onsdag 22 december 2010

Populärt med populism i åländsk politik

Återigen blir socialdemokraterna utmålade som populistiska i en insändare undertecknad av majoriteten av partierna i stadsfullmäktige.

Det här med populism eller inte har jag fastnat för av någon anledning. Det tål att tänkas på om man är populist eller inte för alla i politikens värld.
Wikipedia, som jag har använt mig tidigare av när jag funderat kring ämnet, ger en bra sammanfattning av begreppet här.

Den populism (s) har ägnat sig åt, enligt de andra partierna, är att vi ifrågasätter orimliga lönevillkor för en blivande stadsdirektör: Först och främst bonusen/löneutvecklingen som kunde ha höjt hans lön med 50 % på sju år. Och i andra skedet även grundlönens storlek och "någon semesterdag" (i själva verket betald tjänstledighet i ca en och en halv månad, enligt liberalen Folke Sjölunds och fs-aren Johan Ehns förslag). Visst ställer vissa av oss detta i relation till vilka villkor andra anställda i staden får. I den meningen "vädjar vi till folket och angriper en social och politisk elit" (Wikipedia). Med all rätt, tycker jag.

Högerpopulismen

Låt oss fundera över högerpopulism: Enligt wikipedia är det att "ha en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv." Det känner vi igen i t ex Frisinnad Samverkans partiprogram:
"Vår politik utgår från den enskilda människan och tron på varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Nyckeln till ett socialt och ekonomiskt välmående samhälle ligger i människors livsglädje och företagsamhet. Människa och näringsliv har därför centrala positioner inom alla våra politikområden".
Även här angrips en politisk elit - de som vill använda politiken som en motvikt till marknadskrafterna. Vi som inte tror att privatiseringar och skattesänkningar gör alla löntagare lika lyckliga tycker att detta är populism.

Centern, ÅF, Obundna....

Och så har vi centerns populism: Rikta ekonomiskt stöd åt landsbygden och bönderna!
Ålands Framtids populism: Åland kommer att bli förfinskat om vi inte frigör oss!
Obunden populism: Homosexuella föräldrar är onaturligt....

Det kanske finns en inneboende populist i alla av oss?
Partierna/politikerna vänder sig till sina väljargrupper med det som går hem hos dem, speciellt när det börjar närma sig val. Konstigare är det nog inte.

God Jul! (och förresten....var inte Jesus populist när han angrep fariséerna, den sociala eliten på den tiden?)

måndag 20 december 2010

Långt till rättvisa i tandvårdsfrågan

Jan-Erik Mattsson (c), ordförande i finansutskottet, berörde idag kort tandvårdsfrågan i presentationen av utskottets betänkande om landskapsbudgeten för 2011.
Vilka grupper som skall prioriteras, alltså få allmän tandvård på Åland, bör enligt utskottet utredas. Om man kan införa tandvårdschecker enligt modell från Sverige, bör utredas.
Eller som det står i betänkandet:
"Ett system med tandvårdscheckar bör utredas och i första hand riktas till någon av de prioriterade grupperna".
Det är alltså bara vissa grupper som skall få allmän tandvård - skillnaden blir bara att det kan bli andra grupper än de som prioriteras idag.

Det låter otroligt långt ifrån den allmänna tandvård som (s) vill införa.

Och en utredning har ju redan gjorts. Som jag tidigare har påpekat så gjordes inte några ekonomiska beräkningar i den, vilket betyder att det är svårt att ta ställning till vad en tandvårdsreform skulle kosta. Och nu låter det som om nästa utredning inte heller kommer att välja en inriktning mot en rättvis tandvård på Åland.

Enda positiva i sammanhanget: Utskottet tycker att det är önskvärt med en ambulerande tandvårdsvagn i skärgården, om "ÅHS bedömer det möjligt". Skärgårdsbornas problem med att inte behöva ta ledigt hela dagar från jobbet för att åka på tandläkarbesök på fasta Åland var ju något som Sven Sjöblom (s) lyfte upp på agendan nyligen. Hoppas att ÅHS bedömer att möjligheten finns.

torsdag 16 december 2010

En blivande stadsdirektör som inte kan räkna procent?

I dagens Ålandstidning fortsätter skriverierna om vad blivande stadsdirektören skulle ha tjänat om han fått en bonus på fem procent varje år under sitt sjuåriga förordnande. Om han ”lägger manken till” och uppvisar goda resultat av sitt arbete.

Det är inte lätt med matematik.
Edgar Vickström själv tror, enligt tidningen, att man bara multiplicerar med 6 år gånger 5 och att höjningen då blir 30 %.
Då har han missat något under lektionerna i procenträkning i skolan. Efter första året blir höjningen 5 %. Om vi utgår från förslaget om en utgångslön på 9.000 euro blir det 9.450. Följande blir 5 % på det: 9.922 osv. Ålandstidningen räknar idag helt rätt: Det blir en höjning på 34 %.

Men som reportern Tone Nordling mycket riktigt påpekar: Om man sedan lägger till en tvåprocentig löneförhöjning enligt kollektivavtalet så måste man multiplicera med 1,07 för varje år. Gör man det är lönen uppe i 13.506 euro det sista av de sju år som stadsdirektörens förordnande gäller.
Det blir en löneökning på 50 % (inte 44 procent som Ålandstidningen skriver).

Hursomhelst, det är en kolossal löneökning i jämförelse med vad andra stadsanställda får. Tänk er att alla de skulle ha samma löneutveckling! (eller bonus, som det väl sist och slutligen handlar om). Vad skulle då driftskostnaderna bli för den tungt skuldsatta staden? Det kunde vara nästa uppgift för procenträkningskunniga journalister att räkna ut....

onsdag 15 december 2010

Öppenhet att föredra så att folk kan reagera

Vad jag har förstått så har öppenheten i media varit uppe till debatt när det gäller besluten i stadens högsta organ om valet av stadsdirektör.
Jag tycker att det är mest renhårigt av politiker att säga vad de tycker på förhand. Tidningarna har skött sig bra och försökt få veta på förhand vad fullmäktigegrupperna tycker och vem som tyckte vad i stadsstyrelsen. Barbro Sundback (s) gick ut samma dag i tidningarna med en insändare som klargjorde vad hon tyckte.

En sak som dock blev oklart före var om den nu föreslagne blivande stadsdirektören krävde att få en bonus. Det säger han i Ålands Radio idag att han inte gjorde. Det var alltså någon annan som kom på den idén. Stadsstyrelsens ordförande? Ja, i alla fall var han (Johan Ehn) den som tydligast talade för bonusen i tidningsartiklarna inför fullmäktiges debatt.

Har man nu en beslutsprocess som innebär att stadsfullmäktige skall välja vem som förordas som stadens högsta tjänsteman, så får man räkna med att
1) Det kan råda delade meningar
2) Att om man är kandidat till jobbet, så får man räkna med offentlighet kring de lönekrav man har ställt (här är det intressant vad motkandidaten hade för lönekrav....?)
3) Att ens kompetens för arbetet diskuteras inför och på fullmäktigemötet.

Öppenhet är en viktig ingrediens i demokratin. Skall medborgarna/skattebetalarna ha en chans att reagera innan besluten tas, måste viktiga frågor upp på bordet. Som att stadsdirektören erbjudits en bonus om han "lägger manken till" och uppnår resultat. Det röstades bort av en majoritet av fullmäktige, på förslag från socialdemokraterna.

tisdag 14 december 2010

Bonus till anställda hellre än till direktör

Ikväll är det tillsättandet av stadsdirektör som är på tapeten i stadens fullmäktige. Detta ägnas stor uppmärksamhet i lokaltidningarna. Stadsstyrelsens ordförande Johan Ehn (fs) säger enligt Ålandstidningen att en stadsdirektör behöver en bonus för att "lägga manken till". Verkligen tveksamt. Speciellt om han skall ha en ordinarie lön på 9.000 euro i månaden.

Vad är det då han skall jobba extra mycket med? Till exempel att lyckas "få ner sjukfrånvaron och öka produktiviteten" (Ehn i Nya Åland). FS-ordförandens uttalanden andas fördomar mot offentligt anställda.

Lite elakt skulle han lika gärna kunna ha sagt att stadsdirektören "kunde se till att de anställda går på jobb, istället för att vara hemma när de är sjuka".

Nej, om nu produktiviteten ökar: Betala ut bonusen åt de anställda. Hemsjukvårdarna, skolstäderskorna och dagis- och eftispersonalen har större behov en sådan än en direktör som ändå tjänar 9.000.

måndag 29 november 2010

Lovande uttalanden, Harry Jansson

Det är med intresse jag läser om "striden" inom centern. Det första man tänker är: Gud så skönt att det är så stabilt inom vårt parti, socialdemokraterna. I dagens moderna (s) är ordet "falang" i princip okänt, i centern strids det för öppen ridå.

Annars tycker jag att det är svårt att ha synpunkter på vem som är bäst som partiledare, Harry Jansson eller Veronica Thörnroos. När jag arbetade som radioreporter måste jag erkänna att jag alltid imponerades över Harry Janssons retoriska förmåga och hans kunnande i EU-frågor. Därför var han i början av 90-talet en flitigt anlitad "EU-expert" i radions program.

Lovande argumentation

I dagens Ålandstidning kommer en del lovande uttalanden från den nye centerledaren: Enligt tidningen efterlyser Harry en "aktivare näringspolitik" och att han anser att "det är märkligt att det finns en enda sjöfartsansvarig tjänsteman på näringsavdelningen". Som hämtat direkt från (s) argumentation under många år.

Sedan skriver tidningen att Harry anser att "det är en myt att den offentliga sektorn är överstor". Inte undra på att han inte drog jämnt med Anders Eriksson i Ålands Framtid....
"Vi måste omstrukturera och samarbeta parlamentariskt om hur förvaltningen ser ut", säger Harry. Som hämtat direkt från (s) argumentation under många år.

Och sedan den alternativa energin som skall bli en ny viktig näring och som kan bli varumärke för Åland....ja, Harry, om du bara lägger till "minst samma välfärd som i riket" och förstår vikten av att omstrukturera även kommunsystemet, så blir du en utmärkt medlem i socialdemokraterna ;-)

torsdag 25 november 2010

Finländska siffror som tydligt visar på klassamhället

Det förekommer utslagning i det finländska samhället. Och det är stor skillnad på folk och folk. Läser idag i Hufvudstadsbladet om att antalet människor som sjukpensionerats och som är under 30 år som har mer än fördubblats under 2000-talet. En av de vanligaste sjukdomsorsakerna är depression.
"Glappet mellan välmående och marginaliserade unga har vuxit", förklarar man från ungdomsorganisationen Allians rf.
Långvarig arbetslöshet anges som en orsak till det dåliga psykiska måendet. Lägg till det bristande resurser för psykvård - och situationen ser mörk ut.
I samma tidning står det att läsa om universitetsstuderande unga i Finland. Studiestödet är så dåligt att var tredje student inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?
Tidningens ledarskribent hoppas att det faktum att finländsk utbildning på universitetsnivå är avgiftsfri skall leda till att utländska studenter lockas till Finland. Det är bra, i fall de stannar kvar sedan och blir goda finländska skattebetalare.
Men det ena utesluter ju inte det andra. Ungdomar från hem som inte har så god ekonomi får inga jobb, klarar inte av att studera, blir deprimerade och så småningom sjukpensionärer. Vill de försöka studera på högre nivå får de vara fattiga i många år innan investeringen lönar sig.
Så visst kan man tala om klassamhälle.

torsdag 18 november 2010

Avgiftsfri kollektivtrafik på hela Åland?

Det är inte lätt att motivera ålänningar att resa kollektivt. Och inte blir det lättare när systemen som finns inte fungerar. Trafikminister Veronica Thörnroos (c) sa i dag i lagtingets budgetdebatt att turlistorna för skärgårdstrafiken ändrats fem gånger på kort tid vilket förstås skapar problem för skärgårdsbor som vill ta bussen vidare från färjorna. För busstiderna har tydligen inte följt med färjetidtabellerna. Man frågar sig varför stora bussar skall avgå från hamnar dit anslutande skärgårdsfärja inte har anlänt....

Kollektivtrafiken engagerar mig. Jag hoppas verkligen att lagtinget funderar över (s)-motionen om att landskapet bör stödja även stadsbussen, vilket är rimligt sett ur rättvisesynpunkt. Många har blandat ihop denna fråga med att stadsbussen är avgiftsfri, vilket ju är en fråga först och främst för stadspolitikerna.

Men tänk så här:
En pensionär vill åka från sitt hem på Simskäla till sta´n. Matartrafiken som hon tar till Vårdöby, där Ålandstrafikens buss går, är avgiftsfri och bekostas till 80 procent av landskapet.
En annan pensionär vill åka från sitt hem i Östernäs till Vårdöby. Hon kan ta stadsbussen, som inte stöds alls av landskapet, till bussplan för vidare färd norrut. En stadsbuss som en del dessutom vill sätta avgift på. Vem missgynnas? Mariehamns stad! (och i fall man tar avgift på stadsbussen, pensionären i Östernäs).

Det riktigt radikala vore ju att låta även landsbygdens kollektivtrafik vara avgiftsfri. Det skulle sporra resandet och ge ett miljö-PR-värde för hela Åland som heter duga. Att resa med skärgårdsfärjorna som passagerare har ju varit gratis och bör ju så förbli (även om det nu finns en diskussion om att införa avgifter). Och skärgårdstrafiken är ju hästlängder mycket dyrare än busstrafiken för landskapet.

Färjorna är ju skärgårdsbornas "buss", så jämförelsen är ju hållbar.

Som före detta Vårdöbo måste jag hålla med de som tycker att en bro mellan Prästö och Töftö verkar vettigt. Töftöfärjan är om jag inte är felunderrättad den mest trafikerade färjan som landskapet har. Att pendla med buss från Vårdö till staden är fullt tänkbart (jag har själv gjort det). Slipper man färjpasset blir pendlingstiden ännu kortare.

-----

För övrigt måste man ha missat något igår när den 180-åriga champagnen provsmakades. TV4:s vinexpert Bengt Frithiofsson konstaterade (enligt Nya Åland) att smaken var som "en vacker flicka i högklackat som hoppar på stäpper". Tänk att få smaka på en sådan (champagne)! :-)

onsdag 17 november 2010

Vilken välfärd är onödig?

Gun Carlson (c) tog upp välfärden i dagens budgetdebatt i lagtinget. Om jag förstod poängen rätt, så var det att välfärden kostar för mycket för kommunerna och att välfärdssystemet blivit för utvecklat, vilket gör att folk inte tar "egna initiativ". Åtminstone fyllde Danne Sundman (ob) på med en kommentar som innebar något liknande.
Visst skall välfärdssystemet granskas. Det finns säkert "onödig" välfärd. Men vad det är som Gun Carlson tycker är onödigt fick jag inte klart för mig.

Socialdemokraterna har ett nyantaget välfärdsprogram: "Minst samma välfärd som i riket". Där pekar vi på bristerna i den åländska välfärdspolitiken: Att det saknas lagstiftning för att garantera att ålänningar har samma rättigheter som övriga finländare.

Det är mer angeläget att ålänningar når upp till samma standard på välfärd som i övriga landet (t ex vad gäller tandvård och vårdgaranti) än att diskutera hur man kan försämra välfärden så att kommunerna klarar av sina åtaganden. Och gör de inte det, så är det bara ytterligare ett bevis på att det behövs en kommunref....förlåt, samhällsreform var det ju det hette....

tisdag 16 november 2010

Särintresse eller allmänintresse

Man känner igen sig i frågorna som de olika partierna tar upp i debatten om landskapsbudgeten. För hur mångte gången i ordningen pratar Fredrik Karlström om TV-licensen (som om den skulle vara så hemsk för folk, det är ju ett system som används i hela övriga norden)? För hur mångte gången skall vi höra om den åländska profileringen av polisen? Måste säga att detta känns som väldigt marginella frågor när man tänker på den totala landskapsbudgeten.
Socialdemokraterna följer upp besluten från höstens kongress om "minst samma välfärd" för ålänningar som för finländare i övrigt. En generell fråga som påverkar många, inte minst bristen på allmän tandvård.
S motionerar också om en förändring av näringsavdelningen (och det pratar i och för sig andra oppositionspartier om också). Och S har en del att komma med vad gäller miljöfrågorna.
I den svenska valrörelsen pratades det mycket om särintressen kontra allmänintressen. Där tycker jag att det viktigt att åländska (s) håller fanan högt: Visst kan man motionera i små frågor, men de stora linjerna måste handla om vilken politik man vill bedriva för att det skall gagna hela Åland så mycket som möjligt. Att vara emot TV-licensen och själv äga en kommersiell radiostation luktar, tyvärr Fredrik Karlström, särintresse. Att jobba för ålänningars rätt till social service med samma villkor som i riket är däremot av allmänintresse. Tycker jag.
För övrigt tackar jag Erik Schütten för snabb åtgärd vad gällde Nyans löjliga twittrande som överbelastade www.politik.ax. Kul att du läser min blogg, Erik!

måndag 15 november 2010

Onödigt twittrande och förvillande ord

Idag inleddes budgetdebatten i lagtinget och den har jag försökt följa med lite grann, trots att jag varit "indisponibel", d v s i sjuksängen.
Fastnade till exempel i replikerna efter Harry Janssons (c) inlägg, där han bestämt och tydligt beskrev hur mycket centern är EMOT sammanslagningar av kommunerna. Här är ju (s) och (fs) motpolerna. Obundna vet inte vad de vill och liberalerna, de pratar om att man skall kalla det "samhällsreform", kanske för att förvilla väljarna så att de inte skall tro att det handlar om en kommunreform.

Glädjande att Ulla-Britt Dahl (lib) gick upp och höll med om att allmän tandvård borde införas på Åland. Men, men....sedan var det nog för dyrt, trodde hon....Landskapsregeringen kom ju nyligen med en utredning om läget inom åländsk tandvård, med bra jämförelser med hur det är t ex i riket, men det som saknades var förstås kostnadskalkyler: Vad skulle det kosta att införa allmän tandvård, som i resten av landet? Hade utredaren från början fått veta att målsättningen är att införa allmän tandvård, så hade det ju varit det man hade velat veta. Med andra ord: Gör en ny utredning, där vi får svar!

För övrigt anser jag att www.politik.ax är ett väldigt bra initiativ, men: Varför, Erik Schütten, skall Nyans politwittrande vara med och ta upp plats på förstasidan? Hur skapar man intresse för politik med att skriva: "Roger Janssons (FS) slips är mörk" och "Ulla-Britt Dahl (Lib) envisas med att kalla Barbro Sundback (S) för ledamot Sundman". För mig är det bara ett brus av helt onödig information, som dessutom upptar nästan hela politik.ax-förstasidan under tiden debatten pågår.

torsdag 11 november 2010

Upp till bevis om stadsbussen i lagtinget

Insändare 12.11.2010

Ett stort tack till majoriteten i stadsfullmäktige som i onsdags röstade emot införandet av avgifter för stadsbussen. Ni har uppenbarligen förstått värdet av att stadsbor väljer att resa kollektivt istället för med var sin bil och vilket miljöpolitiskt PR-värde det ger staden att vi erbjuder fri buss.

Glädjande är det också att (s) förslag om att staden skall begära ett ekonomiskt stöd av landskapet för trafiken röstades igenom enhälligt. Det är ju inte mer än rätt att landskapet stöder stadsbussen precis som görs när det gäller landsbygdstrafiken.

Socialdemokraterna lämnar nu in en finansmotion till lagtinget där vi kräver att den regionala rättvisan beaktas, så att stödet till kollektivtrafik i fortsättningen inte bara gäller linjetrafiken på landet och den avgiftsfria ”matartrafiken” som tillhandahålls av kommunerna på landet, men som till 80 % finansieras av landskapet.

Två regeringsledamöter sitter i stadsfullmäktige, Britt Lundberg (centern) och Katrin Sjögren (liberalerna). Sjögren är ju dessutom miljöminister och bör därmed arbeta för att stimulera ålänningarnas resande med kollektivtrafiken. Nu gäller de för dem att övertyga sina respektive lagtingsgrupper om att stadsborna inte skall förfördelas i den här frågan. Upp till bevis!

torsdag 4 november 2010

Landskapet borde stödja stadsbussen

I debatten om stadens ekonomi tas återigen kostnaderna för stadsbussen upp som något man måste drar ned på.
FS, obundna och Mariehamns framtid aviserar t ex att staden med hjälp av avgifter skall få in 200.000 euro av bussresenärerna. Det pratas även i andra partier om att ”rationalisera” busstrafiken.

Sedan Mariehamn gick in för avgiftsfri buss har resandet med kollektivtrafiken ökat avsevärt. Medan det togs ut en avgift av passagerarna uppgick antalet resor med stadsbussarna till ca 100.000 per år. Därefter har antalet resor per år varit i genomsnitt ca 300.000, alltså tre gånger så många.

Som jämförelse kan nämnas att antalet resor på de regionala bussarna varit ungefär lika många, runt 300.000. Den trafiken beräknas kosta landskapet ca 1,5 miljon euro nästa år.

Men det riktigt intressanta är att det i landskapsregeringens budgetförslag för nästa år står att läsa om den s k ”matartrafik” som landsbygdskommunerna står för – alltså kommunal kollektivtrafik som tar passagerarna till de regionala bussarna: ”Inga avgifter ska tas för denna trafik med tanke på den fastställda maxtaxan för linjetrafiken”.

Blir då det här en stor utgift för dessa kommuner? Ånej, för till denna avgiftsfria kollektivtrafik finns ett anslag i landskapsbudgeten på 100.000 euro! Av de totala kostnaderna för den kommunala matartrafiken betalar kommunerna endast 20 % av kostnaderna.

Uppdraget för stadens politiker borde alltså bli: Kräv av landskapet att invånare i staden behandlas lika som invånare på landet. Begär att kostnaderna för stadens kollektivtrafik stöds av landskapet!

All uppmuntran att få fler att välja att åka kollektivt istället för att sitta i var sin bil är bra. Det är möjligt att landskapets stöd för den kommunala trafiken på landet är väl generöst, men det är troligen en förutsättning för att små kommuner skall kunna erbjuda t ex äldre utan bil att kunna ta sig fram.

Summa summarum betyder detta att kollektivtrafiken i Mariehamn blir förfördelad jämfört med motsvarande trafik på landet. Det råder ingen regional rättvisa – och det borde både landskapsregeringen och stadsfullmäktige ha i åtanke innan det sparas in på busstrafiken i staden.

lördag 23 oktober 2010

Sång förstärker vårt bud(s)kap


Vad vore väl livet utan sång?
Vissa är talare - andra är sångare - och vissa är både och.
Ålands socialdemokrater har en del riktigt skickliga talare (med Barbro Sundback i spetsen, igår på kongressen var hon verkligen i sitt "esse"). Här har vi ju emellertid konkurrens bland de andra partierna.
Men sångmässigt tror jag att vi saknar motstycke på Åland.
Vi värmde upp lite försiktigt på kongressdagen med både Internationalen och Ålänningens Sång, sedan fortsatte vi med iver på kvällens middag, med Bellman, Wiehe, Tove Jansson, Ewert Taube....
Vi har en sjungande ordförande, en sjungande f d ordförande, en sjungande gruppledare i stadsfullmäktige, en sjungande skolnämndsledamot, en sjungande partisekreterare och flera sjungande styrelsemedlemmar.

Visst var de politiska diskussionerna det som var mest i fokus under gårdagens kongressdag. Det var diskussioner om bl a hälsovården i skärgården, hur man uppmuntrar fler att skaffa barn, hur världsekonomin har drabbat landskapets ekonomi, varför ordet "vegetariskt" väcker sådana känslor, hur länge man skall jobba när man blir äldre och hur mycket man skall jobba när man studerar.

För mig (som ju också är gospelsångare och dirigent) är sången en kraftfull möjlighet att nå ut med budskap. För att nå fram med åsikten att vi kunde minska något på köttätandet föreslog jag den här gamla slagdängan:
"Jag är en vegetarian, jag käkar strå´n och bla´n och dill och astrakan,
gräslök och vitlök och banan, dessutom smackar jag persilja,
om en påse korinter, ner i magsäcken slinter, så blir jag pigg som en sprinter, som om jag käkat banan,
och är du tjocken och feten, så sätt igång med dieten, och släng ifrån dig kotleten, så blir du mager som geten!"

tisdag 19 oktober 2010

Vi måste ställa krav även på självstyrelsen


En av socialdemokraternas valfrågor är att vi vill kämpa för att allmän tandvård införs på Åland. Reaktionen som vi får emot oss är att det blir för dyrt. Det anser t ex den sittande landskapsregeringen.

När landskapet ställer krav på staten att ålänningar skall ha samma rättigheter som övriga finländare, som exempel kan nämnas stödet för vindkraftssatsningar som nu är aktuellt, då frågar ingen ledarskribent eller ledande politiker ”hur skall staten finansiera det?”.

När landskapet kräver att ålänningar och andra svensktalande har språkliga rättigheter, att det är självklart att alla skall ha rätt att göra sig förstådda på svenska gentemot myndigheter och fackförbund – då hävdar alla åländska politiker med alla rätt att ålänningar skall ha samma service som alla andra medborgare i Finland. Ingen frågar ”hur skall staten finansiera det?”.

Men när vi på Åland har sämre sociala rättigheter, till exempel saknar rätt till allmän tandvård, då hummar landskapsregeringen och säger att vi har "brist på resurser" när vi uppenbarligen har sämre social service än i riket därför att lagstiftningen är bristfällig.

Vi betalar ju samma skatter som övriga i Finland, och så länge vi gör det, bör vi ha rätt till samma välfärd som övriga finländare.

Landskapet Åland ställer rättmätiga krav på staten om att ålänningar har rätt att behandlas lika. Men vi måste också ställa krav på självstyrelsen. Annars måste ju frågan ställas: Kostar själva självstyrelsen så mycket i administration att vi inte har råd att låta medborgarna få det minst lika bra här som i övriga landet? Landskapets politiker måste visa att de klarar av det Åland har behörighet att sköta själv.

söndag 17 oktober 2010

Tandvård för alla - en rättvisefråga!

insändare 7 oktober 2010

Vi socialdemokrater anser att rätten till välfärd skall vara generell, alltså gälla alla medborgare. Alla skall behandlas lika i välfärdssystemet. Därför är det synnerligen orättvist att skattebetalarna på Åland på många områden har sämre förmåner och rättigheter än medborgare i övriga Finland.

Ett tydligt exempel på när ålänningar har det sämre än i riket är att vi saknar rätt till allmän tandvård.

Denna rättighet tillförsäkras alla övriga finländare i en folkhälsolag som saknar motsvarighet på Åland. Enligt denna lag är kommunerna skyldiga att se till att det finns tandvård för alla. Detta gäller undersökningar och behandlingar av munsjukdomar samt förebyggande vård hos tandhygienister.

Grupper prioriteras


På Åland finns en begränsad offentlig tandvård som är tillgänglig för barn och ungdomar upp till 26 år och för medborgare i alla åldrar som behöver akutvård. Utöver det tas en del prioriterade grupper emot, som till exempel gravida, diabetiker, reumapatienter och personer med neurologiska sjukdomar. Det har också funnits en praxis att en del av de anställda inom Ålands hälso- och sjukvård haft tillgång till den offentliga tandvården, något som socialdemokraterna tidigare påpekat är en mycket märklig prioritering gentemot andra grupper i samhället, framför allt mot dem som måste välja bort dyra privattandläkarbesök helt enkelt för att de inte har råd.


Bristande resurser

Landskapsregeringens förklaring till att ÅHS inte erbjuder tandvård till alla, utan bara till prioriterade grupper, är att det råder resursbrist, att befolkningen har vuxit och att landskapet därför ”rationellt utnyttjar begränsade resurser”.

Socialdemokraterna anser att denna organisering av tandvården är diskriminerande och att den står i strid med principen om att alla ålänningar skall ha minst samma sociala förmåner som i riket. Här krävs lagstiftning för att garantera rätten till allmän tandvård. Att munsjukdomar bagatelliseras och att ÅHS prioriterat ned just denna del av den allmänna vården är oförsvarligt.

Vårt krav

Därför kräver vi att allmän tandvård införs på Åland, så att alla ålänningar oavsett ålder och boendeort får samma rätt till undersökningar, behandling och förebyggande vård som medborgarna i riket. Privat tandvård kan fortsätta att fungera som förut och komplettera den offentliga tandvården i och med att en del av kostnaderna för den privata vården ersätts via sjukförsäkringen.

Anders Hallbäck

Camilla Gunell

Henrik Löthman

Eva Ringwall

Barbro Sundback

Rolf Söderlund

Kalle Fogelström

Hillevi Ahlbeck

Carina Aaltonen

Martin Nilsson

Mia Hanström

torsdag 9 september 2010

Argumentation utan konkreta exempel

I ett par inlägg i de lokala tidningarna har jag försökt visa en konkret motbild mot Erik Schüttens bild av att den offentliga sektorn är överstor på Åland. Schütten har inte kommit med ett enda exempel på var den är överstor. Det är ju många som i likhet med honom slänger ur sig att vi bör skära ned i vår gemensamma välfärd, t ex Fredrik Karlström (obunden). Vad jag ville poängtera är att det går ut över skola, vård och omsorg och en massa andra viktiga samhällsuppgifter.

Schütten menar att (s) inte vill spara. Det är naturligtvis inte sant. Våra lagtingsledamöter röstade emot en stor summa pengar för projekteringen av en Föglötunnel, vi är tveksamma till en ytterligare golfsatsning (åtminstone om den inte bevisligen skapar en massa nya jobb) och vi är många inom (s) som vill effektivisera den otidsenliga och opraktiska kommunstrukturen. Vi arbetar just nu med frågan om hur skärgårdstrafiken skall kunna drivas smartare.

Till sist, slarvet med siffror. När jag ringde Jonas Karlsson på ÅSUB gav han mig siffran 36 % offentliganställda. Nästa gång jag ringde berättade han att det skulle ha varit 36,6 %. Jag kan erkänna att det blev fel med 0,6 %.
Men Schütten försvarar sin betydligt felaktigare siffra med att "uppenbarligen lyckas vi inte komma överens om en gemensam grund för de uppgifter vi får fram". Välj vem ni tror på mest (ett förslag om ni inte kan bestämma er: Ring ÅSUB och fråga).

måndag 6 september 2010

Ålands framtid är inte att montera ned offentlig sektor


Erik Schütten, Ålands Framtid, fortsätter oförtrutet (Ålandstidningen och Nya Åland 6.9) att förespråka en nedmontering av offentlig sektor och att det är nödvändigt menar han är ”kalla fakta”. Han nämner oss socialdemokrater som huvudmotståndare i debatten om välfärden. Och visst är det så.

Det är en skillnad i samhällssyn det handlar om, knappast fakta. Den offentliga, eller gemensamma sektorn som den också kallas, är måhända dyr i mångas ögon och det finns inte någon anledning att skapa arbetsplatser som inte behövs, vilket är vulgärpropaganda att påstå. Offentlig sektor skall drivas smart och rationellt och tjäna medborgarnas behov. Tack vare en stark privat sektor kan det offentliga stå för mycket service som vi vanliga medel- och låginkomsttagare aldrig skulle ha råd att betala för själva: Dyra operationer på sjukhus, vägbyggen, barndagvård, skola. Det är det som är så fiffigt med det som kallas blandekonomi.

I större delen av den offentligt drivna verksamheten på Åland är jag övertygad att det är svårt för folk att förstå vad Schütten menar med ”överstor personalstyrka”. Är det på AMS, där personalen kämpar med studiestöd och arbetslösa, som de är för många? Är det de sjuksköterskor, som redan drabbats av permitteringar, som skall få sparken? Är det skolpsykologerna som han menar är onödiga? Eller skall vi privatisera vägnätet? Listan kunde göras oändligt lång på viktiga samhällsfunktioner inom offentlig sektor.

En nedmontering av det offentliga skulle dessutom drabba kvinnor betydligt hårdare än män, eftersom andelen kvinnliga offentliganställda är betydligt högre.

Ett övergångssystem

Schütten skyller det mesta på klumpsummeekonomin och en del på landskapsregeringens tilläggsbudgetar. Att klumpsummesystemet har nackdelar är riktigt och det är därför socialdemokraternas förre partiordförande föreslagit ett övergångssystem som skulle göra att vi kunde ta hand om våra egna skatteinkomster, utan att för den skull ta onödiga risker och tvingas bygga upp en kostsam byråkrati à la Färöarna.

”I ett ekonomiskt välfungerande samhälle arbetar majoriteten i det privata näringslivet”, skriver Schütten. Att den offentliga verksamheten skall bantas är för övrigt något som också Obunden samling upprepar. (Vad är det förresten för skillnad på ÅF och ObS egentligen?).
Den senast kända statistiken, för år 2007 (ÅSUB), visar att 64 % av de sysselsatta är privatanställda eller egna företagare. Andelen är ännu högre om man räknar med icke-åländsk arbetskraft i åländska företag (t ex på färjorna). LRs nedskärningar i krisens spår har förmodligen minskat den offentliga andelen av arbetskraften ytterligare. Varför så oroliga, när ca 2/3 av arbetskraften arbetar inom de privata näringarna?

Välfärd lockar till inflyttning

Den nuvarande ekonomiska krisen, eller jobbkrisen om man så vill, har drabbat både privat och offentlig sektor hårt. Men Åland står ändå starkt tack vare framgångsrika företag och tack vare att den offentliga sektorn är väl utbyggd och att den åländska välfärden i och med det lockar till inflyttning. Vi har, trots en hel del brister, överlag bra skolor, fina dagis, värdig äldreomsorg och ett bra socialt skyddsnät. Det skall vi komma ihåg när företrädare från Ålands Framtid talar om den överstora personalen inom offentlig verksamhet. Raserar vi den, tror jag inte på Ålands framtid.

måndag 30 augusti 2010

Varsågod och svälj, Erland

Politik är att välja, inte bara att svälja, skriver Olof Erland (lib) som svar i Ålandstidningen på min replik till honom angående valet i Sverige.

Det är mycket "klapp på huvudet" från Erland: Hallbäck har inga "hållbara argument", "tycks se allt i rött" och "sväljer rödgrön röra". Erlands argumentationsteknik är att förringa motståndaren, det är uppenbart.

Det jag tyckte haltade i hans argumentation var framför allt att han påpekade hur viktiga och bra miljöpartiet är, samtidigt som hans slutsats var att en alliansseger är bra för Åland. Eftersom mp går till val på den motsatta sidan blir detta aningen svårt att få ihop.

Den inrikes stabilitet, ekonomiska tillväxt och tryggade välfärd som Erland menar att alliansen står för får han ju förstås tro att blir bättre med moderaterna vid makten. Jag tror något annat. Om man läser på min blogg här så förstår man nog varför jag INTE tycker att moderaterna står för t ex "tryggad välfärd" och "inrikes stabilitet".

Miljöfrågorna är viktiga för mig. Östersjöns miljö är en ödesfråga för många, inte minst på Åland. Därför finns de frågorna högt på min prioriteteringslista när jag gör mitt val.

Den prioriteringen gör inte Olof Erland. Han föredrar en helhetsmeny där minskade skatteintäkter (=sämre välfärd) är huvudrätten.
Varsågod och svälj, Erland, medan vi andra väljer rödgrönt.

fredag 27 augusti 2010

Rödgrön seger bäst för Östersjön


Nästa vecka inleds förhandsröstningen för oss närmare tusen personer på Åland som har rösträtt i det svenska valet. Hur valet kommer att gå är ovisst, eftersom många bestämmer sig in i det sista och eftersom opinionsmätningar och slutliga valresultat ofta kan visa väldigt olika.

I Ålandstidningen 26.8.2010 försöker Olof Erland (lib) leda i bevis att en alliansseger skulle vara bättre för Åland. Moderaterna har ”genomgått en radikal förändring”, menar han, men det har vi sett lite av de senaste fyra åren. Det har varit samma skattesänkningar åt de välbärgade som prioriterats nu som förr. De arbetslösa och sjukskrivna har fått ta smällen, precis som tidigare. Lägg därtill den ”suddiga profilen i klimat- och miljöfrågor” som Erland själv skriver om. Det är bara retoriskt som moderaterna har förändrats.

Nyckelroll

Jag håller med om att Maria Wetterstrand och miljöpartiet har en nyckelroll i detta val. Mp, som enligt Erland är liberalernas bundsförvanter, har valt sida. Partiet stödjer Mona Sahlin, inte Fredrik Reinfeldt.

Om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare, vilket tyvärr är möjligt, ”kommer det största mittenpartiet att kunna ta initiativ till en minoritetsregering”, menar Erland.
De största mittenpartierna kommer sannolikt att vara (s) och (mp) och det bästa i ett sådant (oönskat) läge är förstås att de rödgröna (v, s och mp) bildar majoritet med t ex centern, som tidigare haft samarbete med (s) och som av både (s) och (mp) anses vara det parti på den borgerliga sidan som har en politik som mest liknar deras.

Okontrollerad tillväxt

Erland argumenterar för en moderatledd regering som för en otydlig klimat- och miljöpolitik utan att närmare konstatera vad det kan innebära för Östersjöns framtid. Detta samma vecka som Världsnaturfonden, WWF, spår en dyster framtid för vårt gemensamma innanhav. Problemet är enligt WWF en okontrollerad tillväxt och dåligt samarbete mellan de olika aktörerna i området. En av de viktigaste aktörerna är naturligtvis Sverige, som måste gå i bräschen i kampen mot övergödningen. Då imponerar inte en borgerlig regering som t ex avskaffar skatten på handelsgödsel.

Så visst, Olof Erland, miljöpartiet har en nyckelroll. Mp går till val på tuffa klimatomställningar i ett samarbete med Mona Sahlin (s) som statsministerkandidat. Vänsterpartiet är enligt svenska Naturskyddsföreningen näst bäst på miljöområdet (DN 25.8.2010). Socialdemokraterna i Sverige har med sina rödgröna bundsförvanter förändrats i grönare riktning. Därför rekommenderar jag alla röstberättigade på Åland att rösta rödgrönt!

tisdag 13 juli 2010

Valet - en ideologisk kraftmätning


Ett poltiskt mastodontjippo full med utspel från höger och vänster. Så kan Almedalsveckan i Visby 2010 sammanfattas.
Det var mycket intressant att följa PR-livet i Sverige under upptakten till valrörelsen. Under veckan duggade utspelen tätt och det är ett historiskt val i vårt västra grannland när vi för första gången har två block, två allianser som ställs mot varandra.
Av naturliga orsaker följde jag mest de rödgrönas insatser.
Mona Sahlin, som själv är övertygad om att hon blir Sveriges första kvinnliga statsminister, gjorde enligt min mening en mycket stark insats i sitt tal under torsdagskvällen. Hon behövde vara på hugget, för dels hade moderatledaren Fredrik Reinfeldt fått väldigt goda vitsord efter att han inledde veckan och dels ligger de rödgröna något efter i de senaste opinionsmätningarna. Sahlin lockade flest åhörare under veckan, 4.300 personer enligt Gotlands kommuns uppskattningar. Totalt beräknas 19.000 ha rest till Gotland för att delta i politikveckan.

Utspel och kamp om mediafokus

Enligt många bedömare var dock tisdagseftermiddagens rödgröna överenskommelse om skolpolitiken den viktigaste pusselbiten. Jag var där precis efter en mycket välbesökt presskonferens och kunde konstatera att (s) därmed tog udden av folkpartiledaren Jan Björklunds tal senare samma dag.
Utspelen och försöken att stjäla uppmärksamhet av varandra på varandras dagar under Almedalen var ett intressant skådespel. Den borgerliga alliansen svarade förstås med samma mynt och kallade till regeringssammanträde under socialdemokraternas dag, torsdagen.

Hög ungdomsarbetslöshet

Under mina dagar i Visby hann jag delta i ett antal seminarier, varav flera handlade om den mycket höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Det finns säkert flera skäl till varför den är bland de högsta i Europa, närmare 25 %, men från rödgrönt håll anser man att regeringens arbetsmarknadsåtgärder är för få och för mycket inriktade på coachning och för lite på vidareutbildning och praktik. S anser också att det är skrämmande med det ökade socialbidragsberoendet som de allt fler utförsäkrade hamnar i och vill därför förbättra socialförsäkringen.

Hoppas på ett regeringsskifte

Valrörelsen 2010 blir en ideologisk kamp. Från rödgrön sida gäller det att mobilisera väljarna, få fram den gröna tillväxtpolitiken allt tydligare och att visa upp enighet i sitt nya trepartisamarbete. Det gäller att agendan handlar om de rödgrönas hjärtefrågor helt enkelt. Då kan vi förhoppningsvis få uppleva ett regeringsskifte i Sverige, något som jag hoppas får en psykologisk betydelse i valen på Åland och i Finland nästa år.

Ålands socialdemokraters Mats Granesäter kommer att göra "praktik" i Sverige under valrörelsen och förstås finns vår ordförande Camilla Gunell med under den svenska valvakan. Då träffas också de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna i Stockholm, alltså deltar jag i detta möte 19 september.

lördag 10 juli 2010

mp blir förhoppningsvis svenska valets vinnare


Ett sista kort blogginlägg från Almedalen, sedan hägrar stranden.
Miljöpartiets dag i Almedalen. Om inte mp blir det mest framgångsrika rödgröna partiet i höstens val blir jag oerhört förvånad. De gröna har alltid varit bra, men nu har man två kunniga och mediala språkrör, ett läge i politiken där man för första gången kan få rejält inflytande och en betongpolitik som inte lyckad att bekämpa.
Maria Wetterstrand är svensk politiks kanske allra skickligaste.

Peter Eriksson fick idag frågan om hur han ville beskriva henne:
- Smart, påläst och pratar tydligt så att hon inte kan missuppfattas.
- Och du själv då?
- Tvärtom....

Det var kul sagt. Eriksson har en självdistans och när Erik Blix (Public Service, P1) fortsatte fråga om Erikssons imponerande handikapp i golf och skämtsamt påpekade att handikappet var att han inte var moderat fick Blix snabbt svaret: Vi har nästan inga moderater i Kalix.

Summering av Almedalsveckan:
Inspirerande och lärorikt för mig som partisekreterare. Lite för varmt för min smak. Dåligt glutenfritt matutbud. Härliga bad i ett hittills algfritt hav. Alltså plus och minus. Största plusset får dock den trevliga kabaretgruppen Valvakna, som drev på ett trevligt och musikaliskt begåvat sätt med den borgerliga alliansen. Den ska jag se till att den kommer till Åland!

fredag 9 juli 2010

Väljarna vill ha tydlig politik


”I Sverige är vi alla mer eller mindre socialdemokrater” sa TV-profilen Robert Aschberg i en intervju i Åbo Underrättelser nyligen. Det ligger mycket i konstaterandet. Under Almedalsveckan som just avslutats har partierna tävlat i att hylla det svenska välfärdssamhället, till och med statsminister Fredrik Reinfeldt som inledde förra veckans politiska mastodontjippo med att förklara att det inte skulle bli mer skattesänkningar som kunde hota den generella välfärden.

I förra valet påstod moderaterna att de var bättre på att driva socialdemokratiska hjärtefrågor än socialdemokraterna. Att den förda regeringspolitiken lett till ett ökat klassamhälle och större skillnad mellan fattig och rik talar Reinfeldt nu tyst om eller förnekar.

Den nordiska välfärdsmodellen – den rättvisa fördelningen och den starka offentliga sektorn - har ett starkt stöd hos den svenska befolkningen.

Det svenska opinionsinstitutet Novus gör intressanta mätningar av vad folk uppfattar är de frågor där partierna är starkast. Vid sidan av Moderaterna låg Miljöpartiet i ”medvetande-topp” i den senaste – få har missat att mp kämpar mest av alla för att förändra det gråa industri- och slöserisamhället till ett grönt framtidssamhälle. De gröna har lyckats att vara tydligast med vad de vill till skillnad från otydliga Centern, som varit osynligast under mandatperioden om man få tro Novus undersökningar.

För mig var det förstås intressant att få veta hur (s) uppfattas och så här säger vår svenska grannbefolkning (inom parantes jämför jag den svenska opinionen och den åländska s- politiken):

Socialdemokraterna värnar de sociala trygghetssystemen och den generella välfärden. (Här är det lätt att erinra sig debatten om garantilagen, där (s) ensamt hävdat ”minst samma sociala rättigheter på Åland som i riket”)
Rättvisa är ett socialdemokratiskt nyckelord. (Vi sparar inte på gamla och sjuka och kämpar för ett starkt ÅHS, vi behöver en tandvård som alla har råd med, skärgårdsbor har rätt till likvärdig hälsovård och polisbevakning)
Socialdemokraterna förknippas med offensiv arbetsmarknadspolitik. (Vill satsa på utbildning och mer resurser till kampen mot ungdomsarbetslösheten som är förödande för våra åländska ungdomar).

Själv skall jag delta i en arbetsgrupp som skall se över socialdemokraternas miljöpolitik inför lagtingsvalet 2011. Det skall bli intressant att fördjupa sig i globala ödesfrågor sett ur ett lokalt åländskt perspektiv. Miljöfrågorna har sannerligen inte dominerat agendan under den lib/center-ledda regeringsperioden så här behöver (s) aktivt sätta frågorna i fokus.

Utredaren Arne Modig på Novus förklarade att ett val vinns av den som är tydlig i sina kärnfrågor och som lyckas mobilisera sina sympatisörer.
Ålands socialdemokrater har som ambition att driva en tydlig politik. Ibland är det förknippat med obehag att vara tydlig, för det kommer ofta anonyma mothugg som andas ett märkligt sosseförakt. Debatt på saklig grund tar vi gärna, men anonyma nedvärderande sms och nätkommentarer tillför inte åländsk politik mycket av värde.
Jag är övertygad om att många ålänningar vill ha trygga system, generell välfärd, rättvisa och en offensiv miljöpolitik. Därför behövs vi rödgröna socialdemokrater i åländsk politik.

Novus presentation på Almedalsveckan finns att ladda ner från www.novusgroup.se.

När mätandet går till överdrift


Oj, vad det mäts i Sverige. Det verkar som om allt svensken tycker och tänker skall analyseras in i minsta beståndsdel inför det kommande valet. Tidningen Resumé t ex har kollat hur sossar väljer i vardagen: Volvo vinner valet mot Saab, Aftonbladet slår Expressen, Sveriges Television övertrumfar TV4 och Melodifestivalen slår Idol (....allt stämde på mig förutom bilfavoriten).

Frågan är vad strategerna gör med alla denna information som samlas in.
I samma tidning läser jag nu att svenskarnas förtroende för Mona Sahlin har ökat igen. Frånsett den skepsis jag just uttryckte för för många opinionsundersökningar så blir det intressant att kolla in nästa fötroendemätning. Efter Monas engagerade tal, som enligt allianskollegan Maria Wetterstrand gjorde att det har ”vänt”. Jag känner mig osäker på om det är så. Och känsla är viktig för en positiv och engagerad valkampanj.

Gick förbi en valstuga på väg för att ta en titt på socialdemokraternas reklamprylar, som jag för övrigt tycker var väldigt vita och bleka, varför satsar man inte mer på det röda? (fast det finns säkert någon opinionsundersökning om att sossar gillar mer vitt och mindre rött som ligger bakom det beslutet....).

Precis när jag tar bilden övertygar tjejen i båset tjejen som står nedanför med det enkla (något negativa) kampanjbudskapet: Du vet väl hur många arbetslösa det är nu med Reinfeldt som statsminister?

Negativ kampanj är när man påpekar alla brister med motståndarna istället för att tala om sin egen vision för framtiden. Mona Sahlin balanserade bra mellan negativt och positivt i sitt tal i torsdags. Hon ingöt framtidstro i sina åhörare (över 4.000 var vi för övrigt). Det kanske är därför Wetterstrand känner att det har vänt. Hoppas, hoppas, hoppas att hon har rätt i det.

torsdag 8 juli 2010

Märkliga påståenden från centerledaren

Idag är det socialdemokraternas dag i Almedalen.
Jag bestämde mig för att ta en lugn förmiddag ute på östra Gotland där mina vänner bor - allt för att ladda inför kvällens socialdemokratiska föreställning i Almedalen. "Nu gäller det verkligen för Mona Sahlin att prestera" sa Sveriges Radios inrikespolitiske "expert" i morse. Visst, hennes ledaregenskaper är viktiga och det är lite upp till bevis efter en rejäl försämring av det s k opinionsläget.
Men läget som femte parti ut under veckan tror jag är perfekt. Hon kan haka på och ge de borgerliga på näsan, inte minst skall det bli intressant om hon väljer att fokusera på statsministerkampen mot Reinfeldt eller om hon pratar mer blockpolitik.

Mona har ju fyra motståndarpartier.
Centern är ett av dem och jag måste säga att Maud Olofssons tal igår kväll var det klart sämsta hittills. En mycket märklig humor(?) var det åtminstone när hon försökte påstå att de rödgröna ville ha planekonomi, ja, det verkade faktiskt som hennes största politiska gärning varit att man köpa Alvedon på Ica numera, alltså att Apoteket avreglerats.
Det kan man ju tycka vad man vill om, men om det är succén när det samtidigt är så att de sjukskrivna tvingas jobba och låglönejobben i pigsamhället är centerns framgångsrecept, ja då är det HÖG TID FÖR REGERINGSSKIFTE i Sverige! Om centern halkar under fyraprocentsspärren så blir åtminstone inte jag olycklig....

onsdag 7 juli 2010

Mona var ovanligt tydlig på rödgrönt mingel


Det blev en rivstart för mig på Almedalsveckan i Visby. Efter femton minuter på ön var jag inbjuden på rödgrönt mingelparty på St Hans café. Där rådde en nyfiken men lite avvaktande stämning. Det är ju valarbetare från tre partier som möts och skall lära känna varandra. Kunde inte låta bli att fundera på vilket av de tre partierna som vinner på samarbetet? Känns inte nödvändigtvis som om det är sossarna. De måste ju anpassa sig mest som är störst och det som troligen är svårast är att de måste anpassa sig ganska långt åt vänster. Men sällan har jag hört Mona Sahlin vara så tydligt ideologisk som igår när hon sa att hon ”HATAR KLASSAMHÄLLET”. Då log Lars Ohly brett.

Och det är dessutom ovant för socialdemokratin att inte kunna styra på egen hand.

Miljöpartiet känns starkast just nu och har Maria Wetterstrand som den klart mest lysande stjärnan bland alla de rödgröna.
Intressant att höra språkröret Peter Eriksson och vänsterledaren Lars Ohly elda upp en massa socialdemokrater  Alltså elda upp i betydelsen få igång dem, inte elda i Gudrun Schymanbetydelse (hon eldade upp 100.000 spänn för att protestera mot låga kvinnolöner igår).
En kampanj för jämlikhet/jämställdhet sjösattes på den rödgröna eftermiddagen. 50/50 kallas den och den stödjer jag helhjärtat. Annat vore korkat när man har fyra döttrar ;-)
Idag blir det intressantast att lyssna till partisekreterarna Baylan (s) och Schlingman (M) som skall prata om hur man mobiliserar väljarna i valets slutskede. Räknar med att få något riktigt matnyttigt med mig från det seminariet som också gästas av USAs Sverigeambassadör.

måndag 5 juli 2010

rödgrönt på Almedalen i veckan

Så var det dags för min första Almedalsvecka. Har försökt följa med lite i alla specialprogram som visas i SVT och TV4....det börjar bli som med fotboll att det är lättare att följa evenemangen på TV än i verkligheten. Men å andra sidan: på plats kan man ju välja vad man lyssnar på och vem man pratar med.
Som åländsk partifunktionär har man förstås en rätt fri roll på ett svenskt politikjippo. Så var det på svenska jobbkongressen i vintras och så blir det väl här med.
Har dock lovat Ålandstidningen en debattartikel till nästa vecka. Tror att den kommer att handla om politisk kampanj och politisk retorik, men det kan förstås bli något helt annat som jag fastnar för.
Intressant hittills tycker jag är bilden som moderaterna gärna vill framhålla: att Reinfeldt skall vara någon slags landsfader. Personligen tycker jag att den moderata valstrategin är så otroligt lätt att genomskåda: Vi låtsas att vi är som sossar och att vi värnar välfärd, tänker på de svaga och på miljön....vi tar alla framgångsrika sosse-slogans och så gör vi dem till våra och låter vår nallebjörn till partiledare stå och se klok ut i TV och så får han framföra att han tar ansvar, tar ansvar....summerar man är ju det största ansvar moderaterna tagit att de ansvarat för att rasera systemen för sjuka och arbetslösa i Sverige (ca nio procent!).

Annars är det mest intressanta (och skrämmande) scenariot i mitt gamla hemland att centern eller kristdemokraterna skulle åka ut och rasrena sverigedemokraterna skulle komma in. Tänke tillbaka på Bengt Westerbergs rakryggade uttåg ur TV-studion när nydemokraterna kom in....mera sådana tydliga ställningstaganden!

Ska bli kul att träffa min före detta arbetskamrat Uje som arbetar för vänsterpartiet, min före detta arbetskamrat Fredrik som arbetar för socialdemokraterna. Och det blir intressant att vara med även på miljöpartiets dag på lördag. De är ju det mest framgångsrika rödgröna partiet just nu, så där gäller det att se och lära. Mp är ju bra på att locka unga och det behövs ju verkligen.

fredag 25 juni 2010

Våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare

Tack Tone Nordling för en utmärkt ledare om arbetslösheten (24.6.10). Det har varit märkligt tyst om detta problem i tidningsspalterna och från landskapsregeringens sida under våren, trots en arbetslöshet, speciellt bland unga, som för åländska förhållanden är mycket hög.
Själv har jag aldrig varit arbetslös i mitt fyrtioåriga liv, men jag kan förstå hur det kan kännas. Jag har däremot varit långtidssjukskriven – och även då drabbas man av utanförskapet, de negativa tankemönstren, känslan av att inte duga, inte ha någon funktion i samhället. Även om det finns en medicinsk förklaring är det som om man inte räknas. Hur skall det då inte kännas att vara utan jobb - att veta att man kan men inte får?

Framtidens melodi?

Att skaffa fram utbildningsplatser är förstås bra, men inte det allena saliggörande. Utbildandet måste matchas med efterfrågan. Och då måste frågan om vad som är framtidens melodi på den åländska arbetsmarknaden ställas.
Ålands statistik- och utredningsbyrås arbetsmarknadsbarometer är inte allt för dyster jämförd med vår omvärlds problem. Men den är en väckarklocka! Näringslivet har en återhållsam hållning vad gäller nyanställningar och den offentliga ekonomin har betydande svårigheter.
Med risk för verka tjatig så upprepar jag vad jag sa på första maj: Det är inte de arbetslösa som är problemet – det är bristen på lediga jobb!

I Sverige förklarar de borgerliga att arbetslösa måste vara mer ivriga när de söker jobb, alltså att problemet är att de är för lata. Makthavarna överför alltså problemet till individen och frånsäger sig då sitt politiska ansvar, så som jag ser det. Nej, arbetslösheten är förstås ett gemensamt problem. Om alla har arbete och jobbar sig ur krisen istället för att spara sig ur den, så lägger man grund för en bra framtid. Därför var det bra att landskapsregeringen backade och inte genomförde lärarpermitteringarna precis i enlighet med kraven från (s).
Att stimulera istället för att gneta är den gamla hederliga keynesianska modellen som nog kan fungera även på lokal nivå. Åtminstone som princip.
Arbete och ett gott liv åt alla, måste vara målsättningen för alla lagtingspolitiker. En sommarhälsning från en partisekreterare i periferin av maktens korridorer är: Gnugga geniknölarna över sommaren och kom överens tillsammans om vilka stimulansåtgärder som bäst möjliggör ett fortsatt välstånd på Åland.

Vilja förändring

Sveriges mest internationellt kände statsminister någonsin, Olof Palme (s), sa en gång:
”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”
Det var utmärkt sagt och gäller sannerligen även på Åland 2010. Visionerna tar stryk när många unga inte får chansen på arbetsmarknaden. För att, så här i VM-tider, tala fotbollsspråk: att vara ung och utan jobb är som att vara lovande talang som sitter på bänken, lika tränad som alla de andra, men kanske ivrigare än de andra – och så helt plötsligt bestämmer någon att fotbollen skall spelas med åtta istället för elva spelare på plan. Låt inte detta ske, våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare!

tisdag 25 maj 2010

Fantasifulla beskrivningar utan verklighetsförankring

I en mängd inlägg har nu Erik Schütten försökt övertyga tidningsläsarna om att det är fantastiskt bra och enkelt att radikalt förändra det åländska samhället. I måndagens Ålandstidning påpekar han att jag har fel (?) siffror och att han gör den rätta analysen av hur Åland borde organiseras i framtiden. Så gör han en massa mer eller mindre fantasifulla beskrivningar av socialdemokrater som slösaktiga Finlandsvänner som vill har en större och större byråkrati. Han fäktar hejvilt mot (s) (säkert populärt i vissa läger på Åland) för att få stöd för sina idéer och det har han ju rätt att göra. Problemet är att när man smutskastar motståndaren som Schütten gör i sitt andra publicerade debattinlägg så slår det tillbaka mot en själv. Det blir inte ett dugg trovärdigt.

Ett motto för en saklig debatt är att det sakfrågan som skall diskuteras! Här fastnar Schütten istället i en oändligt tjatande om sifferexercis som aldrig verkar ta slut och i ett tjatande om hur han TROR att socialdemokrater tänker och tycker (i det första var han betydligt mer försiktig, men då hade han ju inte fått mothugg....)

I ett sista inlägg på www.alandstidningen.ax ger jag svar på tal.

Debatten har varit tydlig och bra. Nu "vet" vi hur många som jobbar på TAKS, fast min åländske källa hävdade att det skall sparas in några tjänster, så frågan är vem som är bäst uppdaterad, han eller hemsidan.
Vi vet också att inte alla jobbar med skattefrågor på TAKS. Det blir några offentliganställda kockar och vaktmästare också :-)

Min poäng blev ju dock inte mindre om det nu jobbar ännu fler där än vad jag hävdade (138 är mer än 126).

2-0 till Hallbäck har man lite lust att säga.

En hel del av dina argument för att framställa S som bidragsälskare som struntar i ekonomi blir rätt löjliga. Som jag skrev så är ju S inne på att förändra byråkratiska strukturer inom landskapet. Vi har talat om vikten av aktiv näringspolitik och INTE för att utöka den offentliga sektorn (som du vill göra med dina skatte- och tullbyråkrater).

Lycka till med alla toppmoderna IT-lösningar för skatteförvaltningen....!

måndag 24 maj 2010

Övertagande är inte nödvändigtvis billigt

"Sanningen är nyttig för de till vilka den sägs, men den är skadlig för de som säger den, eftersom de därigenom gör sig förhatade.”

Ett citat av Blaise Pascal som pryder Ålands Framtids hemsida.

Först och främst: Jag har inget emot de aktiva i Ålands Framtid. Men "martyrskapet" - att ÅF är sanningssägarna som det är synd om - har jag lite svårt för. Partiet får naturligtvis tycka att det är vettigt med ett självständigt pytterike. Visst är det en kittlande tanke att kunna få bestämma över sitt eget. Och visst, det finns massor av problem med att vara en del av det väldigt finska Finland. Själv har jag svurit många gånger över all finsk information, speciellt från fackligt håll....Det är en oerhört viktigt politisk fråga att hävda ålänningars språkliga rättigheter.

Man får naturligtvis tro att det skulle gå jättesmidigt att ha en egen skatteförvaltning. Eller så kan man tro att det kostar att vara självständig. Det är liksom baksidan av myntet.

Varför har Åland så stor offentlig sektor, som ju många inom ÅF är så bekymrade för? Ja, några av orsakerna är förstås att det t ex finns en egen lagberedning, sexton kommuner plus en lagstiftande församling, en egen vårdapparat för få människor, egen "riks"radio som skall bekostas av få licensbetalare etc etc.

Radion är faktiskt ett talande exempel. Landskapet ville inte ha med YLE att göra. Det skulle vara ett eget åländskt radiobolag. Planerna var storsvulstiga. Det skulle göras åländska barnprogram och åländska musikinspelningar. Ja, en lagtingsledamot tyckte t o m att vi själva kunde bevaka världsläget :-)

Vad hände? Ja, man fick köpa in in- och utrikesnyheter+väder som ju lyssnarna vill höra (ett tag både från väst och öst, men det blev för dyrt sen). Helt plötsligt hade man dessutom en massa "tomrum" i tablån som inte fylldes av riksprogram. Ser man det positivt så skapades ju nya journalistjobb, men inte blev det billigare direkt och frågan är om det blev bättre....

Min poäng är: Ta inte över för övertagandets skull. Utred konsekvenserna. Fundera över vilken byråkrati och vilka rättssäkerhetsaspekter det finns i det lilla samhället med ekonomisk självstyrelse. Och - som jag har påpekat tidigare här i min blogg - vad är det för slags beskattning vi skall ha som eget land/med utökad självstyrelse?

torsdag 20 maj 2010

Het debatt med ÅF

Det skulle ta en hel dag att svara på alla motinlägg som Erik Schütten kom med efter min insändare i gårdagens ÅT och Nyan på onsdagen. Kan konstateras att Ålands Framtid inte riktigt gillar att bli emotsagda. Men det är ju då det blir debatt! 58 inlägg efter en insändare på ÅTs hemsida får väl betraktas som livligt. Här är två av mina svar på olika påståenden som görs där:

byråkrati vid åländskt skatteövertagande

”Vad gäller TAKS så är Hallbäck ute och cyklar ganska rejält när han påstår att 126 personer skulle jobba på skatteförvaltningen. TAKS är inte bara skatteförvaltningen, det är en samlad myndighet som förutom skatteföervaltningen också innehåller tullmyndigheten samt färingarnas motsvarighet till energidepartementet.” Det visste jag och borde kanske ha nämnt, men ÅF vill väl ta över tullen på sitt självständiga Åland också? Något oljedepartement behöver vi däremot kanske inte….

”Ytterligare en sak är påståendet om oerhört dyra IT-system. I hela norden pågår denna uppgradering hos förvaltningarna för att dels göra förvaltningen mer kostnadseffektiv, och dels mer tillgänglig och transparent för kunderna.” Ja, och? Det kostar väl? Enligt Törnroos kostar IT-systemet lika mycket för ett litet ”land” som för ett stort. I princip.

Att skattebördan är hög förklarar Schütten med att färingarna har sämre skatteunderlag än ålänningarna.
Sedan skriver han apropå egen beskattning att det ”dock inte” blir så bra ”att det skulle löna sig rent ekonomiskt att ta över beskattningen oförändrad. Däremot finns en mycket stor potential genom att dels städa upp i de offentliga utgifterna, och dels skapa nya incitament för inkomster.”
Jaha? Vilka utgifter, Erik, skall du städa i? Var skall du skära ner? I den onödiga byråkratin, har vi förstått – och att en egen skatteförvaltning blir ett tillskott till en redan stor offentlig sektor på Åland, det borde ju vara självklart – oavsett om man har koll på mina eller Rolf Granlunds siffror.

Vad säger ni för övrigt om redarföreningens oerhörda tveksamhet till en egen skattebehörighet? Har ni kollat i ÅSUB-utredningen vad det står om sjöfartsstöd och hur mycket pengar det handlar om?

"JMT" skriver att detta var "det bästa från rött håll på länge":

Tack, JMT, för berömmet.
Jag får ju höra från annat håll att jag är dåligt påläst. Det är möjligt, man kan ju läsa hur mycket som helst. Men ÅSUBs utredning har jag läst – vi har haft en omfattande diskussion inom (s) och ja, Erik Schütten, vi tror på full sysselsättning. Hur hög arbetslöshet tror du på? Det verkar vara ett viktigt mål för dig att skära ned i välfärden. Men vart skall de bortrationaliserade ta vägen? Och att det finns ”onödig byråkrati” överallt är ju inte heller sant. Inom vissa områden (t ex den sociala sektorn) borde det till mer resurser. Och inte minst om vi får en högre arbetslöshet och blir självständiga. Då skall vi ta ansvar för de kostnader som uppstår av det också, eller hur?

tisdag 18 maj 2010

Onödig byråkrati

Ålands Framtids Erik Schütten tar upp den onödiga byråkratin och landskapets ekonomiska framtid i tidningarna och det behövs det ju debatt kring. Schütten skriver att Åland klarar sig med en liten förvaltningsapparat. Det trodde de säkert på Färöarna också när de ville ta över beskattningen - idag arbetar 126 personer (per den 30.3, källa: Kristian Törnroos, TAKS) på den färiska skatteförvaltningen TAKS och dessutom tvingas de till investeringar i mycket dyrbara IT-system, som skall fungera både internt och mot omvärlden. Onödig byråkrati?

Inte vet jag vad färingen i gemen tycker om sitt paradis, men med en inkomstbeskattning som är 40-50 % för medelinkomsttagare, skulle till och med jag som socialdemokrat undra om det verkligen är nödvändigt. Skatteparadis brukar man prata om, men här blir det med en liten annan betydelse, ett paradis för skatter.

Socialdemokraternas meningsmotståndare, t ex ÅF, har hävdat att S inte följer en linje ifråga om ett framtida skatteövertagande. Det tycker jag att vi gör. Den linjen är ansvarsfull. Den sätter medborgarnas väl och ve i första hand. Det är av samma skäl vi värnar om den s k garantilagen, som gör att ålänningar exempelvis skall garanteras samma sociala rättigheter som medborgare på fastlandet ifråga om utkomststöd, barnomsorg och tandvård m m. Vi tycker att självstyrelsen skall vara bra för den åländska befolkningen, inte missgynna den.

Det är den här typen av frågor, som vi driver konsekvent, som Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi menar är felaktig och t o m populistisk. Med tanke på fredagens ledare (14.5) där han blandar ihop Camilla Gunell med invandrardebatten i Finland så undrar man vem som drar enkla slutsatser och skapar politikerförakt, som ju är några av populismens kännetecken. Det avgör vi åt väljarna att ta ställning till nästa år.

”Dags att ta ansvar för vår ekonomi” är rubriken på Erik Schüttens inlägg. Där är vi helt överens. Men sedan visar det sig tydligt att med det menar vi väldigt olika. Vi är också emot onödig byråkrati och har t ex länge arbetat för en bättre organisation av utbildningsväsendet och för en omstruktureringen på näringsavdelningen. Vi är förstås också väl medvetna om den offentliga sektorns ekonomiska kris, men ställer inte upp på snålbesparingar som skapar framtida problem.

Ålands socialdemokrater driver en ansvarsbärande politik som är ideologiskt förankrad och som har varit framgångsrik i många länder. Socialdemokratin i Norden är känd för sin lyckade kombination av att värna om både privat och offentlig sektor. S nyckelord är sysselsättning och vi ser allvarligt på nedmonteringen av den generella välfärden.

”Nuvarande finansminister är inne på fel spår”, skriver Schütten. Jag håller med om det. Men vi bör akta oss för att spåra ur och hoppa på första bästa självständighetståg när konjunkturen är mindre gynnsam.

tisdag 11 maj 2010

Populisttestet och Niklas Lampi

Eftersom Ålandstidningens chefredaktör kallade socialdemokraterna för "oblyga populister" i gårdagens ledare tänkte jag att jag måste googla ordet "populist": På wikipedia kan man läsa att ordet
används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt (typ förlöjligande?) begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.

Socialdemokraterna är, som jag ser det, knappast nya, knappast oseriösa, knappast extrema....

Fortsätter läsa:
"Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar. Ofta används "sunt förnuft" och vi-mot-dom-tänkande som argument för åsikterna. Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.[1]

Då ska vi se: Förenklade lösningar? Tja, ledaren handlar om ekonomisk politik och ekonomi är sannerligen inte enkelt (....ja, möjligen för Lampi). Den nya "sanningen" som trummas igenom är att det är rätt att sanera (läs: rasera) den offentliga sektorn för att världsekonomin så kräver. Är det den enda sanna sanningen? Men ta nu bara permitteringarna av t ex lärare: Än vet vi inte att sanningen är att permitteringarna kommer att leda till några vettiga besparingar....lärarfacket har föredömligt försökt berätta hur det kan slå mot eleverna, mot arbetsklimatet och mot de själva. Besparingar har ofta konsekvenser som i sin tur kommer att kosta!

Ett gap mellan makthavare och majoritet? Ja, där får det väl anses populistiskt då att socialdemokraterna har påpekat att folket inte är speciellt intresserat av en ramlag för att Åland skall kunna ta över beskattningen....

Skepsis till representativ demokrati? Känner jag inte igen hos socialdemokratin.

Krav på folkomröstningar? Knappast.

Så min summering i populisttestet blir att herr chefredaktören möjligen fick ett rätt av sju. Och i den frågan (ekonomisk självstyrelse) måste man fråga sig om den "förenklade lösningen" är den återhållsamma, försiktiga socialdemokratiska linjen eller de borgerligas dröm om att det skall vara enkelt att övertyga politiker på fastlandet om att ett skatteövertagande är bra.

Slutligen: Oblygheten. Ja, Niklas Lampi, där har du fullständigt rätt. Socialdemokraterna på Åland är inte blyga. Det tror jag inte hade varit någon större vits i arbetet med att driva oppositionspolitik.

söndag 2 maj 2010

Oroande med ungdomsarbetslösheten


1-majtal
Det är med stor oro som jag som socialdemokrat kan konstatera att arbetslösheten skjutit i höjden inte bara i vår omgivning utan även här på Åland, fast läget är bättre här. Det som är värst här på Åland är läget för ungdomar.

I riket är krisen minst lika allvarlig, om inte ännu allvarligare, än under lågkonjunkturen i början av 90-talet.
Den finländska ekonomin har rasat ordentligt, till exempel sjönk BNP i Finland ifjol med nästan 8 procent, vilket var bland de värsta nedgångarna i hela världen!

Det här får naturligtvis återverkningar på Åland och inte minst för den offentliga ekonomin. Nu gäller det att använda de krympande resurserna på rätt sätt.
Vi skall inte fastna i pessimism – naturligtvis kommer konjunkturen att vända – och det gäller att inte göra panikbesparingar som skapar problem som blir svåra att hantera när finans- och jobbkrisen väl är över.

Landskapsregeringen borde ägna mycket arbete åt hur man skall se till att mildra effekterna av krisen i Finland och i världen.

Hur mycket energi ägnar landskapsregeringen åt problemet att nästan 200 ungdomar under 24 år på Åland är arbetslösa?
För merparten av dem räcker det inte att Mariehamns stad och Jomala kommun ordnar ett fåtal tillfälliga jobb för att mildra situationen något. De flesta av dessa nästan 200 unga arbetslösa kommer inte få jobb på det sättet ändå.
Dessutom finns det ett stort mörkertal. Det talas om att det kan finnas nästan lika många unga arbetslösa till, som inte syns i statistiken.
Det är statistiskt bevisat att den som blir arbetslös som ung – och får en dålig start på vuxenlivet, löper stor risk att drabbas om och om igen, det är därför det är så viktigt att alla ungdomar har möjlighet att få ett jobb och inte hamnar i en ond spiral.
Landskapet är med och finaniserar projekten med ungdomslotsar och Katapult – bra initiativ för att hjälpa unga att hitta motivation och hjälpa dem att hitta studier som passar för just dem.

Men det är fortfarande ett bekymmersamt läge inför sommaren. Visst, köpmannaföreningen har uppmanat sina medlemsföretag att försöka erbjuda ungdomar jobb i sommar och det är jättebra. Men i år finns det betydligt färre sommarjobbsplatser anmälda hos arbetsförmedlingen än i fjol. En hel del arbetsplatser har bestämt sig för att inte anställa sommarpersonal på grund av sparkrav.

I Sverige har den borgerliga regeringen lanserat en så kallad arbetslinje. Poängen är att alla kan hitta och få jobb, bara man lägger manken till. Detta trots en hög arbetslöshet och trots att man dessutom skall tvinga ut de som är för sjuka för att orka arbeta.
Det är en ekvation som inte går ihop.

Det man inte talar så mycket om är hur de nya jobben skall skapas. I en ekonomisk kris, när alla drar åt svångremmen, både inom den privata och den offentliga sektorn, är det inte bara att gå ut och söka jobb, när de inte finns.

Ur socialdemokratisk synvinkel är det inte de arbetslösa som är problemet – utan bristen på lediga jobb! Och det kan man ju inte lasta den enskilde för. Ett samhälle måste vara aktivt och det offentliga måste otvivelaktigt stödja vettiga satsningar som leder till jobb!
Socialdemokraterna här på Åland har föreslagit att landskapet skulle införa ett stödsystem för upprustning av allt turistboende som stugor, stugbyar, gästhem och hotell. Det skulle ge många jobb och samtidigt höja nivån på Åland som turistmål.
Vi har också föreslagit att utbyggnaden av självstyrelsegården borde genomföras nu under lågkonjunkturen – något som skulle skapa jobb inom byggbranschen.

Det finns alltså ett akut problem – att så många unga är arbetslösa just nu och att inte ens sommarsäsongen ser ut att kunna göra att dessa unga får in en fot på arbetsmarknaden.
Och så finns det ett långsiktigt arbete som måste göras för att skapa nya jobb: Det finns många driftiga ålänningar med massor av bra affärsidéer som kan leda till nya jobb. Alla kan vi tillsammans hjälpas åt för att välståndet på Åland skall kunna fortsätta.

tisdag 13 april 2010

Lågt i åländsk "debatt"

I den offentliga diskussionen finns det mycket som är intressant och bra skrivet på Åland. Men det finns också lågvatten.
Ta det här med näringsministern som avgår. Det kan man ju tycka mycket om. För min personliga del så tror jag att det var rätt beslut av honom. Känns det så tungt och slitsamt så skall man inte sitta på sin post och lida.
Det jag reagerar mot är kommentarerna, t ex på Nya Ålands hemsida, www.nyan.ax. Där skriver t ex sign. enkel bondpojk;

"Tack för din avskedsansökan! Att du överhuvudtaget blev näringsminister är för mig en gåta."

Det kallas för att strö salt i såren. Jag känner Janke som en socialt begåvad man som ville göra så gott han kunde. Att behöva läsa att man aldrig skulle fått försöka kan inte vara kul. Det är lågt att skriva så tycker jag.

