pengar inte fått någon förtur till de bästa tomterna.

I förslaget till nya regler, som ska avgöras i fullmäktige inom kort, för man in en tydlig skrivning att det är de mest attraktiva tomterna, de som genererar högst försäljningspris, som ska auktioneras ut. Dessutom ska varannan ny tomt bli föremål för budgivning, istället för var fjärde som det har varit de senaste tio åren. Den här ändrade politiken strider enligt min mening mot den likabehandling vi vill ge intresserade inflyttade.

Fullmäktige har också efterlyst regler för att motarbeta spekulation. Under den tid när enbart lottning avgjorde vem som fick en tomt har vi socialdemokrater inte erfarit att detta lett till spekulation. Nu ser vi däremot en risk att tomter bebyggs för att sedan säljas vidare på en marknad där tomtpriserna har stigit.

Visst ger ett ökat antal auktioner möjlighet till något ökade inkomster till stadens kassa. Men det får som sagt flera andra negativa konsekvenser och gynnar särintressen och de mest förmögna. Detta är till nackdel för de unga barnfamiljer som vi vill att ska välja Mariehamn som bostadsort. Det finns en uppenbar risk att de väljer att bygga bo på någon attraktiv tomt i någon annan kommun - om fullmäktige klubbar de nya reglerna.

Intressanta könsperspektiv på miljöpolitiken

Vilka är det som protesterar när man ifrågasätter att bilismen ökar, när man vill begränsa köttproduktionen? Jo, framför allt män.

Detta blev lite av en aha-upplevelse för mig när jag lyssnade på ett seminarium på (S)-kongressen om feministiska perspektiv på miljöpolitiken. Det är ju t ex inte direkt kvinnorna i stadsfullmäktige som har argumenterat mest för att Mariehamn ska nedrusta kollektivtrafiken som man nu gör.

Män kör mycket mer bil än kvinnor, i Sverige är till exempel 3 av 4 bilar registrerade på män. I internationell och lokal politik talar man om att den som förorenar är den som ska betala (polluter pays). Hur betalar då de män som detta handlar om för sin livsstil?

Vissa undrar kanske varför Ålands socialdemokrater är det enda partiet på Åland som har jämställd representation i landskapspolitiken och i staden. Jag tror att svaret är att vi har en politik som tilltalar kvinnor. Majoriteten kvinnor prioriterar ett bra liv och en god välfärd, inte överkonsumtion och sifferexercis i alla beslut.

”Är det vettigt att ha som mål att vi arbetar så mycket som möjligt för att konsumera så mycket som möjligt?”. Frågan ställdes på seminariet (som för övrigt arrangerades av (S)-kvinnorna). Och vem styr det tänkandet? Mäktiga män inom näringslivet som har bra kontakt med mäktiga män inom politiken.

I det borgerliga Sverige minskar den offentliga konsumtionen, medan den privata ökar. Är det en politik som kvinnor vill ha? Sämre resurser finns för vård, skola och omsorg, som alla säger sig värna.

Och till den offentliga konsumtionen hör de gröna investeringar som måste göras. Mats Engström, journalist, civilingenjör och författare till rapporten ”Jobben i det gröna folkhemmet” skriver i den att marknaden för gröna jobb (inom t ex energi-, vatten-, biogas-, avfallsteknisk sektor) växer med 3-9 % varje år och sysselsätter 3-4 miljoner europeer redan idag. USA, Kina och Japan satsar kraftigt på förnyelsebar energi.

Men gröna investeringar som man gör nu kostar och Engström ställde frågan om Sverige verkligen har råd att inte göra miljösatsningar som skapar nya jobb för att man envist håller fast vid att man ska minska statsskulden och inte höja skatterna?

Till slut en intressant iakttagelse som en svensk skolpolitiker informerade om på mötet om det gröna folkhemmet: Den borgerliga regeringen har satsat 25 miljoner extra till bildning i entreprenörskap i skolan. Till lärande om hållbar utveckling tilldelades 50.000. Man får bara hoppas att ungdomarna blir gröna entreprenörer i framtiden....

Med framtiden i fokus

Det är framtiden som är i fokus för (S)-kongressen i Sverige. Partiet lanserar ett framtidskontrakt, den nya slogan är Framtidspartiet och det talas framtid i vart och vartannat tal.

När partisekreteraren Carin Jämtin just hade blivit omvald förklarade hon i sitt tal hur viktigt det är att föra en framåtsyftande politik och inte som nu ha en regering som blickar bakåt: kristdemokrater som pläderar för 50-talets familjepolitik, folkpartiet som driver skolpolitik från 70-talet och centern och moderaterna som talar för 30-talets lönesänkningspolitik.

Visst, i opposition ska man kritisera och peka på det som är fel. I Sverige är arbetslösheten på väg uppåt, skolresultaten på väg nedåt (och som Jämtin hoppades, en regering som är på väg ut).'

Men folk vill inte bara höra hur eländigt det är. De vill veta vad det finns för möjligheter, hur man ska vända utvecklingen i skol- och jobbpolitiken.

Att de svenska socialdemokraterna satsar hårt på att få unga aktiva är väldigt tydligt (och sympatiskt). (S) i Sverige har redan 10.000 medlemmar under 35 år (ungefär 10 procent av deras totala medlemsantal). Men på kongressen ska man besluta att 25 % av alla förtroendevalda ska vara under 35 efter nästan val. En tydligt framtidsmarkering och en rejäl utmaning.

Att de unga socialdemokraterna har inflytande var tydligt igår när partiledningen böjde sig för kravet från ungdomsförbundet på en ungdomsgaranti för arbetslösa unga som ska få ett jobb, studie- eller praktikplats inom 90 dagar. Något som för övrigt redan finns i Finland och som har diskuterats på Åland också.

Ett framtidsparti ska, som Jämtin uttryckte det, ”lyssna på dem med få gråa hår men med många ljusa idéer”. Enkelt och lysande :)

Om man ser samhället som en familj....

Att Stefan Löfven skulle använda ”familjen” som tema genom hela sitt tal på (S)-kongressen i Sverige var kanske lite oväntat, men väldigt bra för att beskriva (S) ideologi.

I en familj gör varje individ sitt, men man hjälper varandra. Alla behandlas (förhoppningsvis) lika oavsett kön. Har någon familjemedlem en svaghet blir det hela familjens svaghet, men familjemedlemmarnas styrka blir en gemensam styrka.Översätter man ”familjen” med samhället får man grunden för socialdemokratisk politik.

Annars började Löfven med att förklara att han självklart är feminist. Det är stöld att kvinnor får lägre löner, sa han, och berättade om en uträkning som visat att den genomsnittliga mindre inkomst som en kvinna har under ett arbetsliv motsvarar vad en bra villa kostar i Göteborg....Vad nämnde han då för åtgärder för ett mer jämställt samhälle? Jo, att begränsa visstidsanställningarna, få bort de ofrivilliga deltidsjobben, arbetsmiljöarbete. Och så att ställa krav på att män och kvinnor delar lika på att ta hand om barn när de är små.

Antifeminism, rasism och homofobi har rädslan gemensamt. En stor rädsla är att förlora sina privilegier, men hot och hat får inte kuva oss, sa Löfven. Nej, kampen mot diskriminering måste intensifieras. ”Det finns inte något mer patriotiskt än att kämpa för ett samhälle för alla oss med tusen olika bakgrunder”. Och igen: Vi i Sverige ska vara som EN familj. (Budskapet är förstås lika gångbart på Åland).

I klimatfrågan lanserade Löfven ett nytt begrepp: ”Hållbar frihet”. Det handlar om friheten att arbeta, resa och bo fritt, men inom planetens begränsningar. Även det här kan vi ansluta oss till på Åland. Även våra företag, inom transport, turism eller vad det nu månde vara måste ta marknadsandelar inom den gröna teknologi. Det skapar jobb och det skapar framtidstro hos unga.

Socialdemokraterna i Sverige har en stark jobbpolitik. Den kan också ses ur familjeperspektivet: En familj har ju inte råd med unga vuxna som inte har någon sysselsättning. I en familj behövs allas insats. Så är det med den stora familjen också, alltså vårt samhälle.

Det blev kanske lite högtravande det här, men det är en konst att formulera en ideologi på ett enkelt och begripligt sätt. Det lyckades Löfven med idag.

Vi ska akta oss för att privatisera välfärdstjänster

Hälsningar från Göteborg! Det är ingen tvekan om vad media vill ska bli den stora konfliktfrågan på svenska (S)-kongressen. Det handlar om vinster i välfärden.

Det handlar om friskolor som drivs av rikskapitalister och som bekostas av skattebetalare, likadant med privatiserad äldreomsorg. Och något som är aktuellt i nyhetsförmedlingen just nu: jobbcoachningsbolag som gör mångmiljonvinster och som får sina inkomster från statliga arbetsförmedlingen – men vars verksamhet är ytterst sparsmakad och kritiserad.

I gårdagens Aktuellt berättade arbetslösa deltagare i sån här jobbcoachning hur de fick ägna sig åt fotbad (!) och att virka vid sidan om mer eller mindre meningslösa studiebesök. De som ska jobba med att hjälpa de arbetslösa är outbildade och alldeles för få. Det här skapar inte sysselsättning annat än för några få i jobbcoachningsbolagen. Det är sådana här saker debatten om vinster i välfärden handlar om. Kommunernas (S)-politiker säger nästan samfällt ja till förslaget att ”förbjuda vinstuttag i företag som producerar välfärdstjänster”.

Men riktigt så enkelt är det nog inte. Vem startar företag om man inte får göra vinst? Den ”rävsax” de svenska socialdemokraterna har hamnat i är att den här utvecklingen har gått så rasande snabbt under de sex åren med borgerliga regeringen. 160.000 svenska ungdomar går i friskola, 40 procent av alla vårdcentraler är privatägda, 60.000 barn går i privata förskolor osv osv. 180.000 anställda jobbar i privat välfärdssektor. Det är definitivt många verksamheter som kan kastas omkull om det blir ett förbud mot vinster.

Det är därför partiledningen tänker pragmatiskt. (S)-ledningen talar om skärpta krav på personaltäthet, vinstbegränsning och ökad kontroll av t ex friskolor. Jag tror att det är en klok väg i det läge som är – det finns många föräldrar, skolungdomar och anhöriga till äldre vars omsorg måste tryggas.

Men ett aber blir den kontrollapparat som krävs när man ska skärpa tillsynen. Det var inte direkt imponerande att höra hur arbetsförmedlingens generaldirektör var totalt ovetande om vad jobbcoachingsbolaget egentligen sysslade med.

Hemma på Åland ska vi vara oerhört försiktiga med att släppa utvecklingen så här långt. Det har vi inte gjort. Vi har fungerande offentliga skolor, äldreomsorg som är tillgänglig för fattig och rik och bra kommunal barnomsorg. Sverige kan vi ha som skräckexempel innan vi lockas att privatisera välfärden.

Samordna busstrafiken på hela Åland

Nedrustningen av kollektivtrafiken i Mariehamn är ett sorgligt kapitel. Busstrafiken i staden har fungerat alldeles utmärkt och beaktat mångas behov. Mariehamnarna har enkelt kunnat ta sig till jobbet, ungdomar har kunnat ta sig till och från skolan och på sina fritidsaktiviteter på kvällarna och pensionärer och andra icke-bilburna har haft bra möjligheter att ta sig till centrum för att handla. De smidiga tidtabellerna och rutterna i kombination med att chaufförerna har sluppit att ta upp avgifter har gjort att punktligheten har varit mycket god. Den avgiftsfria bussen har dessutom varit viktig som profilering av staden som miljöstad och givit mycket PR för Mariehamn i vår omvärld.

Hur mycket staden får in på att börja ta avgifter vet ingen. Resandet kommer troligen att minska rejält. Avgiftssystemet kommer att kosta i underhåll och administration och resenärerna kommer att göra reseavdrag vilket kommer att minska skatteintäkterna. Den nuvarande entreprenören har räknat med att det ekonomiska utfallet kunde bli så litet som 30.000 euro. Tänk om var tionde resenär istället lade 1 euro i en frivilligkassa ombord på bussen! Nu har den politiska majoriteten bestämt att vi inte ska ha det så här bra. Snart ska trafiken upphandlas på nytt och aktuellt är en försämrad kapacitet under rusningstid, kortare rutter vilket försämrar tillgängligheten, att lördags- och kvällstrafik ska tas bort och eventuellt att även sommartrafiken helt ska försvinna.

Det kan hända att det inte riktigt slutar så här illa. Det beror på de anbud som lämnas in. Men att flera av dessa försämringar kommer att bli verklighet är klart när kostnadsramen ska minskas med cirka 300.000 per år.

Samtidigt som staden rustar ned sin trafik pågår ett arbete med att konkretisera hur infrastrukturen på Åland ska samordnas i samband med samhällsservicereformen.

Det är mycket märkligt att stadsbusstrafiken inte alls är samordnad med landsortstrafiken. Det är ju i staden det är mest naturligt att man åker kollektivt och det är ungefär lika många (ca 300.000 per år) som åker buss i staden som på landsbygden. Landsortstrafiken bekostas av landskapet till cirka 90 %, medan stadens skattebetalare får betala hela stadsbusstrafiken. Flera landskapsregeringar har vid upprepade tillfällen, senast på sin kommunrunda i Mariehamn, fått ta del av stadspolitikernas missnöje med att så är fallet.

Åland borde naturligtvis ha en enda gemensam busstrafik. Ett förslag är att den kunde utgå från centralorten Mariehamn och att man, om man överhuvudtaget ska ta upp avgifter, inför ett system med zoner beroende på hur lång sträcka man ska fara. En stor fördel med en sådan samordning är att man kunde skapa ”snabblinjer” för boende i norra staden in till arbetsplatserna i centrum. Ju snabbare man kan resa ju mer attraktivt blir det att välja att resa kollektivt!

Det finns skrivningar i regeringsprogrammet om att Mariehamn kan få landskapsstöd för stadsbusstrafiken om vi utvidgar den så att den samordnas med behov i t ex Jomala. Men Jomala kommun har varit avvisande, vilket är mycket tråkigt.

Samtidigt som detta händer går framsynta köpmän i det blivande köpcentret Maxinge ihop för att finansiera en buss från staden, som enligt planerna ska bli gratis att åka med. De förstår att det inte är bara är bilburna kunder som är attraktiva. Kanske är det dags för stadens köpmän att satsa på något liknande för att locka kunder till centrum? Näringsidkarna kunde mycket väl tjäna på att vara med och delfinansiera kollektivtrafik som går in till staden. Den försämrade busstrafiken blir annars ännu en konkurrensnackdel.

Cirkus Apalängen

Det blev en livaktig debatt i fullmäktige om byggandet av 130 lägenheter på den s k Apalängen-tomten i nordvästra Mariehamn. Med minsta möjliga marginal blev det ett ja för planerna.

Vi socialdemokrater har hävdat hela tiden att den planerade bebyggelsen inte passar in i området, vi hade hellre sett egnahemshus eller radhus på platsen.

Det är mycket som förundrar mig i det här ärendet. Först letar man efter en tomt för studentbostäder och konstaterar att andra alternativa platser inte är tillräckligt attraktiva eller inte tillåter så många lägenheter. I inledningsskedet står det att studiebostäder ska byggas. Byggandet av parkeringsplatser anpassas efter det. Det står fortfarande i planbeskrivningen att det ska bli studiebostäder.

Men vad som står i planbeskrivningen är inte juridiskt bindande, fick vi lära oss av stadsarkitekten under fullmäktigemötet. Under debatten talade flera som var för bebyggelsen sig varma för ett mer blandat boende. Det kunde var äldre och yngre blandat och folk som bor lite mer stadigvarande på området. ”Man ska se det som bostäder”, sa t ex Axel Jonsson (ÅF), alltså inte specifikt för studerande. Det ökade antalet lägenheter i Mariehamn, i och med det här bygget, skulle enligt honom ändå frigöra andra boendemöjligheter för unga studerande någon annanstans i staden....

Och Tage Silander (M) fyllde på: ”Jag har frågat mig om den här tomten ligger rätt för studentbostäder” sa han och fortsatt med att konstatera att han skulle föredra att det var ett ”mer blandat boende än att man placerar 130 ungdomar i samma hus”.

Vad vi får för slags boende och hyresgäster i de nya, med åländska mått mätt gigantiska, flerbostadshusen – det vet vi alltså inte.

