Man kan se på de svenska moderaternas "förnyelse" på olika sätt: Vill man vara positivt lagd kan man hoppas att retoriken inte bara är retorik utan att M har gått rejält åt vänster när man nu pratar om jämlikhet, arbetareparti och rättvisa.
Historiskt har detta dock inte varit partiets starka sidor, verkligen snarare tvärtom. Och speciellt i utrikesfrågor finns mycket att invända i rättvisefrågan (i apartheidfrågan i synnerhet).
När jag var ledig förra veckan fick jag en bok om min hemkommun Lerum, som är skriven ur de "små" människornas perspektiv, d v s statarnas, torparnas och soldaternas Lerum.
Det fanns en liten stark överklass i bygden. Statarna och torparna hade få rättigheter och många skyldigheter gentemot överheten. De visste inte vad allmän pension eller semester var för något, men arbetarrörelsen kämpade för dem. Det är tack vare denna folkrörelse som ett välfärdsland med jämlika reformer byggdes upp.
Det var inte moderater som var med i den folkrörelsen, gott folk.
Klasskamp talade man om och det gjorde Palme så sent som i början av 80-talet. Men sedan dess har något hänt. Väljarnas medvetenhet har minskat. Och den moderata "förvandligen" har skett. Men den stora frågan är vad de ska göra med det utanförskap de säger sig vilja motarbeta. Sänkt skatt löser inte alla problem. Det ökar ojämlikhetsproblemen. Fina tillväxtsiffror är inte något som den arbetslöse eller sjukpensionerade eller ännu värre utförsäkrade har någon större glädje av.
Visst finns det klassklyfter anno 2011. Inte bara i Sverige, även på Åland, som annars visar fantastiska sysselsättningssiffror.
Slutligen: Vill varmt rekommendera Mikael Wiehes tal om den svenska politiska historien inför svenska valet i fjol. Tydligare kan det inte sägas.
"Varje reform som efter folkflertalets maktövertagande genomfördes till fromma för detta folkflertal motarbetades av det gamla högerpartiet, det gamla högerparti som nu har gett sig själv namnet nya moderaterna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar