Stornäset verkligen den bästa platsen?

Socialdemokraternas medlemsmöte i förra veckan utvecklade sig till en intressant diskussion om näringspolitik, sysselsättning och miljö.
Som socialdemokrat är jag förstås positiv till satsningar som gynnar den åländska turismen men inte till vilket pris som helst.
Jag anser att ett av de viktigaste kriterierna som måste uppfyllas om landskapet skall satsa skattepengar på en näring är att satsningen har möjlighet att generera arbetsplatser vilket i sin tur gynnar den åländska ekonomin. Samtidigt måste detta ske utan att det tas förhastade beslut som ödelägger värdefull natur.
Motståndarna mot golf på Stornäset har presenterat viktiga argument som talar för att landskapet borde bevara området orört. Flera av (s) medlemmar efterlyste vid medlemsmötet också att området borde göras mer känt som det allmänt ägda, strandnära friluftsområde det nu är. Att marknadsföra området för friluftsturism är också en satsning.
Att det skall vara så svårt att hitta en lämplig plats för en ny golfbana tyder på bristande regional planering. Om en regionplanerare förutsättningslöst skulle peka ut det bästa området för en ny golfbana på Åland, med tanke på närheten till Mariehamn, möjlighet till kringaktiviteter och bra boende, hållbar utveckling vad gäller transporter och minsta möjliga åverkan på miljön, skulle verkligen Stornäset bli alternativ nummer ett?
Om det är ekonomiskt ohållbart eller politiskt omöjligt att bygga en golfbana någon annanstans än på Stornäset så kanske det är andra näringslivsprojekt som borde diskuteras.

snart debut på sossetuben

Partiets TV-kille Granesäter var här och filmade mig för sossetube. Jag sa ungefär följande:

"Jag pratade med en av våra socialdemokratiska medlemmar som sa att hon vill att vi skall jobba mer med det som är typiskt socialdemokratisk politik rent traditionellt.
Det vill säga arbeta för de svaga och utsatta, för ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop, för äldre och för de som står bredvid samhället och inte får jobb eller kan jobba.

Jag tror att vi socialdemokrater skulle ha nytta av att det förs en mer ideologisk debatt i den åländska politiken. Då skulle det bli tydligare att vi talar för ett samhälle där alla är delaktiga och där alla har ett lika värde.

Ideologierna på Åland är ganska undanskymda i debatten. Det handlar mycket om sakfrågor: Ska vi bygga golfbana där eller där, är en tunnel bra eller inte? Visst, viktiga frågor, men grunden för ett bra samhälle för alla ålänningar är att skolan, vården och omsorgen är bra och tillgänglig för alla, oavsett hur fattig eller rik man är.

Det finns, helt klart, klass-skillnader på Åland. Det pratas det inte så mycket om. Det tycker jag att vi skall göra. Vi skall återigen lyfta fram diskussionen om de fattiga på Åland och ifrågasätta varför det skall behöva vara så i en av världens rikaste regioner.

Vi måste berätta för folk varför socialdemokraterna på Åland behövs och vad som skiljer vår ideologi från de övriga partierna. Det handlar om att vara tydlig.

Knulla sig frisk? Jaha, men om jag inte orkar?

Vi som fått diagnosen utmattningsdepression, utbrändhet i vardagligt tal, blir hånade av diverse tyckare. Bottennappet står journalisten Martin Ezpeleta för. Han anser att svenskar klagar för mycket och knullar för lite. Och psykiatriprofessorn Marcello Ferrada-Noli anser att vi bara "lyckats" bli sjukskrivna. Dags att ge svar på tal.

Utbrändhet är en modesjukdom som slog igenom vid sekelskiftet. Så skriver ”journalisten” Martin Ezpeleta vars knorr på slutet i bloggen på aftonbladet.se lyder:

”Har Sverige blivit ett land där man klagar för mycket och knullar för litet?”

Jo, du läste rätt. Så fyndig är Martin. Han jämför oss klagande svenskar med argentinska taxichaufförer som jobbar häcken av sig (minst 12-timmars pass) och sedan ”sätter på sin fru” (12-timmarspass?).


Jag är en av dessa klagande svenskar, om än bosatt i ett grannland. Jag har varit sjukskriven i snart 2 år och 1 månad. Före min sjukskrivning arbetade jag hårt, mer än det medelsvensson skulle kalla 100 procent. Jag hade ett spännande och roligt jobb, roliga fritidssysselsättningar och goda vänner. Jag är pappa till fyra underbara ungar och till en underbar kör som jag startade med min fru för sju år sedan.

En somatisk sjukdom drabbar mig under sommaren 2007. Under ett bröllop, där jag engagerats som sångare, segnar jag ihop (för andra gången på kort tid, den första gången är på Rhodos i fyrtiogradig värme, jag tror att det ”bara” är värmeslag.) Jag går till en läkare, blir sjukskriven i sex veckor.

Sedan är det dags att börja arbeta igen, tycker läkaren. Det går att arbeta när man är sjuk. Man skall vara glad för att man har ett arbete. Man skall göra sin plikt. Man har visserligen betalt skatt och finansierat välfärden för en massa andra som haft oturen att bli sjuka, behövt utbildning eller velat ha en väg till sitt hus. Men man skall inte vara samhället till last. Åtminstone inte när man är 37.

2 januari 2008. Jag får ett telefonsamtal på mobilen under eftermiddagen på jobbet. Har känt mig ytterst olustig efter nyårshelgen, ja i ärlighetens namn hela tiden efter att jag gick tillbaka på jobb. Yrsel har begränsat mig i mitt arbete, men jag har försökt hålla god min och ”kämpa på”.

Någon frågar mig om något tämligen enkelt under det där telefonsamtalet. Men jag orkar inte tänka ut vad jag skall svara. Golvet gungar. Jag vacklar ner för trappan till arbetsplatsens vilorum och säger till receptionisten att jag måste lägga mig ner. Jag är fullständigt slut! När min fru kommer och hämtar mig och leder mig till bilen säger kollegan: ”Åk hem och skratta dig frisk!”.

Så börjar det. Det är ett helvete. Jag är först sängliggande i veckor. Mina kära arbetskamrater kommer och hälsar på mig. De har köpt CD-skivor, kommer och fikar och bryr sig. Det känns bra. Sedan går det ett tag. Allt mindre kontakt med arbetsplatsen, samtidigt små sakta steg mot ett ”normalt” liv. Hur lång tid skall det här ta? Undrar jag efter sisådär en månad. Otåligt.

Våren 2008. Fysioterapi. Först får jag träna balansträning. Övning 1: gå på ett rakt streck. Akupunktur. Mera fysioterapi.

Maj 2008. Efter fem månader kan jag fortfarande inte gå längre än en runda runt kvarteret, cirka 400 meter, utan att vara totalt utmattad. Jag får nytta av de stavar jag fick i trettioårspresent för åtta år sedan.

Nu har jag blivit så stressad av det här utmattade tillståndet att magen börjar ”balla ur”. Får magsårsmedicin. Får antidepressiv medicin. Humöret sjunker. Läggs efter en kaotisk sömnlös vecka in på psykatrisk akutsjukhus för första gången i mitt liv.

Vården är god – omsorgen är fin. Jag pratar av mig ångesten och är mycket ute och går med vårdare som lyssnar, lyssnar och åter lyssnar. När man ringt in sig själv till psyk får man så kallad frigång och det gör ju att det inte känns riktigt lika dramatiskt – man kan ju åka på permission och dricka kaffe hos vänner. Till och med kan man gå ned till en närbelägen sjö och bada. Efter två veckor är jag redo att fara hem till min stora bullriga familj. Antidepressiv medicin hjälper mig ur en akut kris och jag får också medicin för att kunna sova. Magsårsmedicinen kan jag sluta med efter sommaren.

Hösten går i terapins tecken. Jag får förmånen att pröva mindfulness. Jag deltar i en utbrändhetsgrupp – träffar åtta andra drabbade (alla kvinnor förutom jag). På grund av sekretesslöfte kan jag inte berätta deras historia – men kan konstatera att det finns många olika sätt att ”ta slut” på.

Den gemensamma nämnaren är att gruppen består av plikttrogna, duktiga människor som försökt ställa upp för andra. Vi har varit engagerade, ibland för mycket för vårt eget bästa, vi har brunnit, men nu har vi blivit vidbrända – eller utbrända, utmattade, utmattningsdeprimerade, utschasade....

Våren 2009. Nu börjar heltidsarbetet med att kämpa för att få rätt till så kallad tillfällig sjukpension, som det heter i det grannland till Sverige där jag bor. Byråkratin är snårig, ansökningsblanketterna är många. Informationen är svårförståelig, även för den omgivning som jag försöker bolla detta med.

Efter fem månaders ”kamp” och noll i ersättning får jag sjukpensionen retroaktivt. Försöker lyda psykoterapeutens råd: Gör det du tycker är roligt, ät bananer och choklad, ta inte så mycket ansvar! Och fysioterapeutens råd: gå långa promenader, träna, vila, ät rätt, sov på rätt tid på dygnet.

Sommaren 2009. Jag säger upp mig! Under våren har jag försökt arbetsträna på mitt gamla, nu helt makalöst stressiga arbete (på en radiostation). Efter två timmar på jobbet är det nu tur att jag har mindfulness-övningarna att ta till. Men jag förstår att det här inte går.

Jag måste ta ett svårt men nödvändigt beslut: Att avsluta en karriär som varit lysande. Jag har varit populär både bland lyssnare och arbetskamrater, jag har stigit i lönegraderna och på chefsstegen. Men nu kan jag inte jobba mer än ett par timmar om dagen och ändå mår jag dåligt.

Ett nytt arbete har jag däremot lyckats få, så helt nattsvart är det inte. Det skall starta 10 augusti, så därför har jag en sommar till på mig att komma i form. Engagerar mig i ett större idrottsevenemang som biträdande tävlingsledare. Å vad kul att känna att man KAN igen! Men, men...

Augusti 2009. Tillbaka på psykakuten. Jag trodde ju att jag var frisk nu. Slängde bort den antidepressiva medicinen. Engagerade mig i något roligt och viktigt. Såg fram emot det nya jobbet. Kände livslust men ångesten kom också tillbaka. Så jag faller, faller, faller, faller...

Nu har jag dock ”redskapen”. Får medicin igen. Vård. Långa promenader. Tålmodiga vårdare lyssnar på samma historia som för ett år sedan. Förstående vänner. En positiv ergoterapeut som tror på mig när jag inte själv gör det. En ny arbetsgivare som informeras om läget och som säger: ”Det är dig vi vill ha, vi väntar på dig och täcker upp för dig tills du är mogen att börja”.

Januari 2010. Jag arbetar som partisekreterare för Ålands Socialdemokrater. Jag har vuxit med uppgiften. Det är ett spännande arbete. Jag har lärt mig att avgränsa vad som är mitt ansvar och vad jag kan och bör säga nej till. På läkarens rekommendation arbetar jag högst 40 procents arbetstid under ett år från och med september. Socialdemokraternas partiordföranden träffas för ett nordiskt ordförandemöte i Helsingfors. Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Wanja Lundby-Wedin – alla de stora ”ledarna” är där.

Vi är inbjudna till president Tarja Halonens tjänstebostad Talludden och får en kopp kaffe till diskussionen om klimatmötet i Köpenhamn och plötsligt slår det mig: För ett halvår sedan var jag uträknad, utmattad, fylld av panik- och dödsångest – idag sitter jag hos en president och följer debatten om världens framtid.

Visserligen fick jag sova några dagar i streck efter denna intressanta men späckade politikdag, men jag är ”med” igen. Jag KAN!

Tillbaka till Martin Ezpeleta. Skulle jag följt Martins expertråd den där eftermiddagen i januari för två år sedan skulle jag vacklat ut från jobbet, bett frun köra oss hem och sedan ”satt på henne” och på det sättet mått bättre och blivit frisk! För jag hade ju bara drabbats av en modesjukdom...

Sorry, min gode journalistkollega! Det är enkelt: Jag orkade inte knulla på flera månader! Jag orkade ju inte ens gå från sängen till toaletten. När jag sattes på den fick jag hålla i mig i handfatet för att inte ramla omkull. Så knulla får du göra själv, Martin Ezpeleta (men akta dig för utbrändhet, man kan engagera sig för mycket även i det man tycker mest om)!

Så läser jag medicine doktor Marcello Ferrada-Nolis debattinlägg på Second Opinion. Blir arg över den nedlåtande ton som finns om "folk som lyckats få en sjukskrivning", om unga tjejer som känner sig ”utbrända” när de i själva verket bara är normala tonåringar?

Blir också arg när Ferrada-Noli inte bara ifrågasätter antidepressiva ”botemedel” utan även längre sjukskrivningar vid så kallad utbrändhet.

Vad säger ni om Ferrada-Nolis kommentar till min kritik (han backar först rejält från sina hätska utfall om falskt utmattade svenskar, men skriver sedan):

”Imperativet att grundligt utreda utvecklingen av långtidssjukskrivningar av den art, att epidemiologiskt identifiera de egentliga orsaker och bidragande faktorer - inklusive de kulturella – syftar inte att "jaga fuskare" utan att skaffa belägg för en vettig formulering av framtida kriterier”.

Lycka till, Marcello! Jag hoppas att de som skall formulera framtida kriterier tar hänsyn till de sjukas upplevelse av den vård de fått. Jag är i stort sett nöjd med det stöd och den omsorg jag fått. Jag tror inte att antidepressiva är ett botemedel. Men preparaten behövs när krisen är som allra värst.

Själv fick jag omformulera och omstrukturera hela mitt liv. Jag får leva vidare med att jag gick i väggen och att det påverkar mig fortfarande på ett påtagligt sätt. Jag kan fortfarande inte dirigera min älskade gospelkör, men jag kan åtminstone vara med och sjunga på halvfart.

Jag tror på meditation, körsång, motion och rehabilitering. Jag tror på ergoterapi och arbetsträning. Jag tror på ett samarbete mellan somatisk och psykiatrisk vård för att utreda vad som är vad, vilka mentala problem kan en somatisk sjukdom leda till? Och ja, jag tror på sjukskrivning – men inte i all evighet.

Men jag blir förbannad när jag utpekas som en av alla dem som ”lyckats få en sjukskrivning”. För jag var INTE lycklig när jag var tvungen att vara hemma.

Anders Hallbäck 1 februari 2010 - sjukskriven sedan 2 januari 2008