Ett annat fall: Ålands Radio-debatten. Man kan tycka vad man vill om hur många anställda ett public servicebolag på denna lilla holme skall ha. Men drar man in tjänster blir det ju sämre möjligheter, det borde de flesta kunna förstå. Då skriver NN på facebook att det försämrade utbudet nu "beror på att personalen nu vill hämnas på politikerna för inbesparingarna". Men hallå? Eftersom jag har jobbat på radion i mer än tio år, vill jag säga att jag knappast tror att NÅGON går till sitt radiojobb och försöker göra något annat än sitt allra bästa. Men har man inte tid/råd/möjlighet att göra ett bra jobb så blir det sämre.

Att debattera på det sätt som bondpojken och NN gör tycker jag, som ni förstått vid det här laget, är totalt onödigt. Hoppas aldrig att jag själv smittas att följa med ned i detta bottenträsk i åländsk debatteknik.

tisdag 30 mars 2010

Dags att tänka lite ekonomi, centern?

Morgonen inleddes med läsning av Centern-aktuellt, en Harry Jansson-produkt som tydligen delas ut till alla hushåll. Det är ramlag, ramlag, ramlag (läs: egen beskattning) som skall säljas in. Min gamle teaterkompis Janke har intervjuat Maiken från Färöarna, som förstås (?) anser att Åland skall följa Färöarnas strävanden till självständighet.

Intressant att läsa, eftersom (s) igår diskuterade ämnet med Kristian Törnroos, ålänning som arbetar som ekonom på den färiska skatteförvaltningen TAKS.

Han berättade om ett "land" med en enorm offentlig förvaltning, varav 126 personer (ja, de har just sparat in några tjänster....) sysslade med löneskatter, tull och moms m m på hans arbetsplats. Kristian arbetar med IT och förklarade hur komplicerade IT-system som krävs för en egen skatteförvaltning som skall vara så smidigt och enkelt det går.

Vad det skulle kosta för Åland att överta beskattningen i ren administration är svårt att sätta en exakt prislapp på, men på en direkt fråga ansåg han att det inte är troligt att ett åländskt skattesystem skulle vara billigare att bygga upp än det färiska. Eftersom färingarna är nästan dubbelt så många som oss, kan man lätt räkna ut att det blir en ännu dyrare "självständighet" för oss.

Och är man sedan då "självständig", när man sitter med sin nya svindyra skatteförvaltning? Ja, kanske. Men är vi beredda på att betala detta kalas? Hela anledningen till att Harry Jansson och de andra vill att vi skall övertygas är ju att Finland blivit så finskspråkigt att vi inte kan leva som enspråkiga i detta land utan problem. Vi är, som Harry skriver, "Stateless People" (pst, inte jag, Harry, jag har mitt moderland i väster att falla tillbaka på om jag skulle tröttna på Åland).

Hur skall vi då summera dessa rätt olika ståndpunkter när vi jämför oss med Färöarna? Tja, vad väljer vi?
Nuvarande system (som går att utveckla): Ekonomisk trygghet och garantier vid kriser, fungerande skattesystem om än med låg möjlighet att påverka den förda skattepolitiken, språkproblem, ständig uppvaktning i Helsingfors för att få rikspolitikerna att förstå de åländska frågorna
Färiskt system: Höga skatter (uppemot femtio procent för vanliga löntagare!) för att kunna bibehålla välfärd, byråkrati, stor sårbarhet vid kriser, isolering, men med rätt att bestämma själv?

Att tänka efter före är kanske en sliten kliché, men här är det motiverat att gå efter det mottot.

torsdag 18 mars 2010

Självklart intressant med mer självstyrelse

Jag gillar debatten om åländskt skatteövertagande. Den är intressant och socialdemokraterna har en bra, vettig hållning. Självklart låter det intressant med mer självbestämmande och personligen är jag helt enig med de som säger att åländsk politik blir mer intressant om man också kan besluta över inkomstsidan av budgeten....Detta har jag skrivit om förr. Idag publicerades en ny insändare skriven av mig i ämnet:

Viktigt att vara lyhörd mot väljarna

Ålands Framtids Rolf Granlund m fl ägnar en stor del av en insändare (16.3) åt att analysera Socialdemokraternas politik ifråga om egen beskattning. S ägnar sig enligt ÅF ”för stor lyhördhet”. Vi tackar för berömmet. Lyhördhet blir allt viktigare för moderna politiker.

Socialdemokraternas ekonomiska politik innebär inte alls någon ”tillbakagång” som det har sagts och tyckts. Det är ju framgång vi är ute efter på Åland - och framgångsreceptet vi kommer med bygger på realistiska förslag som båda parter i den här politiska utvecklingsprocessen, Åland och Finland, kan tänkas gå med på.

Det har talats om någon slags ”kovändning”, senast i Niklas Lampis ledare (16.3). Det är ett sätt att nedvärdera oss, men ett felaktigt sådant: Förre (s)-ordföranden Barbro Sundback skrev i höstas i sitt förslag till ekonomiskt program, ”Egna Pengar i Börsen”, på följande sätt:
”Det långsiktiga målet är att Åland skall ha egen beskattning fullt ut. För att nå dit krävs acceptens av den åländska befolkningen och av Finlands riksdag och regering. Det nuvarande motståndet mot egen beskattning är stort både bland den åländska allmänheten och de politiska makthavarna i Finland”.

Nu, efter den så kallade kovändningen, sa Socialdemokraternas nya ordförande Camilla Gunell i lagtingsdebatten nyligen: ”Ökad behörighet skulle stimulera till en mer aktiv och ansvarsfull ekonomisk politik och med ökat ansvar kommer också mognad och kompetens. Problemet är att folk inte vill ha egen beskattning. De flesta tycker att systemet i dag fungerar bra. De flesta värderar tryggheten högre. De har heller inte tilltro till att åländska politiker klarar av en egen beskattning. Man är rädd för svågerpolitik och att förvaltningen inte klarar skatteadministrationen. Det är en oro som vi måste ta på allvar.”

Så, vi är alltså för utvecklad självstyrelse, men vi vill följa folkviljan och vill vi skynda långsamt. I båda uttalandena finns mycket av det som är (s) ledstjärnor: folkstyre, demokrati, trygghet, ansvar, kompetens. Socialdemokraterna vill låta frågan mogna och tar ansvar i välfärdsfrågor. Det är en raklinjig och långsiktig politik, tycker vi.

onsdag 10 mars 2010

Vera: Hej, du där!



Egentligen tänkte jag att den här bloggen skulle vara en politisk blogg. Men eftersom den här bilden var så bra så gör jag ett undantag. Vera, 3,5, är en tjej som vet vad hon vill (lite för mycket ibland tycker mamma och pappa)....

Vem är egentligen udda?

Tonen hårdnar mellan landskapsregeringen och media. Läser i landskapets personal"tidning" Intranytt att förvaltningschefen Arne Selander tycker att "udda personer" med avvikande uppfattningar får stort utrymme i de åländska medierna. Vilka som är "udda" får vi inte veta i denna "ledare". Är det tjänstemän som inte borde yttra sig som de gör? Är det landskapsregeringens kritiker? Är det Stornäsets vänner? Eller är det socialdemokrater? Selander fortsätter med att konstatera att ambitiösa tjänstemän inte är tillräckligt "sexiga" för journalisterna. Jag har själv arbetat som journalist på Åland i ungefär femton år. Några problem med att tjänstemännen varit för osexiga har jag inte haft :-) Som jag ser det är det inget större problem med den åländska journalistkåren i det här fallet. De allra flesta är kompetenta nog att söka reda på fakta och ställa relevanta och kritiska frågor till både tjänstemän och politiker. Några av de som får mediautrymme är säkert "udda", men vilka som är det och vilka som inte är det bedömer nog intelligenta läsare och lyssnare, inte förvaltningschefen.

tisdag 9 mars 2010

Kanske man kunde bli senator från Dalbo?

Tidningen "Vision Åland 2017" har kommit hem i brevlådorna (eller postlådorna som ålänningar säger).
Tankesmedjan kommer med många bra förslag, men....
....så kommer sidan 8 med rubriken: "Förenkla och rationalisera - inför en senat för hela Åland".
Jag brukar på skoj säga att jag bor i "United Islands of Åland", men det här verkar på allvar.
Istället för vårt nuvarande valsystem skall vi alltså gå över till att ha en senat istället för ett lagting.
Tydligen finns det risk för att "delstaterna" på Åland; Geta, Sund och Kökar och de andra, blir förfördelade om Åland skulle bli en enhet.
Men hallå - är det Åland vi pratar om eller?
Visst, förenkla gärna den gamla, alldeles för småskaliga kommunstrukturen, det är jag helt med på. Men cementera då inte den åländska bypolitiken genom att hävda att vi har en massa olika regioner på Åland.
För en inflyttad som mig är det svårt att se Åland som något annat än ETT landskap.
Men....blir det nu som i "Vision Åland 2017" så lovar jag att kandidera i senatsvalet i Dalbo. Vi är väl minst lika många invånare där som i Lumparland? :-)

fredag 5 mars 2010

Min syn på ROTavdrag och dagisdebatt

Igår var det (som vanligt) en intressant Debatt i SVT. Diskussionen om den journalistiska bevakningen av kronprinsessans bröllop i all ära, men det var debatten om avdragen för hushållsnära tjänster, som finns både i Sverige och Finland, som var intressantast.
Gudrun Schyman sopade som vanligt banan och var överlägsen med sina analyser. Själva frågan om avdraget är ju inte någon stor sak i den stora statsbudgeten, men det är en ideologisk symbolfråga.
Varför städning, snöskottning, häckklippning och barnpassning som man låter ett privat företag sköta inte skall vara något som jämställs med vilken annan tjänst som helst är svårt att förstå.
Kan inte låta bli att göra en jämförelse med debatten om den nya barnomsorgslagen på Åland. Åsikten att "har du skaffat barn, skall du väl orka med dem också och inte kräva att samhället skall betala" har inte varit helt ovanlig. Detta har alltså handlat om barn under tre år som får ett syskon och därför inte behöver gå på dagis, enligt lagförslaget.
Här menas det från höger-håll att samhället alltså inte skall stötta den växande barnfamiljen, om den så önskar, med att det äldre barnet skall ha möjlighet att gå på dagis. Däremot kan samhället subventionera att föräldern anlitar en granne som kommer och passar barnet varje dag - för då kan föräldern göra avdrag för det i beskattningen....
Varför säger inte då samma debattörer som de gör när det gäller dagisdebatten: "Har man skaffat hus, trädgård, barn och stort hem så skall man väl orka med det också"?

tisdag 23 februari 2010

Stornäset verkligen den bästa platsen?

Socialdemokraternas medlemsmöte i förra veckan utvecklade sig till en intressant diskussion om näringspolitik, sysselsättning och miljö.
Som socialdemokrat är jag förstås positiv till satsningar som gynnar den åländska turismen men inte till vilket pris som helst.
Jag anser att ett av de viktigaste kriterierna som måste uppfyllas om landskapet skall satsa skattepengar på en näring är att satsningen har möjlighet att generera arbetsplatser vilket i sin tur gynnar den åländska ekonomin. Samtidigt måste detta ske utan att det tas förhastade beslut som ödelägger värdefull natur.
Motståndarna mot golf på Stornäset har presenterat viktiga argument som talar för att landskapet borde bevara området orört. Flera av (s) medlemmar efterlyste vid medlemsmötet också att området borde göras mer känt som det allmänt ägda, strandnära friluftsområde det nu är. Att marknadsföra området för friluftsturism är också en satsning.
Att det skall vara så svårt att hitta en lämplig plats för en ny golfbana tyder på bristande regional planering. Om en regionplanerare förutsättningslöst skulle peka ut det bästa området för en ny golfbana på Åland, med tanke på närheten till Mariehamn, möjlighet till kringaktiviteter och bra boende, hållbar utveckling vad gäller transporter och minsta möjliga åverkan på miljön, skulle verkligen Stornäset bli alternativ nummer ett?
Om det är ekonomiskt ohållbart eller politiskt omöjligt att bygga en golfbana någon annanstans än på Stornäset så kanske det är andra näringslivsprojekt som borde diskuteras.

torsdag 11 februari 2010

snart debut på sossetuben

Partiets TV-kille Granesäter var här och filmade mig för sossetube. Jag sa ungefär följande:

"Jag pratade med en av våra socialdemokratiska medlemmar som sa att hon vill att vi skall jobba mer med det som är typiskt socialdemokratisk politik rent traditionellt.
Det vill säga arbeta för de svaga och utsatta, för ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop, för äldre och för de som står bredvid samhället och inte får jobb eller kan jobba.

