Ålands Framtid hade en intressant diskussion om integration och invandringspolitik ikväll, som jag var och lyssnade på och deltog i.
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.
Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.
Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!
Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.
Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.
Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar