Vi säger nej till Sannfinländare i regeringen

Ett uttalande från socialdemokraterna på Åland:

Vi åländska socialdemokrater ser med oro på utvecklingen inom den finländska politiken. De populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får härja fritt i debatten och det vore skrämmande om de får möjlighet att delta i regeringsförhandlingarna efter valet.

Vi kan inte omfatta Sannfinländarnas värdegrund och motstånd mot svenska språket. Vi tror på ett mångkulturellt samhälle – inte ett nationalistiskt.
Därför behövs en tydlig markering från åländsk sida.

Vi ålänningar, som själva representerar en minoritet i Finland, måste väl om några stå på oss och hävda minoriteternas rätt och därmed ta avstånd från Sannfinländarna som eventuellt regeringsparti. Så gjorde samtliga svenska partier i riksdagen när det gällde Sverigedemokraterna inför det svenska valet i höstas. Alla deklarerade att de inte regerar med stöd från ett nationalistiskt parti.

Men i Finland gullas det med Sannfinländarnas ledare Timo Soini.
Därför kommer vår kandidat i riksdagsvalet, Christian Beijar, med sitt tydliga budskap: Om Sannfinländarna föreslås ingå i den finländska regeringen nästa mandatperiod, då skulle han som riksdagsledamot rösta emot.

plus och minus i måndagens valdebatt

Här kommer några funderingar kring debatten i stadsbiblioteket igår kväll inför riksdagsvalet:

De tre allians-kandidaterna var alla positiva till kärnkraften och en utbyggnad av den. Alltså ska man rösta på den andra listan, Åländsk samling.

Var ska kärnkraftverket som skall ligga på Åland byggas, Johan Ehn? (OK, det var en hypotetisk fråga du fick, men du sa inte nej....)

De tre allians-kandidaterna trodde alla att skattesänkningar löser arbetslöshetsproblemen. Det har inte lyckats speciellt bra på annat håll. Rösta inte in någon med den ideologin. (här svarade Beijar och Nauclér klart bäst)

Christian Beijar är den ende som röstar nej till en regering där sannfinländare ingår. Principer är viktiga, därför ordentligt med pluspoäng till honom.

Axel Jonsson hejar på Sverige när det spelas hockey och Finland står för motståndet. Heja Axel! ;-)

De kandidater som inte kunde tänka sig att gå i en prideparad: Är inte människor lika värda oavsett sexuell läggning?

Från folklig kultur till finkultur

"Kören Good News rivstartade med två svängiga gospelsånger. Energin lyste från scenen men spred sig inte längre än till de första raderna." Det är kulturjournalisten Benita Mattsson-Eklunds ord och beskriver invigningen av litteraturdagarna, där vi var med.

Kanske satt Benita med några tråkmånsar på rad fjorton?

Nåja, visst hade hon väl rätt, vi har mer entusiasm när publiken består av pingstvänner, så är det. Men bara för att folk är lite hämmade när det gäller att klappa med och leva sig in i musiken, behöver det ju inte betyda att de inte var entusiastiska. Vi fick mycket lovord efteråt av folk som bevisligen stod allra längst bak.

Idag ska jag lämna den folkliga kulturen därhän och bli finkulturell och gå och lyssna till Ann Heberlein (för andra gången i mitt liv). Hon skriver ärligt och rakt om sin psykiska sjukdom. Det är skrämmande och fascinerande samtidigt. Hon är verkligen värd att höra.

Varannan universitetsstuderande kallar sig fattig

Riksdagskandidat Tony Asumaa (lib) förespråkar att studerande skall skynda på sina studier och på så sätt skall det finländska problemet med att fler äldre skall försörjas av allt färre unga lösas. Asumaas tanke är att unga skall utbilda sig snabbare. Hur riksdagen skall lagstifta kring detta framgår inte. Tvång att inleda högskolestudier vid 21 års ålder?

Jag har själv studerat 3,5 år på universitetsnivå. Det kan inte betecknas som speciellt länge om man siktar på ett kvalificerat arbete. Studierna höll högt tempo. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var en stor fördel att jag hade tagit ett par sabbatsår, för militärtjänst och pröva-på-jobb, så att jag visste vad jag ville med studierna. För vad kostar det samhället att ungdomar hoppar på utbildningar i 20-årsåldern som de vid 25 års ålder inser att var ett felval?

Tidningen Hufvudstadsbladet rapporterade i november att var tredje universitetsstuderande i Finland inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Studiestödet är så dåligt. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?

Asumaa har rätt i att lösningen för den offentliga ekonomin inte ligger i att höja pensionsåldern. Men sen attackerar han problemet på fel sätt. Enligt min mening borde man prioritera 1) att få bukt med arbetslösheten med kraftfullare åtgärder, 2) höja studiestödet för att motivera fler unga att välja högre utbildning, 3) öppna upp för arbetskraftsinvandring för att få fler att bidra till den offentliga ekonomin.

Suck, Benita, så var det med den lysande idén....

Kommunikationen måste bli bättre mellan politiker och medborgare. Det skriver Ålandstidningens ledarskribent Benita Mattsson-Eklund. Lösningen heter tydligen att man ska få möjlighet att göra kommentarer på kommunernas hemsidor kring beslut som tas i de kommunala organen.

Mattsson lyfter upp tidningens egna hemsida som ett föredömligt exempel. Därför är det lite kul att läsa vilka kommentarer hon själv fick kring nämnda ledare. Rubriken är "möte öga mot öga ger mer".

"Att diskutera politiska frågor öga mot öga på lunchen, fikapausen, i butikskön eller på släktkalaset ger mer utbyte än ytliga och anonyma inlägg på webben" kommenterar en anonym läsare. Tomas Lindmark svarar: "Acceptera läget som det är eller gör något åt det. Gnäll bara inte". Än så länge sakligt, men sen....tja, läs nedan. Det är direktcitat från en nätdiskussion, där alla utom Lindmark är anonyma (som väl INTE tillför demokratin så speciellt mycket glädjande?)

"...för att inte tala om hur bra TL är på att gnälla. Och som typiskt svenskt särdrag är han expert på ALLT"

"Ha, ha. Ja, det kom ju verkligen från rätt trut"

"Det går alldeles utmärkt bra att ha en psykiatrisk skada och samtidigt både vara utbildad, väl beläst och blixtrande intelligent."

"Tycks vara så att du drabbats av kronisk verbal inkontinens"

"Så märkvärdigt uttrycker sig bara en inbillsk jålskräppa".

Suck, Benita. Så var det med den lysande idén.

Vilsen chefredaktör blickar västerut

Ålandstidningens ledare 15.3 ägnas åt förändringen och förnyelsen av den svenska socialdemokratin.

Förslaget att Håkan Juholt skall bli nästa partiledare kommenteras med rubriken ”Vilsna sossar blickar bakåt”.
Niklas Lampi vill få oss att förstå att samhället och människors värderingar har förändrats och att socialdemokratin inte har hunnit med.
Juholt har tydligen sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”.

Men förnyelse är ett relativt begrepp. Den borgerliga politiken i Sverige har gått ut på att sänka skatter, försämra för arbetslösa och privatisera offentlig verksamhet. Det är en förnyelse, jovisst, för den som tjänar på den politiken. En försämring för den som förlorar. Svenska moderaterna har förnyat retoriken men inte politiken, för den handlar precis som förr om att tillväxt går före människors lika möjligheter.

För mig som socialdemokrat är detta en återgång till ett sämre samhälle med större skillnad mellan fattig och rik. Moderaterna är måhända inte vilsna, men de blickar bakåt. Att förnya politiken kan alltså för en borgerlig debattör som Lampi betyda att det är fräscht att öka klassklyftorna. Den som vill reformera, demokratisera och arbeta för jämlikhet kallas bakåtsträvare.