Jag tror att vi socialdemokrater skulle ha nytta av att det förs en mer ideologisk debatt i den åländska politiken. Då skulle det bli tydligare att vi talar för ett samhälle där alla är delaktiga och där alla har ett lika värde.

Ideologierna på Åland är ganska undanskymda i debatten. Det handlar mycket om sakfrågor: Ska vi bygga golfbana där eller där, är en tunnel bra eller inte? Visst, viktiga frågor, men grunden för ett bra samhälle för alla ålänningar är att skolan, vården och omsorgen är bra och tillgänglig för alla, oavsett hur fattig eller rik man är.

Det finns, helt klart, klass-skillnader på Åland. Det pratas det inte så mycket om. Det tycker jag att vi skall göra. Vi skall återigen lyfta fram diskussionen om de fattiga på Åland och ifrågasätta varför det skall behöva vara så i en av världens rikaste regioner.

Vi måste berätta för folk varför socialdemokraterna på Åland behövs och vad som skiljer vår ideologi från de övriga partierna. Det handlar om att vara tydlig.

måndag 1 februari 2010

Knulla sig frisk? Jaha, men om jag inte orkar?

Vi som fått diagnosen utmattningsdepression, utbrändhet i vardagligt tal, blir hånade av diverse tyckare. Bottennappet står journalisten Martin Ezpeleta för. Han anser att svenskar klagar för mycket och knullar för lite. Och psykiatriprofessorn Marcello Ferrada-Noli anser att vi bara "lyckats" bli sjukskrivna. Dags att ge svar på tal.

Utbrändhet är en modesjukdom som slog igenom vid sekelskiftet. Så skriver ”journalisten” Martin Ezpeleta vars knorr på slutet i bloggen på aftonbladet.se lyder:

”Har Sverige blivit ett land där man klagar för mycket och knullar för litet?”

Jo, du läste rätt. Så fyndig är Martin. Han jämför oss klagande svenskar med argentinska taxichaufförer som jobbar häcken av sig (minst 12-timmars pass) och sedan ”sätter på sin fru” (12-timmarspass?).


Jag är en av dessa klagande svenskar, om än bosatt i ett grannland. Jag har varit sjukskriven i snart 2 år och 1 månad. Före min sjukskrivning arbetade jag hårt, mer än det medelsvensson skulle kalla 100 procent. Jag hade ett spännande och roligt jobb, roliga fritidssysselsättningar och goda vänner. Jag är pappa till fyra underbara ungar och till en underbar kör som jag startade med min fru för sju år sedan.

En somatisk sjukdom drabbar mig under sommaren 2007. Under ett bröllop, där jag engagerats som sångare, segnar jag ihop (för andra gången på kort tid, den första gången är på Rhodos i fyrtiogradig värme, jag tror att det ”bara” är värmeslag.) Jag går till en läkare, blir sjukskriven i sex veckor.

Sedan är det dags att börja arbeta igen, tycker läkaren. Det går att arbeta när man är sjuk. Man skall vara glad för att man har ett arbete. Man skall göra sin plikt. Man har visserligen betalt skatt och finansierat välfärden för en massa andra som haft oturen att bli sjuka, behövt utbildning eller velat ha en väg till sitt hus. Men man skall inte vara samhället till last. Åtminstone inte när man är 37.

2 januari 2008. Jag får ett telefonsamtal på mobilen under eftermiddagen på jobbet. Har känt mig ytterst olustig efter nyårshelgen, ja i ärlighetens namn hela tiden efter att jag gick tillbaka på jobb. Yrsel har begränsat mig i mitt arbete, men jag har försökt hålla god min och ”kämpa på”.

Någon frågar mig om något tämligen enkelt under det där telefonsamtalet. Men jag orkar inte tänka ut vad jag skall svara. Golvet gungar. Jag vacklar ner för trappan till arbetsplatsens vilorum och säger till receptionisten att jag måste lägga mig ner. Jag är fullständigt slut! När min fru kommer och hämtar mig och leder mig till bilen säger kollegan: ”Åk hem och skratta dig frisk!”.

Så börjar det. Det är ett helvete. Jag är först sängliggande i veckor. Mina kära arbetskamrater kommer och hälsar på mig. De har köpt CD-skivor, kommer och fikar och bryr sig. Det känns bra. Sedan går det ett tag. Allt mindre kontakt med arbetsplatsen, samtidigt små sakta steg mot ett ”normalt” liv. Hur lång tid skall det här ta? Undrar jag efter sisådär en månad. Otåligt.

Våren 2008. Fysioterapi. Först får jag träna balansträning. Övning 1: gå på ett rakt streck. Akupunktur. Mera fysioterapi.

Maj 2008. Efter fem månader kan jag fortfarande inte gå längre än en runda runt kvarteret, cirka 400 meter, utan att vara totalt utmattad. Jag får nytta av de stavar jag fick i trettioårspresent för åtta år sedan.

Nu har jag blivit så stressad av det här utmattade tillståndet att magen börjar ”balla ur”. Får magsårsmedicin. Får antidepressiv medicin. Humöret sjunker. Läggs efter en kaotisk sömnlös vecka in på psykatrisk akutsjukhus för första gången i mitt liv.

Vården är god – omsorgen är fin. Jag pratar av mig ångesten och är mycket ute och går med vårdare som lyssnar, lyssnar och åter lyssnar. När man ringt in sig själv till psyk får man så kallad frigång och det gör ju att det inte känns riktigt lika dramatiskt – man kan ju åka på permission och dricka kaffe hos vänner. Till och med kan man gå ned till en närbelägen sjö och bada. Efter två veckor är jag redo att fara hem till min stora bullriga familj. Antidepressiv medicin hjälper mig ur en akut kris och jag får också medicin för att kunna sova. Magsårsmedicinen kan jag sluta med efter sommaren.

Hösten går i terapins tecken. Jag får förmånen att pröva mindfulness. Jag deltar i en utbrändhetsgrupp – träffar åtta andra drabbade (alla kvinnor förutom jag). På grund av sekretesslöfte kan jag inte berätta deras historia – men kan konstatera att det finns många olika sätt att ”ta slut” på.

Den gemensamma nämnaren är att gruppen består av plikttrogna, duktiga människor som försökt ställa upp för andra. Vi har varit engagerade, ibland för mycket för vårt eget bästa, vi har brunnit, men nu har vi blivit vidbrända – eller utbrända, utmattade, utmattningsdeprimerade, utschasade....

Våren 2009. Nu börjar heltidsarbetet med att kämpa för att få rätt till så kallad tillfällig sjukpension, som det heter i det grannland till Sverige där jag bor. Byråkratin är snårig, ansökningsblanketterna är många. Informationen är svårförståelig, även för den omgivning som jag försöker bolla detta med.

Efter fem månaders ”kamp” och noll i ersättning får jag sjukpensionen retroaktivt. Försöker lyda psykoterapeutens råd: Gör det du tycker är roligt, ät bananer och choklad, ta inte så mycket ansvar! Och fysioterapeutens råd: gå långa promenader, träna, vila, ät rätt, sov på rätt tid på dygnet.

Sommaren 2009. Jag säger upp mig! Under våren har jag försökt arbetsträna på mitt gamla, nu helt makalöst stressiga arbete (på en radiostation). Efter två timmar på jobbet är det nu tur att jag har mindfulness-övningarna att ta till. Men jag förstår att det här inte går.

Jag måste ta ett svårt men nödvändigt beslut: Att avsluta en karriär som varit lysande. Jag har varit populär både bland lyssnare och arbetskamrater, jag har stigit i lönegraderna och på chefsstegen. Men nu kan jag inte jobba mer än ett par timmar om dagen och ändå mår jag dåligt.

Ett nytt arbete har jag däremot lyckats få, så helt nattsvart är det inte. Det skall starta 10 augusti, så därför har jag en sommar till på mig att komma i form. Engagerar mig i ett större idrottsevenemang som biträdande tävlingsledare. Å vad kul att känna att man KAN igen! Men, men...

Augusti 2009. Tillbaka på psykakuten. Jag trodde ju att jag var frisk nu. Slängde bort den antidepressiva medicinen. Engagerade mig i något roligt och viktigt. Såg fram emot det nya jobbet. Kände livslust men ångesten kom också tillbaka. Så jag faller, faller, faller, faller...

Nu har jag dock ”redskapen”. Får medicin igen. Vård. Långa promenader. Tålmodiga vårdare lyssnar på samma historia som för ett år sedan. Förstående vänner. En positiv ergoterapeut som tror på mig när jag inte själv gör det. En ny arbetsgivare som informeras om läget och som säger: ”Det är dig vi vill ha, vi väntar på dig och täcker upp för dig tills du är mogen att börja”.

Januari 2010. Jag arbetar som partisekreterare för Ålands Socialdemokrater. Jag har vuxit med uppgiften. Det är ett spännande arbete. Jag har lärt mig att avgränsa vad som är mitt ansvar och vad jag kan och bör säga nej till. På läkarens rekommendation arbetar jag högst 40 procents arbetstid under ett år från och med september. Socialdemokraternas partiordföranden träffas för ett nordiskt ordförandemöte i Helsingfors. Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Wanja Lundby-Wedin – alla de stora ”ledarna” är där.

Vi är inbjudna till president Tarja Halonens tjänstebostad Talludden och får en kopp kaffe till diskussionen om klimatmötet i Köpenhamn och plötsligt slår det mig: För ett halvår sedan var jag uträknad, utmattad, fylld av panik- och dödsångest – idag sitter jag hos en president och följer debatten om världens framtid.

Visserligen fick jag sova några dagar i streck efter denna intressanta men späckade politikdag, men jag är ”med” igen. Jag KAN!

Tillbaka till Martin Ezpeleta. Skulle jag följt Martins expertråd den där eftermiddagen i januari för två år sedan skulle jag vacklat ut från jobbet, bett frun köra oss hem och sedan ”satt på henne” och på det sättet mått bättre och blivit frisk! För jag hade ju bara drabbats av en modesjukdom...

Sorry, min gode journalistkollega! Det är enkelt: Jag orkade inte knulla på flera månader! Jag orkade ju inte ens gå från sängen till toaletten. När jag sattes på den fick jag hålla i mig i handfatet för att inte ramla omkull. Så knulla får du göra själv, Martin Ezpeleta (men akta dig för utbrändhet, man kan engagera sig för mycket även i det man tycker mest om)!

Så läser jag medicine doktor Marcello Ferrada-Nolis debattinlägg på Second Opinion. Blir arg över den nedlåtande ton som finns om "folk som lyckats få en sjukskrivning", om unga tjejer som känner sig ”utbrända” när de i själva verket bara är normala tonåringar?

Blir också arg när Ferrada-Noli inte bara ifrågasätter antidepressiva ”botemedel” utan även längre sjukskrivningar vid så kallad utbrändhet.

Vad säger ni om Ferrada-Nolis kommentar till min kritik (han backar först rejält från sina hätska utfall om falskt utmattade svenskar, men skriver sedan):

”Imperativet att grundligt utreda utvecklingen av långtidssjukskrivningar av den art, att epidemiologiskt identifiera de egentliga orsaker och bidragande faktorer - inklusive de kulturella – syftar inte att "jaga fuskare" utan att skaffa belägg för en vettig formulering av framtida kriterier”.

Lycka till, Marcello! Jag hoppas att de som skall formulera framtida kriterier tar hänsyn till de sjukas upplevelse av den vård de fått. Jag är i stort sett nöjd med det stöd och den omsorg jag fått. Jag tror inte att antidepressiva är ett botemedel. Men preparaten behövs när krisen är som allra värst.

Själv fick jag omformulera och omstrukturera hela mitt liv. Jag får leva vidare med att jag gick i väggen och att det påverkar mig fortfarande på ett påtagligt sätt. Jag kan fortfarande inte dirigera min älskade gospelkör, men jag kan åtminstone vara med och sjunga på halvfart.

Jag tror på meditation, körsång, motion och rehabilitering. Jag tror på ergoterapi och arbetsträning. Jag tror på ett samarbete mellan somatisk och psykiatrisk vård för att utreda vad som är vad, vilka mentala problem kan en somatisk sjukdom leda till? Och ja, jag tror på sjukskrivning – men inte i all evighet.

Men jag blir förbannad när jag utpekas som en av alla dem som ”lyckats få en sjukskrivning”. För jag var INTE lycklig när jag var tvungen att vara hemma.

Anders Hallbäck 1 februari 2010 - sjukskriven sedan 2 januari 2008