Politik är att vilja och att samarbeta

Politik är att vilja mycket, men också att samarbeta. Det gäller att kunna kompromissa när så krävs men att samtidigt stå upp för sina löften och sin ideologi.

Socialdemokraterna är ett samarbetsparti. Vi har fått med våra frågor och genomfört många saker under regeringsperioden som varit. Ju starkare partiet blir, desto tyngre väger vår röst för allmän tandvård för fler, bra kollektivtrafik, insyn i kommunala bolag, verkligt hållbara miljölösningar, satsningar på barn och unga och förebyggande insatser för att förhindra psykisk ohälsa.

Socialdemokraterna har en livlig intern debatt, men när saker och ting väl stötts och blötts, är gruppen enig och samstämmig i de allra flesta fall. Därför är (S) ett tryggt och bra val.

Se er i spegeln på Nyan

Kära, Annika Orre.

I en krönika i Nya Åland (14.10) gör du dig lustig över politiska slogans. Jo. det var i och för sig skojigt. Men som du vet behöver de flesta texter en säljande rubrik. Det gäller såväl tidningens löpsedlar som partiers valprogram.

Du kunde ha skrivit en krönika om valprogrammen. Socialdemokraternas är fem sidor långt. De andra partierna har motsvarande program.

Det vore också klädsamt att du/ni på Nyan tog er en titt i spegeln. Ni har allt för ofta valt de enklaste lösningarna i arbetet inför valet. T ex är bevakningen av de mindre kommunerna i princip obefintlig. Jämfört med Ålands Radio är ni hästlängder efter.

I pusselbit-serien, med en fråga per dag, får ju partierna möjlighet att delge vilka vallöften man vill ge. Det är bra, men kritiska följdfrågor (d v s journalistik) saknas.

Det går att säga väldigt lite i en valannons. Det blir oftast namn, nummer och en rubrik. Mer har de flesta kandidater inte råd med. Men om du, Annika, eller någon av Nyans läsare är intresserade av vad jag vill jobba för, så har jag skrivit 159 inlägg sedan förra valet här på min blogg.

Glöm inte att rösta på söndag!

Min regeringskonstellation

En fråga som nästan aldrig besvaras inför åländska val är vilka regeringsalternativ som förespråkas. Det tar man efter valet, när man sett hur det har gått. Efter Å24:s partiledardebatt i förra veckan står det klart för mig att jag vill se en trepartiregering med Socialdemokraterna, Liberalerna och Moderat Samling.

Dessa tre partier har mycket gemensamt. S och MSÅ har redan regerat framgångsrikt ihop. I kommunfrågan talar alla tre partierna om förbättrad service som moroten för att förändra. Vi har alla varit tydliga i frågan om flyktingmottagning. I stadspolitiken kommer S och Lib bra överens, t ex gällande nu aktuella Edlagården. Det finns mycket förändringsvilja i alla tre partier. Och sist men inte minst kunniga kandidater.

Jag är för ett modernare och starkare Åland. Därför tror jag på en regering med S-Lib-MSÅ. Gå och rösta 18 oktober!

Märkliga svarsmöjligheter om bussen

Vi kandidater i stadsvalet har fått svara på frågor på kommunalval.nu som väljarna kan jämföra sina egna åsikter med. I frågan om stadsbussen saknades dock det svarsalternativ som är klokast - nämligen en avgiftsfri stadsbuss som finansieras både av Mariehamn OCH av landskapet.

Att landskapet inte stödjer kollektivtrafiken i staden med en enda cent är felaktigt. Det har jag påpekat i vårt arbete i landskapsregeringens kollektivtrafikutredning och det har framhållits av fullmäktige och stadsstyrelse. Ändå har landskapet visat kalla handen.

Att frågeställarna har missat denna diskussion är olyckligt. Det fanns däremot ett svarsalternativ om bussen som hette "avskaffas". Märkligt, med tanke på att det måste vara väldigt få som tycker att bussen inte alls ska finnas.

Friska anställda ger bra välfärd

Jag är glad över att människors psykiska hälsa engagerar så många väljare. I augusti skrev jag om den oro många känner kring de stressfaktorer som omger oss, på våra jobb, i familjelivet och på sociala medier (Tempot i vårt samhälle måste sänkas). Allt fler får inte den vila och återhämtning de behöver. Sömnproblem är tyvärr allt för vanligt.

Är detta då en politisk fråga? Ja, enligt min mening. Politiker ska skapa förutsättningar för ett samhälle där folk kan vara lyckliga, nöjda, tillfreds med att livet är bra.

Människor som mår bra skapar mycket gott. De orkar driva företag, ta hand om barn, gamla och sjuka. De orkar sjunga, dansa och spela teater, glädja och hjälpa andra.

För att må bra behövs hållbara arbetsförhållanden och det har inte alla idag. Jag möter vårdpersonal som arbetar fast de är sjuka för att det inte går att ta in vikarier och folk som jobbar på ensamjobb med tuffa krav, men låga löner. Jag möter människor som får en deltidstjänst med en lön som nästan inte går att försörja sig på, med arbetsuppgifter som skulle räcka för heltid.

Jag ser inte de överstora resurser som politiker inom t ex M, Ob och ÅF menar att tilldelas offentlig sektor. Skatter finansierar vår gemensamma välfärd – och ska den vara bra, ska de som jobbar med den må bra.

Att ”effektivisera” är så kortsiktigt. När politiker bara pratar om siffror och skattesänkningar, då slutar många av oss att lyssna. Nej, vi måste prata om människorna. Först.

Rädda public service!

insändare skriven tillsammans med Tony Wikström

Public service-radio/TV är mycket viktigt i ett demokratiskt samhälle. Vem ska granska makten och företagen på ett oberoende och opartiskt sätt annars?

M och C hymlar inte med att de tycker att Ålands Radio/TV är som vilket mediahus som helst, där journalistisk sed och integritet ska räcka som ledstjärna.

Men det är lyssnarna som ska lita till 100% på att innehållet är helt oberoende. Hur hårt vågar man kritisera sina ägare och annonsörer när det kommer till kritan?

Tidigare har lib förstått detta, men i ett facebook-inlägg stöder nu partiets kandidat, Ålands Radios tekniska chef Elvis Ahlgren, en kommersialisering!

Står då socialdemokraterna ensamma kvar för att försvara public service? Vi vill att distribution och produktion skiljs åt, att en politisk styrelse ska föra regeringens linje – inte sin egen agenda. Vi vill se en rättvis, progressiv mediaskatt så att mer resurser når ÅRTV som behöver utvecklas, både tekniskt, på nätet och innehållsmässigt.

Premiär för valfilm idag

Många kan, med all rätt, tycka att det är lite flamsigt i valrörelsen med skyltar längs vägarna, Facebookstatusar i tid och otid, för att inte tala om mer eller mindre roliga filmer på Youtube.

Det handlar om att synas och märkas förstås.

Under de sex år jag funnits med i den åländska politiken har jag försökt vara tydlig med vilken politik jag vill föra. Det har jag nu sammanfattat i tre ord: Medmänsklighet, trygghet och hållbarhet.

I min valfolder kan du läsa mer om vad jag menar.

Men bara för att ha lite skoj, frågade jag min femtonåriga dotter om hon ville göra en liten reklamfilm. Det ville hon. Så, dags för releasedag! Se filmen här: Anders Hallbäck till lagtinget

Ha en bra dag!

Strategi behövs för ett hållbart arbetsliv

Hög arbetsbelastning och känslan av att vara oumbärlig är en farlig kombination. Anställda inom vården och lärare löper högre risk än andra att drabbas. Sjukskrivningar p g a utmattningsdepression är tyvärr allt för vanliga. Idag ligger dessutom många nära gränsen för att drabbas, speciellt i yrken med mycket mänsklig kontakt.

Vi talar ofta om hur bra servicen ska vara inom skola, vård och omsorg, men inte lika mycket om dem som ska utföra jobbet.

I Mariehamns stad finns ett personalstrategiskt program som är över tio år gammalt. I arbetet med det kartlades bl a arbetsuppgifter, ledarskap, atmosfär och samarbete på arbetsplatserna.

Under den gångna fyraårsperioden har staden gjort personalnedskärningar och omorganiseringar. Det är dags att se över personalstrategin, speciellt med tanke på den psykiska hälsan. Vi politiker behöver veta hur besparingar påverkar de anställda. En hållbar arbetssituation är a och o för att de ska kunna ge klienter och elever vad de behöver.

Vad valet borde handla om

Det är spännande tider. Om en månad (knappt) vet vi hur ålänningarna har röstat. Spekulationerna går vilda, inte minst med tanke på de opinionsundersökningar som tidningarna gjort. I den ena gick det riktigt bra för socialdemokraterna, i den andra såg det sämre ut.

Jag tycker att valet borde handla om:

Kommunernas framtid. Att kommunstrukturen måste förändras på Åland för att människor ska få likvärdig service och rättigheter.

Kollektivtrafiken. Vi måste göra något åt att så få väljer att resa tillsammans, i synnherhet när de ska till och från jobbet. Och ungdomar och äldre ska ha samma möjlighet som bilister att komma dit de behöver!

Demokratin. Bolagisering av offentlig verksamhet kräver att man tänker till på hur dessa bolag styrs och vilken öppenhet de har gentemot ägarna. Målsättningen ska dessutom vara bästa möjliga service till avgifter som är så låga som möjligt!

Vill du läsa mer om de här valfrågorna? Här är några tidigare blogginlägg att rekommendera:

Slöseri att ha 16 kommundirektörer (september 2011)

Återinför den avgiftsfria stadsbussen (oktober 2013)

Kommunala bolag ska styras av folkvalda (september 2015)

Återinför avgiftsfri buss

Insändare skriven tillsammans med Arash Ghasemi och Elena Lundqvist:

Ett internationellt nätverk av städer och kommuner som har avgiftsfri kollektivtrafik har vuxit fram och i veckan kommer Avesta kommun i Dalarna stå värd för en konferens för kommunaltjänstemän, politiker och trafikbolag på temat ”Avgiftsfri kollektivtrafik som tillväxtfaktor”. Fokus ligger på befolkningsutveckling, hållbarhet och jämlikhet.

De städer som infört avgiftsfri kollektivtrafik får mycket uppmärksamhet för sina satsningar. I just Avesta har resandet ökat med flera hundra procent, likadant har det blivit i Kiruna. I Tallinn åker alla stadsbor utan att betala och i Göteborg har nolltaxan införts för pensionärer.

Mariehamn kunde fortfarande ha varit med i dessa sammanhang. Även här ökade resandet med flera hundra procent när avgiften togs bort i början av 2000-talet. Främst gynnade satsningen ungdomar, äldre och andra som har svårt att köra bil.

För några år sedan skars budgeten för stadsbussen ner till mindre än hälften, turerna blev färre och avgift infördes. Socialdemokraterna var enda parti som var emot.

Resandet har minskat drastiskt sedan dess. Vi vill se ett hållbart samhälle och i ett sådant kan unga ta sig från och till skolor och aktiviteter. De äldre kan handla, få service och träffas. De som arbetar ska smidigt kunna ta sig till och från jobb.

En kollektivtrafik som är helt skattefinansierad är lösningen. Tjänar du lite så betalar du mindre och tjänar du mycket så betalar du lite mer i skatt. Med skattefinansierad, avgiftsfri, kollektivtrafik så betalar var och en efter förmåga.

I stadsstyrelsen diskuterades en skattesänkning i förra veckan. När stadens ekonomi nu visar bättre resultat än på länge tycker vi att man istället kan göra satsningar där man tidigare stramat åt för att ”vi inte har råd”.

Vi går därför till val på att återinföra den avgiftsfria stadsbussen och att turerna blir minst lika många som före 2013!

Ingen lek med skattepengar

Dags att sänka skatten i Mariehamn?

Nej, dags att förbättra där vi sparat för mycket de senaste åren.

Det är härligt att få veta att stadens ekonomi går betydligt bättre än förväntat. Skatteintäkterna är högre än förväntade samtidigt som verksamheterna håller sig till budget.

I ett utspel nu inför valet vill bl a moderaterna sänka skatten. Partiets företrädare nämner dock inget om de försämringar som gjorts med motiveringen att "vi inte har råd".

T ex har infrastrukturen fått lida. Busstrafiken har försämrats så mycket att folk inte åker med den, för att ta ett mycket konkret exempel.

Att återinföra avgiftsfri buss är en sak man kan göra nu när ekonomin tillåter det. Att se över och sänka andra avgifter, som för barnomsorg, eftis och fritidsaktiviteter är det också läge för.

Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi skriver idag i en ledare att det vuxit fram en motrörelse som inte vill "beskatta medborgarna mer än man måste". I rubriken skriver han om att man "leker bort överskottet".

Det handlar inte om lek. Det handlar om stadsbornas dagliga liv.

Kommunala bolag ska styras av folkvalda

Bolagisering av kommunal verksamhet är inget nytt i Mariehamn. Senast var det hamnen som blev ett bolag, vilket betyder att besluten nu fattas bakom en stängd styrelsedörr istället för att som tidigare styras av infrastrukturavdelningen och nämnden.

Det är förstås sist och slutligen budgetbeslut i stadsfullmäktige som avgör mycket, t ex om hamnbolaget skulle vilja låna pengar av staden för en stor investering. Men det blir betydligt mer ”hemligt” när verksamheter styrs i bolag.

Vem ska då sitta i styrelserna för våra samhällsägda bolag (även MCA, Mariehamns Elnät, Marstad etc)? Det diskuteras nu i de politiska grupperna, eftersom ett koncerndirektiv ska förnyas. I ett första utkast vill förvaltningen använda liknande principer som finns i landskapets bolag. En styrelsemedlem ska ha lämplig kompetens i affärsverksamhet och ekonomi, kunna marknaden väl och mycket om bolaget, så att hen kan göra självständiga bedömningar och inte behöva förlita sig bara på företagsledningen.

Styrelsens ordförande ska, enligt ett första förslag, få en större roll i att analysera vilken kompetens som finns inom styrelsen och vid behov rekrytera nya medlemmar inför bolagsstämmorna.

Vi vill hissa en varningens flagg! Det låter kanske bra med kravprofilen på styrelseledamöterna, men för oss är det viktigt att påpeka att offentligt ägda bolag inte driver vilken affärsverksamhet som helst. Vitsen med kommunala bolag är inte vara vinstdrivande. Det handlar om uppgifter i samhället som vi vill att ska komma alla medborgare till nytta, t ex erbjuda el till bra priser, ett fungerande TV-nät och hyresbostäder av god kvalitet och med rimliga hyror.

Det ligger många politiska värderingar bakom beslut som tas i styrelserna för dessa bolag. Därför är det viktigt att politiker, inte styrelseproffs, får den stora makten i dessa styrelser. Hur mycket inflytande partigrupperna får beror på hur folket röstar i val. Röstar många på socialdemokraterna får det betydelse för vilka beslut som tas i bolagen. Röstar fler på moderaterna tas kanske beslut som är annorlunda. Så ska det vara. Valet ska styra vilken politik som ska föras i TV-, hamn- och el-frågor.

Anders Hallbäck (S)

Sara Kemetter (S)

Maria Antman (S)

Karl-Johan Fogelström (S)

Kulturaktivitet som (S)yns!

Ledarskribenten Benita Mattsson-Eklund har rätt i sin ledare 25.8 när hon lyfter fram kulturens betydelse för Åland, inte bara för att ålänningar tycker om att bli underhållna utan för att det skapar jämlikhet, mångfalt friskare människor och inte minst samhörighet och gemenskap. Det är en fråga som socialdemokraterna länge har drivit. Vi har också, t ex i lagtinget genom exempelvis Karl-Johan Fogelström, pekat på vilka ekonomiska vinster det finns för ett samhälle med en rik kulturaktivitet.

Det är häpnadsväckande att Mattsson-Eklund anser att det inte FINNS framträdande politiker som är män inom åländskt kulturliv. Om körsångaren och talmannen Britt Lundberg (C) är det goda exemplet kan många politiskt aktiva män räknas upp på samma sätt som hon. Det är bara att kolla i Mariehamnskvartetten, Ålands Projektkör, för att inte tala om i Ålands sång- och musikförbund.

Inom (S)-leden finns många kulturentreprenörer och framträdande kulturutövare. Några som har varit aktuella nu är Isabella Sarling och Anders Hallbäck (En värld full av liv), Sara Kemetter (körkampen), Linda Söderström (sångfesten), Barbro Sundback (Katrinafestivalen), Tony Wikström (Soundway, A tribute to Queen) och Annica Sjölund (A tribute to Queen), Helena Flöjt-Josefsson (vissångerska), för att nämna några. De jobbar inte ensamma, utan stöds i många fall av jämställda styrelser.

Inom körsången, som är vårt gebit, finns många män och kvinnor som berikar kulturlivet, några politiskt aktiva, några inte. Det hade Mattsson-Eklund kunnat skriva om hon hade haft de glasögonen på. (insändare inskickad tillsammans med Sara Kemetter)

Tempot i vårt samhälle måste sänkas

Nya Åland har gjort en utmärkt artikelserie med psykisk ohälsa som tema. Artiklarna har varit viktiga för att synliggöra men också avdramatisera sjukdomar som många lider av. Att ha brutit benet är det knappast någon som hemlighåller, men det finns fortfarande människor som får en depression som tycker att det är svårt att berätta det för sin omgivning.

Det finns nämligen många fördomar kring psykiska ohälsotillstånd ännu. Så all heder åt de modiga människor som gått ut och berättat om sig själva i artiklarna. Föredömligt! Utan kunskap gror fördomar – det ser vi även när det gäller andra som av vissa stämplas som ”annorlunda”.

Det som oroar är att den psykiska ohälsan verkar öka. I synnerhet är det ledsamt att läsa att allt fler barn och unga drabbas. Det får mig att undra vilket samhälle vi har skapat som gör att det har blivit så. Socialkuratorn Stefan Aldeborg pekar ut en del faktorer i artikeln om BUP (20.8): Våra unga lever i en digital värld där de alltid är online, i ett ständigt brus. På sociala medier ”måste” man vara med, där blir man bedömd och i värsta fall utsatt och detta tillsammans med annan vardagsstress gör att vila och återhämtning saknas.

Detta är inget unikt som bara gäller ungdomar. Vi ställer oerhörda krav på oss själva, på våra förhållanden och på våra barn i nästan alla de aktiviteter de deltar i. Barnfamiljer får göra minutscheman för att få vardagen att gå ihop. Att stressen ökar på en hel del arbetsplatser gör att föräldrarna inte heller orkar vara så bra som de skulle vilja. De är för trötta när de kommer hem från lönearbetet för att ”arbeta” med sina barn.

I samma artikel pekar Aldeborg på hur sammansatt problematiken kan vara; att andra utlösande faktorer kan vara att familjen är i kris, problem i skolan eller dålig ekonomi. Varför blir det då så många kriser i familjerna? Varför håller inte äktenskapen/förhållandena? Klarar inte skolan av att möta problemen på rätt sätt, eller får de ta för mycket ansvar för sådant som föräldrar inte mäktar med?

I vårt välfärdssamhälle måste vi fråga oss vad välfärd är. Arbetsgivare måste tänka ut hur personal ska orka, inte bara med sitt jobb utan också sin familj. Här tror jag att de slimmade organisationerna, den s k ”effektiveringen”, har långsiktiga negativa effekter som få (ekonomer) ser.

Tempot måste sänkas i vårt samhälle! Trots att Åland kan verka lugnt för en besökare, möter man många här som har det alldeles för stressigt: på arbetsplatser med (för) få anställda, egenföretagare som kämpar för att få det att gå runt, föräldrar med överaktiverade barn som aldrig får lugn och ro och som det ställs hårda krav på i skolan.

Vila och återhämtning är så viktigt. Var och en måste förstås sist och slutligen ta eget ansvar för att man får pusta ut och vända stressen ryggen tillräckligt ofta. All ohälsa kan vi inte skylla på samhället för, men visst finns det frågor som beslutsfattare på arbetsplatser, i skolor och i politiken måste ta på allvar så att den försämrade psykiska hälsan hos befolkningen inte blir ännu sämre.

Bara välavlönade till lagtinget?

Det är svårt att avgöra om Kjell Holmströms insändare i Ålandstidningen 31.7 är ironisk, men den andas åtminstone politikerförakt på allvar. Men visst, man får tycka att våra lagtingspolitiker gör för lite till en ”oskäligt hög lön”.

Om man tror att lagtingsarbete bara handlar om att vara med i debatterna i plenum kan säkert arvodet verka högt. Däremellan arbetar politikerna dock periodvis hårt i sina utskott och med andra uppdrag som de blir utsedda att göra. Seriösa lagtingsledamöter förkovrar sig också i aktuella politiska frågor och de politiska grupperna bjuder in företrädare för olika branscher, föreningar, arbetstagare och myndigheter för att höra dem i en mängd frågor, allt för att kunna fatta beslut efter bästa förmåga.

Det som är mest uppseendeväclande i Holmströms insändare är dock att han menar att vi som inte tror oss ha möjlighet att komma upp i en lön som motsvarar lagtingsarvodet (....inom privata sektorn, lägger han till....) inte skulle passa i lagtinget. Om inte detta är ironi, menar Holmström att lagtinget bara ska bestå av personer som redan har en ansenlig inkomst. Vad talar för att välavlönade skulle representera folket bättre än andra?

Det finns väldigt många intelligenta människor som inte löneförhandlat lika bra som andra, som prioriterat familj framom karriär eller har väldigt viktiga kunskaper som inte värderas i de jobb de har nu.

Jag är övertygad om att det behövs en blandad kompetens i ett lagting. Det behövs folk i olika åldrar med olika sorters utbildning och erfarenhet, från arbeten både inom det offentliga och privata.

Busstrafiken är en valfråga

Kommunstrukturen kommer att bli en valfråga, men det finns fler frågor som berör många ålänningar och där systemen är onödigt krångliga och även orättvisa. Det gäller inte minst kollektivtrafiken på fasta Åland.

Jag och min (S)-kollega Sara Kemetter har tillsammans verkat för en utbyggd kollektivtrafik i den politiska referensgrupp som arbetat med dessa frågor. Som grund för ett nytt system finns en välgjord kollektivtrafikutredning. Den är gjord i samarbete mellan alla nuvarande regeringspartier.

Jag ser framför mig att stadens och landsbygdens busstrafik är helt integrerad/ihopslagen. Vi behöver inte mer än en huvudman. Ett trafikförsörjningsprogram ska skapas för att landskapet, alltså vi skattebetalare, ska veta var satsningar på nya förbindelser bör ske. Trafiken ska anpassas bättre till stora arbetsplatser och köpcentra.

Arbetsgivare bör uppmuntra anställda som väljer att resa kollektivt när de ska på jobb. De offentliga arbetsplatserna, t ex landskapet och kommunerna, bör vara föregångare och subventionera sådana resor som personalförmån.

Ungdomar är de som idag reser mest med buss. Socialdemokraterna stöder tanken på avgiftsfritt och fritt resande för dem. Det är viktigt att skapa hållbara och miljövänliga vanor. Men utan en utbyggd trafik, t ex på kvällstid, blir denna satsning inte tillräckligt bra.

I staden behöver turtätheten öka. Trafiken är för dålig idag, inte minst med tanke på att bussarna bara går åt ett håll under ”rusningstid”. Restiden åt ena hållet blir för lång för att bussen ska bli konkurrenskraftig gentemot bilen.

Slutligen, en hjärtefråga: Servicelinjer för äldre och funktionsnedsatta. Det handlar om rättvisa. Systemet med små bussar som hämtar upp den som har svårt att gå där de bor finns på många håll, även på små orter. I Mariehamn, med sin begränsade yta, skulle detta komplettera de rundor som de stora bussarna kör. På landsbygden kunde den redan existerande matartrafiken med taxi utvecklas till servicetrafik som går t ex till den lokala matbutiken och andra serviceinrättningar.

Nästa lagting och landskapsregering måste ta ställning till ett mer hållbart sätt för oss ålänningar att transportera oss. Det är orimligt att tro att det går att bygga ut busstrafiken på fasta Åland utan att vi använder mer ekonomiska resurser.

Visst, många klarar sig inte utan bilen, p g a obekväma arbetstider eller orimlig tidsåtgång, t ex vid hämtning av barn på dagis. Men det är min fasta övertygelse att ett bättre kollektivtrafikutbud skulle öka resandet.

Här är årets badplatser - hela listan så här långt!

Förra årets badplatslista blev populär här på bloggen. Så jag börjar väl samla igen då, eller rättare sagt skriva ner var jag hittills har doppat mig....så får vi se om jag slår 2014 i antal olika platser.

1) Lilla Holmen, Mariehamn, är årets hittills mest frekvent besökta badställe. Det beror på att jag har vinterbadat i år, något jag verkligen rekommenderar! Jag har den förmånen att jag har fem kompisar att stämma träff med, vilket gör det till en fantastiskt trevlig social grej :) Badplatsen håller hög klass, vinter som sommar. Vill man träffa folk från hela världen (ingen överdrift) är det här rätt plats. Vill man vara för sig själv eller ogillar sand ska man byta ställe.

2) Storströmmen vid Strandis i Larsmo (i Österbotten) blev lite otippat badplats 2 i år. Vi hade varit med Ålands projektkör och framfört "En värld full av liv" och söndag morgon tog jag och två av mina vinterbadarvänner oss med taxi (!) till detta ställe. Här finns bastu direkt vid vattnet, som dessutom var öppen och varm när vi kom! Och taxichauffören väntade tålmodigt på parkeringen och körde oss tillbaka till hotellet efteråt ;)

3) Stora Härsjön, Lerum: På påskafton for undertecknad mot Lerum och det blev svettigt i bilen. Då erinrade jag mig att det finns en bastu vid vattnet. Mycket gå-i-vänlig brygga (som väl egentligen inte var öppen den kvällen). Antar att man ska boka bastun för att få vara där. Jättefint annars. Passar för dopp i solnedgång.