Vad vi däremot vet är hur arkitektritningarna ser ut. Många i fullmäktige uttryckte sitt missnöje med det stora huskomplexen: Birgitta H Eriksson (ÅF) talade om en ”klagomur”, Bjarne Blomster (C) menade att tomtens storlek borde möjliggöra att man särar på huskropparna istället den ”barriärliknande mur” han såg framför sig. Sune Alén (lib), som inte heller ville godkänna förslaget, ansåg att ”det skulle ha varit roligt att se något mer arkitektoniskt innovativt förslag”.

Den som talade varmast för entreprenörens skisser var Rauli Lehtinen (lib): ”Man inbillar sig att det blir hemskare än vad det är” och till de som tänker på utsikten för grannarna österut mot Svibyviken svarade han att ”det faktiskt inte är någon norm i Mariehamn att man ska ha utsikt mot vattnet”.

Själv tycker jag att det var synd att mur-motståndarna blev i minoritet. En enda ynka röst skilde. Jag hade helst velat ha studiebostäder någon annanstans. Eller åtminstone mer luft mellan flerbostadshusen.

Emmaus och eventuell kommunsammanslagning

Två stora frågor togs upp på stadsstyrelsens möte i torsdags:

Om vi börjar med Emmaus, så fanns det inget annat rimligt beslut att fatta än att godkänna den försäljning av ÅCA-huset som varit så omskriven.

Läste Nina Fellmans snyftiga krönika i Nya Åland igår och håller naturligtvis med om beskrivningen. Mina första minnen av ÅCA-huset var när jag som nybliven invånare i staden värvades till teatergruppen Mimers Brunn som spelade två rosade pjäser i huset: "Gustava Johansdotter" och "Bred dina vida vingar". Vi var ett alternativ till stora dominerande teaterföreningen och ville göra något nytt. Succé.

Kulturnatten: Folkligt och festligt. Och förstås återvinningsverksamheten, solidaritetsarbetet och arbetsplatserna för de som har svårt att få ett annat jobb. Men Emmaus försvinner inte. Entusiasmen verkar inte ha mattats.

Jag röstade för en förlängning av hyresavtalet och talade emot en försäljning av ÅCA-huset. Jag, Sara Kemetter, Folke Sjölund och Katrin Sjögren blev dock nedröstade. Resten har beskrivits väl i tidningarna. Moderaternas kompromissförslag som inte Emmaus var intresserade av och sen budgivningen.

Hoppas nu att Emmaus kan se framåt! Jag är övertygad om att deras verksamhet bara kommer att utvecklas ännu mer.

Det är synd att vi förlorar ett kulturhus. Men livet måste gå vidare ändå.

Och så fråga 2: Erica Sjöströms utmärkta förslag i stadsstyrelsen att Mariehamn inleder diskussioner med Jomala om en eventuell kommunsammanslagning :) Det där har jag väntat på. Mariehamn och Jomala är tätt sammanknutna kommuner redan och det är svårt att inte se samordningsvinster inom kultur, utbildning, tekniska sektorn, kollektivtrafiken, planering, sociala omsorgen....ja, i princip det mesta.

Hoppas att debatten blir konstruktiv och utvecklingsfrämjande. Kanske man hamnar utanför den kommande kommunstyrelsen, men det är smällar man får ta....

Vad bottnar rädslan i?

Det är inte utan stolthet jag noterar att Ålandstidningen bildsatte sin ledare (21.1) om kampen mot främlingsfientlighet med ett foto från socialdemokraternas 1 maj-firande i fjol.

Då manifesterade vi vår samhörighet med den norska befolkningen och de politiskt engagerade ungdomar som stod offer för en ofattbar massaker - terrordådet på Utöya för drygt ett och ett halvt år sedan. Om gärningsmannen finns mycket att säga, huruvida han är psykiskt frisk eller inte tvistar de lärde om. Men att han påverkats kraftigt av debatten mot invandringen är ställt utom allt rimligt tvivel.

Motreaktionerna mot ledartexten i måndags är dock ett bevis på att frågan i allra högsta grad fortfarande är viktig att driva. Med anonym avsändaradress skriver signaturen ”Janne” att rädslan för främlingsfientlighet är mycket befogad eftersom ålänningen är lite rädd för andra, eftersom Saltvikare inte gillar Mariehamnare, eftersom man blir stämplad som rasist om man säger att ”ålänningar är bäst”....

Jag är naiv nog och tror att ”Janne” har fel, men har han rätt är det dags att debattera vad rädslan bottnar i. Jag hoppas i alla fall att denna extrema knutpatriotism snart är ett minne blott på det moderna Åland.

I vår partitidning ”Socialdemokraten” som utkom i höstas lyfte vi fram den skriande brist på arbetskraft som kommer att bli ett faktum när befolkningen åldras. En skev ålderspyramid måste man försöka motarbeta. Åland behöver inflyttade. Vi vill ha ett livskraftigt samhälle som utvecklas och mångkulturalismen har många berikande effekter, inte bara ekonomiska.

De invandrare, vid sidan om mig, som jag lärt känna under mina snart 20 år på Åland, har alla bidragit till det åländska samhället: Det är ett par från Litauen, tjejen jobbade på posten och hennes pojkvän var programmerare, det är en kenyan som jobbar med äldreomsorg, det är en ryss som hjälper mig på kontoret, det är iranier med egna företag. För att inte tala om alla välutbildade och arbetsamma finnar och svenskar.

Ledarskribenten Fredrik Rosenqvist slår huvudet på spiken: Det är ojämlikhet som skapar motsättningar, skillnaden mellan fattig och rik och på den som har arbete och den som är arbetslös. Det är där kampen ska föras, inte mot de människor som ”Janne” och Jack Sjölund är rädda för.

Orosmoln trots nöjda medborgare

Några dagar in på det nya året fick vi resultatet av den medborgarundersökning som gjorts. Det är glädjande att stadsborna är mycket nöjda eller nöjda med det mesta.

Kulturen får allra högst betyg, alltså biblioteket och Medis. Det medborgarna vill att staden prioriterar högst framöver är skola och ungdomsaktiviteter, gator och trafik.

Om vi börjar med kulturen, så är det därför med viss oro jag kan konstatera att fullmäktige snart ska ta ställning till ett nytt förslag till bidragsregler för stadens föreningar, som skulle försämra bidragstilldelningen till våra kulturföreningar. Vi (S)-ledamöter i stadsstyrelsen var emot förslaget tillsammans med liberalerna.

När det gäller skolan/biblioteket så ledde majoritetens beslut i budgetbehandlingen till ett stort sparbeting för bildningsnämnden i budgeten för i år. (S) röstade emot. Och medborgarna vill alltså ha en satsning på skolan istället.

Att förbättra gator och trafiklösningar är bra och vi behöver en hållbar miljö, tycker folket. Jo, men att investera i detta är dyrt och ekonomin är stram. För mig är den rätta prioriteringen att bibehålla den fungerande kollektivtrafiken och gärna utveckla den samt att förbättra cykel- och gångvägar ännu mer. Målet är förstås att minska biltrafiken, för med minskad bilism får vi en trevligare miljö, bättre trafiksäkerhet och behovet av dyra lösningar för biltrafiken torde minska något. (Därmed inte sagt att det inte finns gator som behöver förbättras, i synnerhet Ålandsvägen).

Moderaternas ledamöter i stadsstyrelsen skriver i onsdagens tidningar att fullmäktige brukar vara ense om att ”rätta munnen efter matsäcken”. Men man kan behöva ha en större matsäck för att mätta alla munnar. Det är därför (S) har föreslagit en måttlig skattehöjning, utan att få gehör. Den ”effektivering” som nu ska ske drabbar kulturen, skolan, trafiken och miljön. Det går inte hand i hand med medborgarnas önskemål.

Det är glädjande att Mariehamnarna är nöjda med avfallshanteringen. Efter den infekterade debatt som pågått i alla år i denna fråga och det missnöje som fått så stor medial uppmärksamhet känns det bra att socialdemokraterna drivit linjen att det kommunala sophanteringsförbundet Ålands miljöservice ska få fortsätta förbättra sin verksamhet snarare än att läggas ner. Det finns saker som måste göras bättre, men betyget från stadsborna lovar gott.