"Jag är inte bitter"

Ja, ni har säkert många sett sketcherna från svenska Idrottsgalan med Robert Gustavsson som imiterar speedwaymästaren Tony Richardsson, som ironiserar över alla andra som får priser i sina fjantiga idrotter. Av någon anledning är det bitterhet jag börjar tänka på när jag läser vad partiledare Axel Jonsson från Ålands Framtid skriver i dagens Nya Åland.

Jonsson verkar bitter över att inga andra borgerliga partier förstår vad det betyder att vara borgerlig. Han håller med tidningens ledarskribent Nina Fellman om att Johan Ehn (M) är som en gråsosse (överdrifternas julafton?) men samtidigt tycker han att Felllman själv överdriver och saknar trovärdighet när hon skriver att Jonsson tagit sitt parti högerut.

Ledaren skrevs efter Åland 24:s partiledardebatt som var en intressant uppvisning av en stark landskapsregering och en svag opposition. Det är klart att det är jobbigt för Jonsson att hans parti inte får vara med och bestämma och att de andra borgerliga kan samarbeta så konstruktivt med oss socialdemokrater - och att det samtidigt visat sig vara något som väljarna gillar - i Ålandstidningens opinionsmätning nyligen backade ÅF till förmån för Moderaterna medan Socialdemokraterna, som vann valet och leder regeringen, håller sin popularitet.

Det är intressant men märkligt att Jonsson tror att det är i detta läge han ska satsa på att sprida "sosse-skräck": Han antyder att Nya Åland är en S-tidning (för vilken gång i ordningen...?), han pratar om regeringens "väg mot....höjt skattetryck" och som spiken i kistan om vårt lantråd och hennes illröda halsduk....lite kul i det sammanhanget är det ju att det på bilden från debatten är Gun-Mari Lindholm (Ob) som har den röda scarfen och att Katrin Sjögren (Lib) också har något rött kring halsen :)

Axel Jonsson skulle behöva läsa den utmärkta tidskriften Tvärdrag. Där pågår idédebatt på en något seriösare nivå än att pajkasta med Nya Åland om vilken klädsel lantrådet har. I Tvärdrag från i somras finns en artikel om den ekonomiska krisen i Europa i vilken den världsberömde indiske ekonomen Sony Kapoor intervjuas. Kapoor är bland annat medlem i en panel i Financial Times som sätter betyg på finansministrarna.

Tidskriften ställer en fråga om hur tillväxtmål och hårda åtstramningar (högerpolitik) verkligen kan vara en fungerande kombination. "För att öka tillväxten behövs investeringar och kännetecknande för den här krisen har varit att varken statliga eller privata institutioner satsat. Det sker en utarmning av människor", säger Kapoor.

Detta har regeringspartierna på Åland förstått, även om vissa i vårt regeringsblock vill profilera sig som höger och det är väl fullt naturligt. Men Åland har en mittenregering, stödd av en stor majoritet ledamöter i en skala från Igge Holmberg (S) på vänsterkanten till Runar Karlsson (C) på höger sida.

Axel Jonsson får inte vara med och bestämma. Han är bitter över att inte bli betraktad som mittenpolitiker. Det blir han knappast framöver heller om han inte styr om politiken. Hoppas att han framöver slipper socialdemokratiska mardrömmar - det verkar ha lyckats för Johan Ehn. :)

Återinför den avgiftsfria stadsbussen

I Nya Åland 22.10 berättas det hur många som åker stadsbuss nu när avgifter återinförts.

I september uppger Viking Line Buss att bussarna haft totalt 4.065 passagerare och Nyan skriver att det ska jämföras med de "femsiffriga tal" som fanns då bussåkandet var avgiftsfritt. Bussbolagets chef hade enligt Nyan räknat med att det skulle ha gått ännu sämre!

Förra årets statistik från Röde Orm visar att ca 20.000 resor gjordes i september 2012, alltså fem gånger fler. Ja, ni ser, det har inte blivit någon vidare succé för det kollektiva resandet när avgifter återinförts. På en vecka åkte det mer Mariehamnare med buss när den var avgiftsfri jämfört med vad som nu är fallet på en månad!

I det här sammanhanget påminner jag om det hållbarhetsmål som fullmäktige enades om i juni ifjol: "I syfte att bli koldioxidneutral 2020 ska stadens utsläpp av växthusgaser per invånare från verksamheter som staden kan kontrollera 2015 vara 40 procent lägre än utsläppen 2002". I Ålborgåtagandena som Mariehamn undertecknade 2007 lovar vi förbättra framkomligheten och minska trafiken.

Så till ekonomin. Med en halverad budget blir ju förstås utbudet av turer sämre och det har vi bussresenärer redan märkt. De som röstade för återinförd avgift räknade sig säkert till skaran "ekonomiskt ansvarstagande". Men betänk detta: Räknar man vad vi skattebetalare betalar per resande har ju stadsbussen blivit mycket dyrare!

Tro mig, det dröjer inte länge innan vi får debatten om att dra ner bussutbudet ytterligare eftersom ingen verkar vilja åka. Och varför vill inte folk det? Låt mig ta några exempel från min egen verklighet:

Jag är frånskild pappa till fyra barn och bor i Östernäs. Barnen går i Strandnäs skola. Alltså, i familjen finns många potentiella bussåkare som har fem kilometer enkel väg till skolan och en pappa som har ungefär hälften så långt till jobbet. Tre av barnen har dessutom aktiviteter på eftermiddagar och kvällar som är koncentrerade i norra staden (musikinstitutet, skolan, ungdomsgården, gymnastikträningen).

För att hinna i tid till skolan behöver mina barn åka 55 minuter före skolstart (att vara punktliga är något deras far varit noga med i uppfostran). Skulle de missa den tidigare bussen kan de gå av på hållplatsen vid Grindmattesvägen, rusa under rökerirondellen och "bara" komma fem minuter för sent till skolan. Tänkte ingen på att barn som åker buss till skolan kunde tänkas vilja komma fram i lagom tid före det ringer in?

För alla över 12 år kostar en enkel resa 2 euro. Om alla mina barn åker fram och tillbaka till skolan en dag kostar det oss 12 euro och i tid 1,5 timme, ibland längre (per barn). Vi kan förstås köpa månadskort för 120 euro/mån också. Någon skolskjuts får inte barn som är skrivna hos sin mor i närheten av skolan, trots att de bor lika mycket tid hos fadern. Det är alltså bättre att bo på Solberget i Jomala, gå i skola i Strandnäs och ha föräldrar som bor ihop.

Så lägger vi till fritidsåkandet. För oss Östernäsbor som vill till musikinstitutet går det ganska snabbt att komma dit. Men hem? Ja, kolla i turlistan själva. Vid den tid som lektionerna på musikinstitutet pågår som mest går bussarna en gång i timmen och då far de först NORRUT. Barn från södra staden som har turen att sluta sin lektion några minuter före bussen kommer kan vara hemma på 45-50 minuter. Har de otur med schemaläggningen får de vänta en timme till....

Det är det här som är verkligheten. Betänk att det tar tio minuter att köra bil de aktuella sträckorna.

Jag inser förstås att busstrafiken är ok om jag pendlar, med regelbundna arbetstider, till och från utkant till centrum för att komma på jobb. Tiderna är ju anpassade för arbetande vuxna som ska till centrum.

Men är det NÅGON som är förvånad över att vi föräldrar skjutsar våra barn fram och tillbaka till skola och aktiviteter morgon, middag och kväll efter att ha läst ovanstående exempel? Gällande skjutsning till gymnastikträningarna i Bollhalla är det i alla fall många föräldrar som samarbetar och ordnar samåkning för barnen – bra!

Jag vill betona att jag fortfarande kommer att ivra för att Mariehamnarna ska välja att ställa bilen hemma för att resa med buss. Jag kommer att försöka vara ett gott föredöme för mina barn och själv cykla och åka buss när jag har möjlighet. Men något säger mig att själva politiken går ut på att lära våra barn och ungdomar att de INTE ska/kan åka buss.

Jag vill också samtidigt påpeka att jag inte har något emot den nuvarande entreprenören. Viking Line Buss har ju inte bestämt rutternas omfattning och inte heller avgifterna. De ska förstås, enligt uppdrag, marknadsföra utbudet så gott de kan.

Det finns ingen politisk majoritet för att riva upp det här beslutet nu. Men för mig är det uppenbart: Ska vi mena något med hållbarhetsmålet kan vi börja med att gå tillbaka till att ha avgiftsfri buss och öka antalet turer, minst till den nivå som fanns t o m maj i år. Men även då var kvällstrafiken minimal, så den kunde staden satsa mer på.

Det kan tyckas bli dyrare, men på hur lång sikt tänker vi då? Vad kostar det oss att strunta i miljöaspekterna? Betänk den fantastiska marknadsföring Mariehamn fått för sin avgiftsfria buss, senast i somras i ett långt reportage i den tyska TV-kanalen ARD 1. Vad tjänar vi på sådan positiv uppmärksamhet? Se hur andra gör, t ex i Tallinn. En nysatsning på det kollektiva resandet är en investering i framtiden!