4) Öxsjön, Klinten, Lerum. Lerums bästa vatten är förstås Öxsjöns. Den är vattentäkt, ganska djup skulle jag gissa och därmed någon grad kallare än omkringliggande insjöar. På Klinten kan du hoppa i direkt och sola på klipporna.

5) Strax sydost om Ekilla by i Bålsta hittade jag en fantastisk strand (se bilden här ovanför), ett fint stopp för dig som passerar på E18. Ett gömt paradis! Inte mycket skyltning för turister. Kanske Bålstaborna vill ha denna oas vid sjön Ekolln (verkar det som den heter....) för sig själva.

6)Kallviken, Ytterby, Jomala. Här har jag badat på privat mark hos mina goda vänner. Vi badade vedeldad bastu före och då kändes det inte kallt i viken, trots att det var på regniga midsommarafton. Tyvärr är bottnen på det här stället inte speciellt mysig, men som sagt, detta är ingen offentlig badplats.

7) Mariebadstranden. Här har det varit ovanligt lite folk i juni. Det berodde nog dels på vädret, förstås, men också på att personalen vid inomhusbadet satt upp ett nät längs vattnet för att skydda stranden från bajsande fåglar. Det gjorde dock att stranden såg avstängd ut. Här är det också sandigt, men solstolarna som vem som helst får låna lyfter betyget.

8) Aspen i Lerum. Det mest lättillängliga stranden för Lerumsturisten. Vid högsäsong får du räkna med många gäng med ungdomar som gärna spelar hög musik. Väldigt barnvänligt annars, med en lång brygga ut för oss som vill dyka i direkt.

9) Stamsjöbadet, Lerum. Perfekt för morgondopp. Ett minus för den trötte är att det är en sju-j-dra uppförsbacke dit från Lerums city. Trygg plats om du har små barn. Dessutom en fin ramp för rullstolsburna och andra som vill ta sig sakta och säkert i.

10) Bockön, Öxsjön, Lerum. Här behöver du oftast inga badkläder :) Men en roddbåt eller kanot för att ta dig dit. Inte så bekväma klippor att ligga på, men en liten grillplats på öns högsta punkt. Undertecknad har också övernattat däruppe. En fin naturupplevelse.

11) En varm eftermiddag i Stockholms city? Den utmärkta sajten www.badkartan.se gav mig tipset att hoppa i på Riddarholmen. Jag var ganska ensam om att klä om på kajen och klättra ner, men vattnet i Riddarfjärden såg hyfsat rent ut. Räkna med turister som tittar ut dig :D

12) Norrviken i Hammarland, Strömma. Inte en badplats man hittar om man inte råkar ha en god vän med en stuga med fantastiskt läge vid sjön :) Varmare vatten än genomsnittet, eftersom denna lilla "pöl" i princip är lite insjö. Det var dessutom djupt direkt nedanför klippan, vilket gjorde det lätt att bara hoppa rakt i.

13) Stranden vid gästhamnen på Lappo. Här har jag badat förr, men badet får tyvärr inget toppbetyg. Bottnen är tråkig och det är lite för långt att gå för en lång man innan man kan simma ordentligt.

14) Sandstranden på Prästö. Miljön är otroligt fin och stranden är härlig för den som vill sitta på en filt och njuta av medhavd picknick. Barnvänligt och lätt att ta sig till med parkering precis vid strandområdet. Men även här var det väldigt grunt för mig. Men sandbottnen var mjuk och fin.

15) Klipporna sydväst om Älviksvägen i Lemland. Ingen officiell badplats och sannerligen inte lätt att smyga sig emellan alla sommarstugetomter. Men lyckas du har du fina klippor att byta om på inför ett dopp i solnedgång. Då är denna plats som bäst, skulle jag säga. Stenigt dock, så var beredd på att halka i :)

16) På Espholm söder om Mariehamn finns en jättefin badplats som ligger i stadens naturskyddsområde. Märkligt nog marknadsförs den inte av Mariehamns stad som en allmän badplats (åtmistone inte på hemsidan). Skyltningen är också väldigt sparsmakad. Detta är ett riktigt fint strandområde. Mycket gräsyta, bänkar att sitta på, omklädningshytt och grillmöjligheter. Även sopsortering (vilket tyvärr inte alla gästande förstår). Denna plats får högt betyg! Även här är det solnedgångsläge eftersom man hoppar i åt väster.

17) Algrundet, Östernäs marknadsförs inte heller som allmän. Må vara, skönt för oss som vill ha oasen för oss själva i och för sig. Fin sandstrand och aldrig brist på plats :)

18) Arkipelagen vid Ledsöra, Vårdö. Ett sommarnöje, förutom att bada, är definitivt att paddla kajak. Ett bra ställe på Åland att hyra utrustning är Sandösunds Camping. Då kommer du lätt ut på fina obebodda holmar. Förstås finns inte så många färdiga badplatser, men gott om avskildhet och vackra vyer.

19) Degersand i Eckerö. Det tog in i augusti innan Ålands kanske allra finaste strand fick besök av mig, men det är å andra sidan inte ovanligt. För vattnet här är ofta lite kallare. En sån här sval sommar fick man helt enkelt trotsa den kylan och hoppa i ändå. Här går vågorna oftast högre än på andra ställen, vilket ju ofta kan vara roligt. Det mesta ger pluspoäng här: den mjuka sanden, att man träffar folk från när och fjärran, att det finns volleybollnät och gott om möjlighet att bygga fina sandslott. Enda minuset är väl att den som vill ha en omklädningshytt får gå långt "bak" från stranden.

Politik är roligt och intressant!

Idag är det valdag.

Det har varit roligt att jobba med riksdagsvalet.

Sara Kemetter, socialdemokraternas kandidat, har jobbat in i det sista med att övertyga väljare på gator och torg.

Debatterna har avlöst varandra och jag tänker inte göra nå´n Jörgen-Pettersson-variant och recensera dem med metoden att förminska alla andra kandidater. Men så mycket kan jag säga att sådan "negativa kampanj" inte stärker något förtroende för seriositeten hos de (center-)politiker som sysslar med den.

Sanningen att säga finns det flera kunniga och bra kandidater i detta val, som kommer att klara uppdraget i Helsingfors bra. Som är utbildade, kunniga, trevliga och har kontakter.

Men jag röstar ideologiskt. Jag röstar inte höger. Det har jag inte gjort i något val någonsin och den här valrörelsen ger mig ingen anledning att göra undantag.

I slutet av februari tillbringade jag en dag med Sara i Stockholm. Vi förde intressanta diskussioner på en lunch med svenska riksdagens viceordförande i försvarsutskottet, Åsa Lindestam från Gävleborg (se bilden). Utrikes- och säkerhetspolitiken har genomgående varit omdebatterad i valrörelsen denna gång. Överlag har debatten på Åland breddats och berört politik för hela landet och inte bara handlat om Åland. Det tycker jag är bra.

Samma eftermiddag fick vi möjlighet att träffa Sveriges utrikesminister Margot Wallström, en av de mest lysande svenska politikerna just nu.

Jag har ett roligt jobb. Politik kan kanske verka svår att förstå, men den handlar om att ha en idé om hur man vill att samhället ska fungera. Det har Margot när hon kritiserar diktaturen i Saudiarabien. Det har Sara Kemetter när hon precis som Åsa Lindestam varnar för kärnvapenmakten Nato.

– Om Finland mår bra så mår Åland bra. Nycklarna till framgång är arbete, jämlikhet, trygghet och ömsesidigt förtroende. Det som behövs är en hållbar ekonomisk tillväxt!. Vem som sa det? Jo, Sara, i min intervju med henne i Arbetarbladet. Läs den - och gå sen och rösta. Jag rekommenderar nr 3.

Rusta inte ned public service

Debatten om Ålands Radios resurser och kvalitet blossar med jämna mellanrum upp och Jörgen Pettersson (C) är en av dem som vid ett flertal tillfällen tidigare velat begränsa radions resurser. I samband med debatten om att omorganisera chefsskapet passar han på att framställa det som att radions journalistik är utan hunger och driv. Detta skyller han på ”ledningen”, vilket man då får anta är redaktionschefen och de som alternerar som nyhetschefer och producenter. Petterssons påstående att radions nyhetsbevakning och journalistik ligger femton år efter tidningarnas är rent löjeväckande, men ligger i linje med hans otroliga förmåga att förhärliga sig själv och den tidning han jobbade på i många år.

Vi har arbetat med aktualiteter, nyheter och debatt på Ålands Radio i cirka 15 år vardera. Därför vet vi att påståendet om att nyhetsbevakningen där skulle ligga efter är taget ur luften. Under Petterssons tid som redaktör var det däremot inte helt ovanligt att Ålandstidningen låtsades att radion inte haft nyheter, som tidningen sedan presenterade som sina egna några dagar senare.

Radion är ett speciellt lämpligt medium för samhällsdebatt och på vår tid uppmuntrade ledningen redaktionen att göra satsningar på politisk debatt. Så sker även nu. Jämfört med andra lokalradiostationer ligger Ålands Radio snarare hästlängder före. Självstyrelsepolitiken bevakas mycket mer noggrant än politiken i stora städer och regioner och det är förstås bra för närdemokratin och medborgarna.

Radions nyhetsbevakning har hög trovärdighet. I hela Norden visar undersökningar att allmänheten har mycket högt förtroende för public service. Vi har nu en situation där tidningarnas ekonomi är hotad av att allt färre prenumererar, att så mycket nyheter på internet är gratis och att annonsörerna har många andra plattformar och kanaler att marknadsföra sig på. Ur demokratisk synvinkel blir då public service ställning ännu viktigare än tidigare. Det skulle inte förvåna oss om Åland på sikt bara har en tidning. Andratidningar dör tyvärr ut överallt runt omkring oss. Om radions redaktion då inte har tillräckliga förutsättningar finns en uppenbar risk för monopolisering av nyhetsbevakningen.

Pettersson tycker att det är en bagatell att radions styrelse vill att vd och redaktionschef ska vara samma person samtidigt som han skriver att det är ”kitsligare” och ”svårare” för motsvarande chefer på tidningarna. Vi förstår det som att Pettersson i alla fall har insett risken på tidningarna med att beroendet av annonsörer kan påverka journalistiken.

Ålands Radio står tack och lov fri från den problematiken vilket är ett viktigt skäl till att lyssnarna litar på det som rapporteras. Det är vår bestämda uppfattning att trovärdigheten också hänger ihop med att radiojournalistiken står fri från politisk inblandning. På lilla Åland är det nära mellan beslutsfattarna och redaktörerna, vilket gör detta ännu viktigare än i större regioner att styrelsen inte har något inflytande över det journalistiska arbetet, varken direkt eller indirekt. Att rusta ned public service är inte förnyelse, Jörgen Pettersson. Radion har redan tvingats spara, speciellt på den tekniska sidan. Nu vill styrelsen försvaga redaktionsledningen. Det kallar vi försämring.

Anders Hallbäck (S)

Tony Wikström (S)

Röstar man på Kemetter vet man vad man får

”Röstar man på en liberal så vet man var man får”. Det sa liberalernas riksdagskandidat Mats Perämaa i valdebatten i Åland 24 nyligen.

I samma debatt pratade han om att det behövs ett målmedvetet arbete för att sänka skatterna på arbete och energi och att lönehöjningarna ska hållas låga. Han vill föra en politik där förmåner till människor ska ses över för att statens kostnader ska sänkas. Han sa att rikspolitikerna måste överväga att de inte ska indexjusteras.

Julia Birney, också liberal kandidat, sa att partiet ”ser det som mest ärligt mot väljarna att man vet vad man får – röstar man på den liberala listan så får man en liberal med liberala värderingar”. Hon ville däremot inte ta ställning till några nedskärningar, men sa bestämt nej till att spara på skola, vård och omsorg. Hon kunde däremot tänka sig att resurser ”omfördelas”.

Tala om olika budskap! Vad vill egentligen liberalerna? Sänka förmånerna, för vem? Sjuka, arbetslösa? Vad leder de föreslagna skattesänkningarna till för slags nedskärningar? Eller ska resurserna bara omfördelas?

Liberalerna berättar gärna om sina goda kontakter till Svenska Folkpartiet, som vill sänka skatten för höginkomsttagare, medan Perämaa talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagarna.

När jag nyfiket fyllde i Rundradions valkompass för att stämma av mina egna värderingar mot kandidaternas fick jag veta att mina åsikter till 76 % stämde överens med Julia Birneys men bara till 56 % med Mats Perämaas. Båda säger sig ha ”liberala värderingar”, men de verkar vara väldigt olika.

