Jag vaknade tidigt. Resfeber.
Kom och tänka på alla bortamatcher jag har varit på och funderade (redan igår kväll) på varför det är så speciellt. Jo, man är ju nästan alltid "David mot Goliat" då. Man är en sammanhållen grupp med ett stort gemensamt intresse: Att det egna laget ska vinna. Det är en massupplevelse att få sjunga samma sånger, klä sig i liknande kläder, glädjas åt samma finter och mål.
Jag är egentligen inte någon människa som gillar att gå i flock. Men det finns nog ett grundläggande behov hos oss alla att höra till. Jag gillar den grönvita stilen. Det är glatt, humoristiskt och sångvänligt.
Alltså, nu pratar jag om publiken. Jag gillar den grönvita fotbollsfilosofin också, speciellt i år. Det är glad anfallsfotboll (fast försvaret har läckt lite väl mycket). Men hellre många mål både framåt och bakåt än tilltäppta händelsefattiga 1-0-matcher.
Jag tänker på min pappa när jag åker på bortamatch - det gjorde han och jag många gånger. Med GAIS-klacken har vi varit i Borås, Hässleholm, Karlstad, Skövde, Ljungskile, Myresjö, Hisingen, Gunnilse och Frölunda. På senare år har jag tagit mig från Åland till Gävle, Norrköping, Stockholm och Väsby. Det handlar om GAIS det, lag nummer 1 i mitt hjärta.
Men Mariehamn kommer på en klar andra plats. Ikväll är vi i Åbo. De gröna och vita ska vinna mot Inter, vi ska prata fotboll, äta och dricka gott och fira vinsten på båten hem. Det blir verkligen kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar