Tempot i vårt samhälle måste sänkas

Nya Åland har gjort en utmärkt artikelserie med psykisk ohälsa som tema. Artiklarna har varit viktiga för att synliggöra men också avdramatisera sjukdomar som många lider av. Att ha brutit benet är det knappast någon som hemlighåller, men det finns fortfarande människor som får en depression som tycker att det är svårt att berätta det för sin omgivning.

Det finns nämligen många fördomar kring psykiska ohälsotillstånd ännu. Så all heder åt de modiga människor som gått ut och berättat om sig själva i artiklarna. Föredömligt! Utan kunskap gror fördomar – det ser vi även när det gäller andra som av vissa stämplas som ”annorlunda”.

Det som oroar är att den psykiska ohälsan verkar öka. I synnerhet är det ledsamt att läsa att allt fler barn och unga drabbas. Det får mig att undra vilket samhälle vi har skapat som gör att det har blivit så. Socialkuratorn Stefan Aldeborg pekar ut en del faktorer i artikeln om BUP (20.8): Våra unga lever i en digital värld där de alltid är online, i ett ständigt brus. På sociala medier ”måste” man vara med, där blir man bedömd och i värsta fall utsatt och detta tillsammans med annan vardagsstress gör att vila och återhämtning saknas.

Detta är inget unikt som bara gäller ungdomar. Vi ställer oerhörda krav på oss själva, på våra förhållanden och på våra barn i nästan alla de aktiviteter de deltar i. Barnfamiljer får göra minutscheman för att få vardagen att gå ihop. Att stressen ökar på en hel del arbetsplatser gör att föräldrarna inte heller orkar vara så bra som de skulle vilja. De är för trötta när de kommer hem från lönearbetet för att ”arbeta” med sina barn.

I samma artikel pekar Aldeborg på hur sammansatt problematiken kan vara; att andra utlösande faktorer kan vara att familjen är i kris, problem i skolan eller dålig ekonomi. Varför blir det då så många kriser i familjerna? Varför håller inte äktenskapen/förhållandena? Klarar inte skolan av att möta problemen på rätt sätt, eller får de ta för mycket ansvar för sådant som föräldrar inte mäktar med?

I vårt välfärdssamhälle måste vi fråga oss vad välfärd är. Arbetsgivare måste tänka ut hur personal ska orka, inte bara med sitt jobb utan också sin familj. Här tror jag att de slimmade organisationerna, den s k ”effektiveringen”, har långsiktiga negativa effekter som få (ekonomer) ser.

Tempot måste sänkas i vårt samhälle! Trots att Åland kan verka lugnt för en besökare, möter man många här som har det alldeles för stressigt: på arbetsplatser med (för) få anställda, egenföretagare som kämpar för att få det att gå runt, föräldrar med överaktiverade barn som aldrig får lugn och ro och som det ställs hårda krav på i skolan.

Vila och återhämtning är så viktigt. Var och en måste förstås sist och slutligen ta eget ansvar för att man får pusta ut och vända stressen ryggen tillräckligt ofta. All ohälsa kan vi inte skylla på samhället för, men visst finns det frågor som beslutsfattare på arbetsplatser, i skolor och i politiken måste ta på allvar så att den försämrade psykiska hälsan hos befolkningen inte blir ännu sämre.