Men flest liknande svar hade jag och Sara Kemetter (S). I debatten lyfte hon fram hur viktigt det är med rättvisa löner, starka åtgärder mot arbetslösheten och att staten satsar på offentliga investeringar för att få fart på sysselsättningen: Minskas arbetslösheten med 1 % förbättras statens ekonomi med en miljard euro. Röstar man på en socialdemokrat så vet man vad man får.

Ohållbar moderat trafikpolitik

Det är inte lätt att förstå den moderata politiken när det gäller kollektivtrafiken. I en insändare ifrågasätter stadsfullmäktigeledamot Lennart Isaksson om det är hållbart med kollektivt resande.

Sedan moderaterna fick igenom att skära ned trafiken 2013 har resandet med stadsbussen minskat drastiskt. Att kombinera att införa avgift och samtidigt försämra turtätheten var förödande. Majoriteten slutade åka.

Det är naturligtvis inte hållbar politik att köra tomma bussar i Mariehamn, men Isaksson drar då till med att ”stadstrafik inte är någon självklar företeelse” i mindre städer. En antydan att partiet vill skrota trafiken helt? Ja, skär man ned trafiken först kan man ju sedan argumentera med nedläggning med hänvisning till den dåliga resandestatistiken. Under vissa tider på dygnet når man säkert inte upp till Isakssons beräknade tio personer per buss, som skulle krävas för att bussen blev ett miljövänligare alternativ än bilen, sett till utsläppsmängd.

Lennart Isaksson borde studera exemplet Kiruna, i svenska Lappland, som hade samma negativa utveckling som Åland ser nu, men som för några år sedan ökade resandet med flera hundra procent. Kommunen satsade nämligen ekonomiskt på kollektivtrafikåkandet och har därför beslutat att kommunmedborgarna kan resa kostnadsfritt inom kommungränsen genom att använda ett Kirunakort, som kostar 100 kronor (12 euro) varje år, alltså i princip nolltaxa. Den fria kollektivtrafiken gäller dock inte för turister och andra tillfälliga besökare.

Försök med nolltaxa har gjorts i flera andra mindre kommuner, däribland Avesta, Ockelbo och Kristinehamn.

Fossilfri trafik är också på tapeten. Min gamla hemkommun Lerum, moderat styrd sedan ”urminnes tider” men som nu leds av ett antal mittenpartier med (S) i spetsen, deltar som en av sju svenska kommuner i ett försök i samarbete med Blekinge tekniska högskola, där elbussar testas i linjetrafik.

Under hela förra året har en kollektivtrafikgrupp, tillsatt av landskapsregeringen, arbetat med framtidens kollektivtrafik. Vi har i offentligheten, vid ett flertal tillfällen, pekat på många av de förändringar som Isaksson efterlyser: en samordning av trafiken på landsbygden och i staden och förstås en analys kring mellan vilka stora arbetsplatser, skolor och affärscentrum som den största efterfrågan av trafik finns. En slutrapport kommer att överlämnas om ett par veckor.

En av socialdemokraternas hjärtefrågor är en servicelinje, med en handikappanpassad mindre anropsstyrd buss, som kunde plocka upp resenärer som har svårt att gå – utanför deras hem. Detta är vanligt i många små och stora kommuner i Sverige. Servicebussarna sparar in andra kostnader: Äldre kan bo kvar längre hemma och budgeten för färdtjänst och äldreomsorg kan hållas lägre. Moderaterna har varit emot sådan servicetrafik, vilket är varken ekonomiskt, miljömässigt eller socialt hållbart.

Jag tror på Sara!

Kampanjerna inför riksdagsvalet börjar ta fart. Inte minst Centern satsar offensivt på sin kandidat Mats Löfström, som utmålat sig själv som "huvudmotståndare" till sittande riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. De åländska tidningarna har lurats med i detta. Nu har redaktörerna hittat duellen de söker.

Men så enkelt tycker jag inte att man ska göra det.

Nauclér är populär och vann förra valet överlägset, med Christian Beijar som ersättare. Tillsammans gjorde de då en fin kampanj. Nauclér har nu Sara Kemetter vid sin sida på turné runt om i de åländska kommunerna. På Kökar, första anhalten, var det stort intresse för dessa två starka kandidater.

Sara har gjort en kometkarriär i åländsk politik. Något år före förra lagtingsvalet bestämde hon sig för att satsa och hon har målmedvetet jobbat sig in i åländsk politik och fått många viktiga förtroendeposter: lagtingsledamot, viceordförande i stadsstyrelsen, ordförande för Mariehamns socialdemokrater, ledamot i PAFs styrelse och stadens sjöfartspolitiska kommitté m m. Hon sitter i social- och miljöutskottet, så bredden på politikområden som hon behärskar har blivit stor på få år.

Sara är känd för att säga vad hon tycker och stå stark i sin uppfattning. Hon har pondus men är samtidigt noga med att besluten tas i demokratisk ordning. Inom socialdemokraterna är hon mycket populär, men även inom kyrko-, lärar- och musikkretsar, där hon också har ett starkt stöd.

Att tidningarna underskattar Sara kan vara det perfekta utgångsläget. Det är som i idrott, som t ex pågående skid-VM: Det är ett härligt "jagar-läge" för henne. Hon upplevs som sympatisk och målmedveten, positiv, energisk och genuint intresserad av människors vardag.

Jag tror på Sara, och hoppas att (S)-devisen "Laget före jaget" är något som tilltalar väljarna när de ska bestämma sig.

Reagera och ta ställning!

I lördags inträffade en obehaglig dödsskjutning i Köpenhamn. Vi känner ännu så länge inte till detaljerna kring motiven för det skedda.

Vad vi ser är en skrämmande utveckling i Europa med många främlingsfientliga politiska partier. Det pratas om invandrare, speciellt om muslimer, som extremt farliga. Vi ska inte vara blåögda utan måste förstås förstå att det finns judehat bland folk från mellanöstern, men det finns det sannerligen bland andra grupper, även kristna. Men vi har på senare tid också sett hemska exempel på muslimhat.

Det som behövs nu är kärlek och tolerans mellan oss som tror på olika religioner. En kvinna som blev intervjuad i SVTs Aktuellt sa det så bra när hon hoppades att terrorattentatet i Köpenhamn skulle föra fredliga judar och muslimer närmare varann. Religiösa ledare måste ta ansvar.

Vi får aldrig acceptera att hatet växer. Hatet ökar när det blir ”vi” mot ”dem”. Vi måste kontinuerligt bekämpa vardagsrasismen på arbetsplatser, skumma internetsajter och sociala medier. Dessa problemen finns även här! Jag uppmanar alla och envar att reagera och ta ställning. På Åland ska vi stolta kunna säga att mångkulturen berikar vårt ösamhälle.

