Igår fick kandidaterna i riksdagsvalet information om finländsk utrikespolitik i framtiden. Utrikesfrågor är annars sällsynta i debatten på Åland, bortsett från den senaste tidens diskussion om en nordisk förbundsstat (något som f ö verkar vara en lysande idé, jag som har bott i tre nordiska länder stödjer den till fullo).
En central fråga när det gäller finländsk utrik$espolitik är: Hur mycket skall Finland agera på egen hand och hur mycket skall man påverka (eller överlåta till....) EU?
Visst, ensam är inte alltid stark. Så det diplomatiska svaret är: arbeta på båda plan.
Men eftersom informationen från utrikesministeriets tjänsteman var ett tydligt exempel på när en myndighet vill framhålla hur viktigt det är att även i fortsättningen få tillräckligt med resurser för sin verksamhet, måste man ändå ställa sig frågan: Blir det inte väldigt dyrt? Man ska ha egna ambassader och tjänstemän på plats i världen, samtidigt som man ska satsa enorma pengar på en EU-administration som också skall ha tjänstemän på plats i hela världen.
Men visst, ett Libyen eller ett Egypten lyssnar säkert mer på en diplomat eller minister som representerar hela EU än på en som bara kommer från lilla Finland.
Kan faktiskt ärligt säga att jag är väldigt tvehågsen (snyggt ord, förresten) i EU-frågan. Det är mycket "å ena sidan och å andra sidan". Visst är "fredsprojektet" i Europa en god fundamental tanke med samarbetet, men vi européer tänker inte alltid så lika.
Åtminstone studsade jag till när det från officiellt EU-håll mest pratades om "faran för en flyktingström" från Libyen i början av den krisen. Man borde väl ha pratat om "faran för att libyer tvingas fly", i alla fall om man tänker på en libyer som en människa med lika rätt till frihet och demokrati som en europé. Nu lät det som om faran mest handlade om att det skulle bli dyrt för Europa att hjälpa människor i absolut nöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar