Därför hejar jag på Beijar

Riksdagsvalet närmar sig. Igår presenterade sig fyra kandidater - som är på samma lista.
Jag har aldrig röstat i finländska riksdagsval (eftersom jag inte varit finsk medborgare). Som utlandssvensk väljare har jag oftast inte haft några namn att ta ställning till, bara ett parti, så jag har aldrig behövt bry mig om själva personvalet.
Men på den här listan är min favorit helt klart Christian Beijar.

Jag hade förmånen att få lära känna Beijar lite bättre på en resa till Åbo nu i helgen som var. Förutom sina formella meriter och långa erfarenhet är han nyfiken, intresserad av människor och socialt kompetent. Dessutom har en tydlig profil jämfört med de andra på listan: Han vill arbeta för ett rättvisare Finland - mot det klassamhälle som den borgerliga regeringen skapat.

När vi socialdemokrater skulle ta ställning till ett samarbete med andra partier, frågade sig säkert en och annan varför vi skulle stödja Elisabeth Nauclér. Igår sa hon det tydligt själv: Man stödjer ett valprogram, som samarbetsparterna tagit fram tillsammans. Sedan väljer man den på listan som är bäst lämpad för uppdraget.

Den mest erfarne politikern på listan är Christian Beijar. Ingen av de andra har t ex suttit elva år i lagtinget. Han är mogen uppdraget i riksdagen. Därför hejar jag på Beijar.

Opartisk eller subjektiv journalistik?

Ikväll var hustrun och jag och lyssnade till en diskussion om etik och moral, men eftersom kyrkoherde Kent Danielssons gäst var chefredaktören Nina Fellman så blev den att handla mycket om journalistik.
Nina målade upp en idealbild av den opartiska journalistiken som ställer frågor och låter alla komma till tals och som inte tar ställning på nyhetsplats.

Men finns det sådan journalistik i verkligheten? Nej, menar jag. Eller jo, det är klart att om det handlar om en överkörd katt så finns det inte så många etiska, moraliska eller politiska problem att ta ställning till.

Men visst har en journalist politiska preferenser, annat vore konstigt. Vad jag försökte säga i debatten så väljer journalisten alltid en vinkel (gör han eller hon inte det, blir det nämligen väldigt intetsägande). Han/hon ställer inte alla frågor, utan de relevanta. Men vilka frågor är relevanta? Jo, de som journalisten tycker att är relevanta utifrån vad de tänker, tycker och vet.

Nina Fellman hänvisade till att läsaren måste vara kritisk och det håller jag med om. Den läsare som är införstådd med att en journalist kan vara och är subjektiv, kan förstås tänka själv och förhålla sig till texten utifrån vad den kan, tycker och vet.

Ett konkret exempel, till sist:
Nya Åland gjorde en valpejling som visade hur de politiska partierna låg till då (i höstas tror jag att det var). Majoriteten av de som blev intervjuade var dock sådana som var ointresserade av politik och tyckte att politiker (i allmänhet) inte gick att lita på. Det var ett val journalisten gjorde. Det hade säkert gått att hitta människor som verkligen uppskattade någon/några politiker, men de fick inte komma till tals. Vinkeln? Att politiker mest gör bort sig och att det är fel på de som har makten.

En tänkande läsare förstår att detta inte blev representativt för befolkningen i stort, men den som bara blev serverad denna bild av verkligheten tror väl att det är så det ligger till....eller?

Rättelse

Jag rättar mig själv (från ett numera raderat inlägg). Ålandstidningen gjorde ett uppslag om finska melodifestivalen igår: alltså välförtjänt förhandsbevakning (även om det hade varit logiskt att ha detta i dagens tidning...).
Nyan hade en notis i TV-tidningen och en bild på dess förstasida.
Så den lokala schlagerbevakningen får väl betecknas som "godkänd".

Den duktiga generationens problem

Ledarskribenterna på Nya Åland, Nina Smeds och Nina Fellman, tar upp det viktiga och komplexa samhällsproblemet stress i sina ledare 31.1 och 2.2. Därför är det så tråkigt att läsa kommentarerna på www.nyan.ax.

De handlar om hur ”irriterande” ämnet är, att ålänningar jobbar i servicebranschen som per definition ska (?) vara stressig, att det är bra att ha hög stresströskel och att det är fånigt att ta fasta på vad forskare säger (!)

Jag välkomnar den debatt kring förändringar i arbetslivet i vårt moderna och allt mer jämställda informations- och kunskapssamhälle som Fellman och Smeds bjuder in till. Den behövs.

Att stressjukdomar och depressioner, liksom dålig självkänsla, ökar katastrofalt är något som hela samhället får lida av. Det kostar förstås mest för den enskilde – men har också en väsentlig betydelse i reda pengar. Långa sjukskrivningar och förtidspensionering kostar, för både arbetsgivare och samhället i stort.

Samtidigt som gruppen äldre ökar går många i 30-40-årsåldern ”på knäna” i sina ambitioner att förverkliga sig, göra karriär, skaffa barn, köpa hus – och helst på en och samma gång. Vi har dessutom skaffat barn senare än generationerna före oss, men har utbildat oss under längre tid (höga studieskulder). De egna och andras förväntningar är skyhöga.

Som forskaren Giorgio Grossi på Stressmottagningen i Solna säger till Göteborgsposten (6.2):
- På 1950-talet jämförde man sig med grannen – nu jämför vi oss med megastjärnorna i Hollywood.

