Åländsk politik för tråkig för invandrare?

Ålands Framtid hade en intressant diskussion om integration och invandringspolitik ikväll, som jag var och lyssnade på och deltog i.
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.

Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.

Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!

Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.

Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.

Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!

Det finns klassklyftor på Åland, i Finland och definitivt i USA

I samband med debatten om Matbanken har åsikten att det inte finns några fattiga på Åland faktiskt uttryckts på fullaste allvar. Det rimmar illa med den utredning som gjordes för några år sedan om att tretton procent av Ålands befolkning lever under den s k fattigdomsgränsen.

Magnus Marsdal, journalist från Norge, har i en intressant artikel i tidskriften Tvärdrag, SSUs debattpublikation, tagit upp det här med fattigdom i rika länder.
Han jämför högskatteländer (t ex Sverige, Finland och Norge) med lågskatteländer (t ex USA och Storbritanien).
Barnfattigdomen är fem gånger så hög i lågskatteländerna.
Spädbarnsdödligheten är nästan dubbelt så hög.
Produktiviteten, räknad i BNP/arbetad timme, är högre i högskatteländerna!

Och så det här med fattiga och rika:
I rika lågskatteländer, alltså t ex USA, är de 10 % rikaste TOLV GÅNGER så rika som den fattigaste andelen av befolkningen.
I våra länder är de "bara" SEX GÅNGER så rika.
Så säg inte att det inte finns klassklyftor. Och tänk på ovanstående när du hör flummet om att sänkta skatter och välfärd för alla kan gå ihop.

Jag tycker för övrigt att Ålands landskapsregering borde ge ÅSUB i uppdrag att kartlägga hur förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste är på Åland. Så får vi veta hur verkligheten egentligen är.

1 jobb i privat sektor bättre än 4 i offentliga?

Att låta privata entreprenörer sköta samhällets uppgifter är något som hyllas av borgerliga politiker. Men tänk så fel det kan bli....

Läser i den utmärkta tidskriften Tvärdrag om hur arbetslösa tvingas gå meningslösa kurser som anordnas av bemannings- och coachföretag - en av Sveriges snabbast växande branscher. Där ska de arbetslösa lära sig hitta egna projekt - och skulle de mot förmodan lyckas (de flesta får mest sitta och fördriva tiden) så tycker coachföretagen att de skall få del av intäkterna och rätten till de idéer som den arbetslöse eventuellt kommer på.

Politiken går alltså ut på att ge den arbetslöse sänkt ersättning, tvinga in honom eller henne i en åtgärd som upplevs som meningslös av många, och ersätta privata företag som sysslar med jobbcoachning med enorma summor. Pengarna hamnar i fickorna på rika företagare som visserligen förstått sig på att utnyttja systemet. Men för samhället blir det inte mycket vinst.

"Sänkta skatter ger fler jobb", upprepar högerpolitiker som ett mantra. Men Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, kommer med besvärande fakta i samma tidskrift (Tvärdrag): Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.

Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Restaurangägarna är säkert nöjda, kanske en och annan restauranggäst också, men samhället förlorar ju enormt på detta.

Helkorkat!