Tack Tone Nordling för en utmärkt ledare om arbetslösheten (24.6.10). Det har varit märkligt tyst om detta problem i tidningsspalterna och från landskapsregeringens sida under våren, trots en arbetslöshet, speciellt bland unga, som för åländska förhållanden är mycket hög.
Själv har jag aldrig varit arbetslös i mitt fyrtioåriga liv, men jag kan förstå hur det kan kännas. Jag har däremot varit långtidssjukskriven – och även då drabbas man av utanförskapet, de negativa tankemönstren, känslan av att inte duga, inte ha någon funktion i samhället. Även om det finns en medicinsk förklaring är det som om man inte räknas. Hur skall det då inte kännas att vara utan jobb - att veta att man kan men inte får?
Framtidens melodi?
Att skaffa fram utbildningsplatser är förstås bra, men inte det allena saliggörande. Utbildandet måste matchas med efterfrågan. Och då måste frågan om vad som är framtidens melodi på den åländska arbetsmarknaden ställas.
Ålands statistik- och utredningsbyrås arbetsmarknadsbarometer är inte allt för dyster jämförd med vår omvärlds problem. Men den är en väckarklocka! Näringslivet har en återhållsam hållning vad gäller nyanställningar och den offentliga ekonomin har betydande svårigheter.
Med risk för verka tjatig så upprepar jag vad jag sa på första maj: Det är inte de arbetslösa som är problemet – det är bristen på lediga jobb!
I Sverige förklarar de borgerliga att arbetslösa måste vara mer ivriga när de söker jobb, alltså att problemet är att de är för lata. Makthavarna överför alltså problemet till individen och frånsäger sig då sitt politiska ansvar, så som jag ser det. Nej, arbetslösheten är förstås ett gemensamt problem. Om alla har arbete och jobbar sig ur krisen istället för att spara sig ur den, så lägger man grund för en bra framtid. Därför var det bra att landskapsregeringen backade och inte genomförde lärarpermitteringarna precis i enlighet med kraven från (s).
Att stimulera istället för att gneta är den gamla hederliga keynesianska modellen som nog kan fungera även på lokal nivå. Åtminstone som princip.
Arbete och ett gott liv åt alla, måste vara målsättningen för alla lagtingspolitiker. En sommarhälsning från en partisekreterare i periferin av maktens korridorer är: Gnugga geniknölarna över sommaren och kom överens tillsammans om vilka stimulansåtgärder som bäst möjliggör ett fortsatt välstånd på Åland.
Vilja förändring
Sveriges mest internationellt kände statsminister någonsin, Olof Palme (s), sa en gång:
”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”
Det var utmärkt sagt och gäller sannerligen även på Åland 2010. Visionerna tar stryk när många unga inte får chansen på arbetsmarknaden. För att, så här i VM-tider, tala fotbollsspråk: att vara ung och utan jobb är som att vara lovande talang som sitter på bänken, lika tränad som alla de andra, men kanske ivrigare än de andra – och så helt plötsligt bestämmer någon att fotbollen skall spelas med åtta istället för elva spelare på plan. Låt inte detta ske, våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare!