Inte konstigt att många blir överskuldsatta. (Nyan 3.2)

Lägg därtill att många av oss som är födda på 70-talet, den så kallade Generation Duktig, söker konsensus snarare än konflikt och att vi samtidigt förväntas vara flexibla arbetstagare som helst är nåbara överallt. Och så förväntar sig arbetsgivarna att vi, som Nina Smeds påpekar, skall tåla stress. Vi 70-talister tål förmodligen stress till en viss gräns, frågan är varför så många når den eller går över den.

I ett bra samhälle ser vi till att skapa förutsättningar för alla, stresståliga såväl som stresskadade, och framför allt ser vi till att förebygga problemen. Några förslag:

- Gör en stressanalys innan nedskärningar görs i den offentliga sektorn.

- Ekonomiskt stöd till arbetsmiljöutbildning med betoning på ett hållbart arbetsliv både i offentlig och privat sektor.

- Inför stresshantering som en kurs för gymnasie- och högskolestudenter på Åland.

Sänkt skatt - mindre pengar till välfärd

Vad menar vi när vi pratar om den nordiska välfärdsmodellen? Ja, det avhandlades i början av förra veckan när nordiska (s)- och LO-toppar möttes för att diskutera framtidens politik.

I sitt inledningsanförande talade Norges statsminister, Arbeiderpartiets ordförande Jens Stoltenberg, om den nordiska välfärdsmodellen som ideologi.

-Det finns inte en nordisk välfärdsmodell, utan flera, anpassade efter vart och ett lands förutsättningar. Den nordiska välfärdsmodellen går inte att kopiera, men man kan gärna inspireras av den, sa Stoltenberg, som med glädje konstaterade att det numera finns en stor förståelse för offentlig sektor och välfärdsbygget på den konservativa och borgerliga sidan i mellan-Europa.

När den socialdemokratiska nordiska välfärdsmodellen skall definieras pekade Stoltenberg på tre huvudområden:

Ekonomi och rättvis fördelning

-Vi måste påminna om att kraven på sänkta skatter innebär mindre pengar till välfärden. Vi socialdemokrater är också för s k motkonjunkturpolitik - staten måste bygga upp resurser i goda tider för att kunna ta ett ansvar för ekonomi och välfärd i kristider.
Stoltenberg uttryckte sin förvåning över hur borgerliga regeringar i Norden kan säga att "vi har klarat oss gott genom finanskrisen" med en arbetslöshet på åtta procent eller mer.

Trygg arbetsmarknad

Arbetsmarknaden är inte vilken marknad som helst. Det är en marknad där människor skall känna trygghet. Vi skall vara arbetarnas parti och då måste vi värna om arbetsmarknadslagstifningen och ett välorganiserat arbetsliv.

Jämlikhet

Föräldraledighet, barnomsorgstjänster och pappaledighet är reformer som socialdemokraterna kämpat för - från högersidan skall man enligt argumentationen helst klara sig själv. Vi satsar på utbyggd och bibehållen service istället för pengar åt enskilda. Och vi tror på att utjämnade löneskillnader är bra för människors drivkraft, inte ökade klasskillnader. För att få produktiva och dynamiska samhällen krävs en tro på en trygg och jämställd politik.

Gröna Jobb

Socialdemokraterna måste definiera vad som är gröna jobb.
- Och vi måste ta ned diskussionen på en vardagsnivå, som folk kan ta till sig, sa Sveriges avgående (s)-ordförande Mona Sahlin.
- Och vinsten för samhällsekonomin måste framhållas.


Maarit Feldt-Ranta, riksdagsledamot i Finland, ansåg att knäckfrågan är vem som skall betala för klimatomställningen. En höjd energibeskattning drabbar alla, rika som fattiga.


- Man måste våga tänka visionärt för att få ett hållbart samhälle. För vem skall betala om vi inte gör något, frågade jag och lyfte fram Ålands beroende av kommunikationer och möjligheten att konkurrera med miljövänliga transporter och hållbar turism.
- Konsumenterna/turisterna är väldigt medvetna idag: färjerederier och flygbolag, alla tävlar om vem som är miljövänligast.

I regioner som är beroende av tung energikrävande industri finns en oro för problemen med att den globala konkurrensen om vi i Norden klimatanpassar oss och våra energipriser går i taket, samtidigt som företag i andra delar av världen inte gör det. Det är viktigt att se att hela klimatanpassningen av industrin är ett arbete som måste göras internationellt.

En programledare ska vara opartisk

"Vi har det för bra" med "en gigantisk offentlig sektor". Det var inte någon högerpolitiker som sa detta i Ålands Radio, utan programledaren (min gamle gode vän och kollega Tony Wikström). Tony, du är en alldeles utmärkt programledare och diskussionen med ungdomspolitikerna var bra, men just där lät du inte opartisk.

Har alla det bra? Är offentlig sektor generellt för stor? Det är jag inte alls säker på. Eller rättare sagt, så är det inte. Den offentliga sektorn behöver förändras och förbättras, men att den är gigantisk är ett påfund från marknadsliberaler som vill montera ned den gemensamma välfärden.

Skulle en programledare på Ålands Radio kunna säga "Vi betalar alldeles för lite i skatt" eller "Landskapet borde överta privata företag". Nej, knappast. Fast det skulle kunna vara lite fräscht som omväxling :-)