I Danmark hölls i måndags en manifestation för frihet och tolerans. Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad. Det gäller såväl här som i resten av Europa.

Ge pappor förutsättningar för att ta ansvar för barnen

I samband med debatten om bostadsbidragslagen i lagtinget nyligen diskuterades hur systemet missgynnar föräldrar som separerat, men som inte är närföräldrar, alltså den förälder som barnen inte är mantalsskriven hos. Det är en riksfråga och därför är den viktig att uppmärksamma i samband med riksdagsvalet.

I mer än 80 procent av skilsmässofallen i Finland är det pappan som inte är närförälder (Hbl 18.1.2015). Lagtingets social- och miljöutskott konstaterar att Åland är mer likt Sverige, där 40 procent av föräldrarna väljer att dela lika på ansvaret för barnen efter en separation. Bostadsbidragslagen tillåter bara att den förälder som barnen är skrivna hos har rätt att räkna med barnen i hushållets storlek, medan den andra föräldern betraktas som ett ensamhushåll. Detta gäller alltså även i fall när barnen bor vecka/vecka. Den förälder som barnen inte är skrivna hos får alltså ett mindre bostadsbidrag, oavsett om inkomstbilden är densamma, trots att behovet av större bostad är lika stort.

Ett modernt, jämställt samhälle måste ge pappor förutsättningar att ta mer ansvar för barnen. Idag är det föräldrar med hög utbildning och god inkomst som delar mest på föräldraledigheten. Det visar en svensk granskning från Tjänstemännens centralorganisation, TCO. De pappor som är hemma minst med sina barn är privatanställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Det här påverkar pappornas och barnens relation när föräldrar separerar. Enligt svenska Försäkringskassan, som gjort en studie kring detta, träffar barn de pappor som har varit föräldralediga oftare efter en separation. Detsamma konstateras i Finland: ”Livet efter skilsmässan går hand i hand med hur involverad pappa är när barnet är litet. Är pappan med i början och tar ut föräldraledigheten så är det mer sannolikt att umgänget fördelas jämnare efter skilsmässan”, säger Jukka Relander, ordförande för statens delegation för jämställdhetsärenden, till Hbl.

Det är glädjande att konstatera att åländska pappor i högre grad vill ta ansvar för sina barn efter en separation än genomsnittet i Finland. Ett sätt att uppmuntra detta ytterligare är att riksdagen beslutar att barn kan ha två hemadresser, precis som i Sverige.

Pappor behöver också ta ut mer föräldraledighet för att starka band ska kunna knytas mellan pappor och barn. Det är möjligt att ett mer jämställt familjeliv också ökar chanserna för att relationen mellan mamman och pappan ska hålla. Men det viktigaste av allt: Barn behöver pappor i sina liv! (insändare skriven tillsammans med Sara Kemetter)

(S) väljer samarbete – inte katastrofscenarier

Regeringspartierna lider av makthunger och självgod hybris. Det leder till en katastrof för Åland som undergräver ålänningarnas tilltro till politiker. Så beskriver Ålands Framtids sekreterare Ove Andersson Åland 2015.

Jag ville, i ett svar på hans första insändare, ge en mer positiv bild. Visst stödjer jag landskapsregeringen, något annat vore konstigt. Det finns naturligtvis saker som (S) skulle se att hade gått snabbare, som t ex tandvårdsreformen och byggandet av en ny Vårdöbro. Men vi ser realistiskt på politiskt samarbete – man får ge och ta.

Andersson fortsätter att måla upp bilden av ett Åland som inte mår bra och som har en oduglig regering. I opposition ska man visa på alternativ. Vad är alternativet till Ålands digitala agenda? Att inte göra något alls vilket leder till bristande e-utveckling. Vad är alternativet till bred demokrati? Höjda politikerarvoden men färre ledamöter. Vad är alternativet till en ny Vårdöbro? En renoverad bro med osäker hållbarhetstid.

Reformer tar tid, olika lång förstås beroende på komplexitet och finansiering. Men ett påbörjat arbete är inte detsamma som att man inte gjort någonting alls. Här kan nämnas t ex samhällsservicereformen inom socialtjänsten och arbetet för mer jämställda löner. Snart kommer också förslag på ny lagstiftning för kollektivtrafiken, som är mycket gammalmodigt organiserad.

Ove Andersson skriver om tunnelseende. Läsarna får bedöma vem som ser mest nyanserat på den åländska politiken, han eller jag.

Ålands Framtid föder politikerföraktet

Landskapsregeringens politik föder politikerförakt, skriver Ålands Framtids partisekreterare Ove Andersson (Nya Åland 14.1). Sen följer osande kritik mot regeringssamarbetet och kompromissandet mellan de regerande partierna, alltså S, C och M. Att måla upp en bild av att partierna som det stora flertalet av ålänningarna röstat på inte har fått något uträttat är att bidra till just politikerförakt. Andersson ”glömmer” en mängd saker som regeringen lyckats med, förutom den utökade allmänna tandvården och omstruktureringen av skärgårdstrafiken.

Landskapsregeringen har förbättrat hemvårdsstödet, infört nya budgetprinciper, satt en digital agenda som samlar det offentliga Ålands IT-kompetens, fått igång byggprojekt som stimulerar sysselsättningen, påbörjat arbetet med arbetsvärdering för jämställda löner och tryggat förutsättningarna för tredje sektorn, bara för att göra ett axplock. Det åländska samhället mår gott med relativt låg arbetslöshet, minskade inkomstklyftor och kontinuerlig inflyttning. Men ÅF utmålar ett Åland där folk är uppgivna och utan tilltro till politiker.

ÅF vill höja ”kravet på ledarnas kompetens och lämplighet”. I demokratiska val har alla röstberättigade rätt att ställa upp. Väljarna avgör vad de har för kompetens och hur lämpliga de är för uppdraget. Det är intressant att Andersson gör en jämförelse med blockpolitiken i Sverige. I det parlamentariska läge som uppstått där har Socialdemokraterna gått i bräschen för blocköverskridande överenskommelser. Det är bra, inte bara för att det utestänger ett rasistiskt parti, utan för att flera politiska kompromisser om viktiga välfärdsfrågor kan göras som får stöd av en majoritet.

Politik handlar till stor del om kompromisser. Det är demokrati. Står man ensam på sin egen kant får man inte mycket uträttat. Det har vi socialdemokrater förstått och vårt lantråd Camilla Gunell har framgångsrikt hållit ihop en regering med partier som har olika ideologiska ståndpunkter. Gör man som ÅF och utmålar alla andra som ett hot kommer man däremot inte framåt.