Klassamhället

Man brukar tala om att vissa människor gör en klassresa. Någon börjar i fattigdom och slutar stenrikt, men för andra blir det tvärtom. Så var det för den egenföretagare i Ohio vars företag gick i konkurs och som SVTs Korrespondenterna porträtterade häromdagen. Hur det gick? Han blev av med sina tre bilar, sitt hus och sin värdighet och går numera och handlar sin och hustruns ranson mat hos frälsningsarmén. Detta i ett demokratiskt styrt land. Undrar hur socialförsäkringarna kommer att se ut om republikanen Mitt Romney blir president?

Högerpolitiken har inte varit lyckad. Kanske inte vänsterpolitiken heller? I belgiska Vallonien, som jag fick förmånen att besöka i början på förra veckan, är arbetslösheten 13,3 procent, vilket är lägsta procenten i landet, som de styrande socialisterna var noga med att påpeka. Man talade om att en grön Marshallplan ska ställa om det belgiska näringslivet och skapa arbetstillfällen.

Så till Sverige. I Göteborgspostens fredagstidning läser jag om att Göteborgs Universitet arrangerar en klassresa genom staden. Den börjar i f d arbetarstadsdelen Haga, som numera byggts om till centralt medelklassområde, via den invandrartäta förorten Hammarkullen och sedan via fina Linnéstaden och Kvillebäck tillbaka till centrum.

Som uppvuxen i en av överklassens starkaste fästen, Lerum, måste jag erkänna att livet i fattigförorterna är rätt okänt för mig. Men när jag läser att femtio procent av alla barn i Bergsjön, enligt Rädda Barnen, lever i fattigdom och att lika många av dem lämnar den kommunala grundskolan med så skrala betyg att de inte är behöriga för gymnasiet, ja, då förstår jag vad underklass är. En man lever förresten i genomsnitt sju år längre i en fin västförort än en man i problemförorten, visar statistiken.

Detta är Reinfeldts – och före honom Perssons – verk. Vem ska man annars skylla på? Inte lyckades de svenska socialdemokraterna att motverka segregeringen i storstäderna när de regerade, men Reinfeldts 2/3-delspolitik, där det ska ”löna sig att arbeta”, är lite svår att applicera på ungdomarna som inte ens kommer in på gymnasiet. Hur ska de få ett vettigt arbete?

Den borgerliga regeringen säger att det går så bra för Sverige. Allt är relativt. Medel- och höginkomsttagarna har inte haft det så bra på många år. Enligt TT tjänar medelklassfamiljen 2900 kronor mer idag jämfört med när Reinfeldt tog över makten. Lika mycket mindre har en arbetslös att röra sig med.

I lördagens Göteborgsposten läser jag en bra insändare: De borgerliga stirrar sig blinda på nettolönen, skriver insändarskribenten, som menar att det är bruttolönen som är det intressanta. Om man bara funderar på nettolön, vill man ju först och främst se skattelättnader, men då uppstår problemet: hur ska man då ha råd med välfärden? Precis den fråga som vi politiker i Mariehamn ska ställa oss nu och svaret från den borgerliga sidan är alltid: Nej, det har vi inte. ”Det är i de privata plånböckerna som pengarna gör mest nytta”, som fullmäktigeledamoten Jörgen Pettersson (C), sa vid senaste fullmäktige.

Pettersson tänker nog knappast på att det finns ett klassamhälle anno 2012. Tänker han på konsekvenserna av att skära i skola, vuxenutbildning och fritidsverksamhet? Klassamhället är förstås inte lika tydligt på Åland som i Sverige, Belgien eller USA, men det finns. Det finns folk som är beroende av den stadsbuss som de borgerliga vill avgiftsbelägga och nedrusta. Det finns folk som inte har råd att gå till tandläkaren. Det finns arbetslösa på Åland och de blir fler även här.

Ute i vida världen måste väl underklassen resa sig någon gång igen, slå näven i bordet och förklara att klassamhället inte är förenligt med den demokratiska och kristna värdering som talar om att alla människor är lika värda. Bergsjöbarnen bor också i det så framgångsrika moderata Sverige, precis som barnen i Rosengård och Rinkeby. Varför ska allt handla om maximerade vinster, bonusar och sänkta skatter när så många människor lever fattigt och massor med unga aldrig får en riktig chans? Det tycker jag att socialdemokratiska politiker måste ifrågasätta.

När jag en gång var ute och åt lunch med Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi frågade han vad jag tyckte att var viktiga politiska frågor. Jag svarade: ”Att motverka klassamhället”. Jag riktigt såg hur han gnuggade händerna. Han tänkte förmodligen: ”En ulv i fårakläder, en kommunist! Det kan jag ha nytta av i debatten”. Och mycket riktigt. Som ett brev på posten kom en ledare nu i höst om att jag hörde till den vilda vänsterfalangen inom Ålands socialdemokrater.

Om det är för vänster att vilja utjämna klasskillnader så kan jag inte vara socialdemokrat. Men kommunist är jag inte. Socialist är jag däremot. Och demokrat. Och fortfarande emot det växande klassamhället….