Pengar, pengar, bara pengar...

Tack, Ove Andersson, Ålands Framtid, för repliken kring ÅFs politik och skillnaden mellan den och socialdemokraternas. Det blev nu ännu mera tydligt hur långt till höger er partigrupp står. Media beskriver ÅF ibland som ett mittenparti, men det är för mig obegripligt.

Tydlighet är bra i politiken. I min insändare ifrågasatte jag en politik som man skulle kunna kalla ”siffrorna först”. Jag efterlyste ett medborgarperspektiv.

När reformer ska göras tänker jag mig att politiker ska utgå från 1) vad vill och behöver ålänningarna? 2) hur finansierar vi det? I politiska beslut ska man också ta hänsyn till fördelningspolitik – d v s vilka svaga grupper som behöver stöd och vilka starka grupper som kan betala mer? (T ex – vem behöver bidrag, vem ska få göra avdrag? Och hur ser avgiftssystem ut?). De här frågorna är grundläggande för socialdemokraterna. Det finns också en regional rättviseaspekt som är viktig på Åland, som har relativt många människor i glesbygd.

Anderssons svar utgår från pengar, pengar, pengar. Det är därför utbyggd tandvård beskrivs av ÅF som ”kostnadsdrivande”, medan S anser att det är en viktig hälsofråga, speciellt för de som inte har råd med tandläkarbesök i privat sektor. Än har jag inte hört ÅF problematisera frågan om varför tandvård inte jämställs med övrig sjukvård. Vad är svaret? Varför ska man, egentligen, ha allmän vård överhuvudtaget, blir ju frågan om man ställer den på sin spets. Den är väl också kostnadsdrivande?

Ett annat bra exempel är stadsbusstrafik. ÅF i staden föreslog för inte så länge sedan att Mariehamn inte alls ska betala för stadsbuss. Unga, körkortslösa, sjuka och gamla, som inte kan köra bil, ska i ÅFs samhälle inte erbjudas samhällsfinansierad kollektiv transport. Politiska mål som miljö- och sociala aspekter räknas tydligen bort. Inget perspektiv finns utifrån behov och rättvisa, bara utifrån en budget.

KST, som är en reform för att förbättra social service och göra den mera likvärdig för alla ålänningar, är däremot en del av välfärden som ÅF tydligen ömmar för (till skillnad från folks tandhälsa eller behov av transporter till en rimlig kostnad). Om jag förstår rätt vill ÅF att landskapet ska driva myndigheten, alltså både utföra och övervaka verksamheten. Landskapet ska alltså ta över kommunal verksamhet, vilket knappast gör den billigare i sig och samtidigt säger Ålands Framtid att landskapsförvaltningens utgifter ska minskas med fem procent.

Det går inte ihop för mig. Men ÅF har kanske någon finurlig lösning även här. Lösningen brukar heta nedskärningar, som man har förstått är det huvudsakliga politiska målet för partiet.