Det är tragiskt om det är så enkelt att man bara byter namn från moderaterna till nya moderaterna och därmed får folk att tro att politiken förändrats.

Men allt går i cykler. Låt mig sväva ut och göra en parallell: I början av 80-talet fanns bara tidningen Åland. Så kom Nya Åland och många tyckte att det var en riktig förnyelse. Nyan blev det fräscha alternativet och tidningen Åland började kallas för Gamlan. Men nu, många år senare, är inte Nyan så ny längre och Ålandstidningen vinner terräng igen, med piggare journalistik än på många år.

Här är pudelns kärna: Precis som i tidningsvärlden gäller det för ett politiskt parti att vara piggt, alert, framåt, välgenomtänkt och attraktivt. Och, som Lampi noterar, en gnutta humor skadar definitivt inte.

Sällsynt utblick i världspolitiken

Igår fick kandidaterna i riksdagsvalet information om finländsk utrikespolitik i framtiden. Utrikesfrågor är annars sällsynta i debatten på Åland, bortsett från den senaste tidens diskussion om en nordisk förbundsstat (något som f ö verkar vara en lysande idé, jag som har bott i tre nordiska länder stödjer den till fullo).

En central fråga när det gäller finländsk utrik$espolitik är: Hur mycket skall Finland agera på egen hand och hur mycket skall man påverka (eller överlåta till....) EU?
Visst, ensam är inte alltid stark. Så det diplomatiska svaret är: arbeta på båda plan.

Men eftersom informationen från utrikesministeriets tjänsteman var ett tydligt exempel på när en myndighet vill framhålla hur viktigt det är att även i fortsättningen få tillräckligt med resurser för sin verksamhet, måste man ändå ställa sig frågan: Blir det inte väldigt dyrt? Man ska ha egna ambassader och tjänstemän på plats i världen, samtidigt som man ska satsa enorma pengar på en EU-administration som också skall ha tjänstemän på plats i hela världen.

Men visst, ett Libyen eller ett Egypten lyssnar säkert mer på en diplomat eller minister som representerar hela EU än på en som bara kommer från lilla Finland.

Kan faktiskt ärligt säga att jag är väldigt tvehågsen (snyggt ord, förresten) i EU-frågan. Det är mycket "å ena sidan och å andra sidan". Visst är "fredsprojektet" i Europa en god fundamental tanke med samarbetet, men vi européer tänker inte alltid så lika.

Åtminstone studsade jag till när det från officiellt EU-håll mest pratades om "faran för en flyktingström" från Libyen i början av den krisen. Man borde väl ha pratat om "faran för att libyer tvingas fly", i alla fall om man tänker på en libyer som en människa med lika rätt till frihet och demokrati som en europé. Nu lät det som om faran mest handlade om att det skulle bli dyrt för Europa att hjälpa människor i absolut nöd.

Effektivt betyder inte alltid bra

Dagen efter den fruktansvärda tsunamin i Japan känns det futtigt att diskutera åländsk politik. Men om Japan finns inte så mycket att ha åsikter om egentligen. Det är bara så hemskt....

Här hemma på Åland duggar de politiska evenemangen tätt. I torsdags var jag på kommunförbundets seminarium om den enkät som skickades ut till alla åländska hushåll om kommunal service och struktur som nyligen blev offentlig.

Det fanns en del intressant i undersökningen och folk är rätt nöjda med hur de har det, verkar det som. De VILL INTE ha sämre service, hellre betalar de mer i skatt.
Men fler män än kvinnor vill effektivisera.

Jag har skrivit om det ordet förr. En positiv tolkning av ordet effektivisera är att man vill ha ut så mycket och så bra service som möjligt för pengarna. Det låter ju bra i och för sig, men det måste ju gå att mäta.

Om t ex AMS inför ett bra datasystem som gör att det går snabbare att handlägga studiestöd, då vinner studenterna på det och de anställda på AMS får ett bättre redskap i sitt jobb. Det är bra effektivisering.

Men om t ex en hemvårdare tvingas hinna med ytterligare en klient under arbetsdagen, har samhället kanske effektiviserat, d v s kan på sikt ha lite mindre personal. Men servicen för den äldre blir sämre. Arbetet för den anställde blir stressigare. Här betyder effektivisering försämring.

Danne Sundman, obunden, som var med i samma grupparbete som mig sa ungefär att....som vi alla vet så kan vi inte höja skattetrycket utan vi får se på avgiftssidan istället om vi ska höja intäkterna.
Jag protesterade medsamma. För det första är jag allergisk mot uttrycket "som vi alla vet" när man ska presentera vad man själv tror sig veta. Och vad enkätundersökningen visar är ju att befolkningen har rätt stor förståelse för att skatter går till viktiga välfärdstjänster och att det kunde tas in mer skatt om pengarna inte räcker. Den ideologiska skillnaden mellan mig och Danne är att jag tror mer på skattefinansiering - eftersom man då gemensamt betalar för saker, medan man med högerns avgiftsfinansiering låter kostnaden falla på den enskilde. Enkelt förklarat.

Detta betyder INTE att man ska höja skatter hur som helst. Men i Mariehamn är det nu tydligt att just det händer som många medborgare tycker är på tok: Man (läs: lib och FS) håller envist fast vid att inte höja skatten, samtidigt som försämringar av servicen genomförs på en massa stort och smått.

Vi har råd med människor! Det är ett av (s) slagord i årets åländska valrörelse. Det är min förhoppning att vi når ut med det budskapet till alla de som svarat i enkäten att de vill ha god samhällsservice.

Ombytta roller för FS och lib i retoriken

I gårdagens Nya Åland presenterades kandidaterna på FS-lib-listan inför riksdagsvalet. När man läser deras svar förstår man att de frisinnade är på väg att bli de nya moderaterna och liberalerna ska bli....de gamla frisinnade?

FS-ordföranden talar om välfärdstjänster till alla medborgare och att minska arbetslösheten, allt i god Reinfeldt-anda. Betyder det samma som i Sverige, så betyder det egentligen ökade klyftor, mer privatisering och att jobben skall uppstå tack vare att man försämrar villkoren för arbetslösa.

Men var Johan Ehns retorik kommer ifrån är ju lätt att lista ut.

Liberalerna går motsatt väg. De båda riksdagskandidaterna vill t ex ha högerledaren Jyrki Katainen som statsminister. Båda nämner att en av de viktigaste frågorna i valet handlar om att effektivisera offentlig serviceproduktion. Det tycker ju FS förstås också, men det är intressant med ordvalen här:
Ehns "möjligheter att även framledes erbjuda välfärdstjänster" låter ju onekligen mer positivt än Ekström-Andersens "den offentliga sektorn behöver effektiviseras" (läs: nedskärningar)

Skillnaden i ordval beror sannolikt på att Ehn trots att han är yngst i gänget är betydligt mer slipad än de andra på listan.

Men det finns förstås ljus i mörkret för oss sossar: Tony Asumaa tycker att det är bäst för Åland att socialdemokraterna finns med i regeringen. Lustigt nog nämner denne liberal inte Svenska Folkpartiet.

Nä, som jag ser det så gäller det nog att heja på Beijar i det här valet. Då vet man vad man får: En person som tror på den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, som ser att det finns ett samband mellan skattesänkningar och nedskärningar och som vill kämpa mot den utbredda fattigdomen.

Religion och politik hör inte ihop, men gör det ändå

Religion och politik - hör det ihop? Det är en spännande fråga med tanke på vad som händer i arabvärlden och vad som kan bli följden av upproren mot diktaturerna.
Jag är definitivt ingen utrikesexpert, så hur det kommer att bli vet jag inte, men en artikel i Aftonbladet som jag kan rekommendera kan du läsa här:
"Vänsterprassel med islam" är rubriken.
Den beskriver hur socialismen och religionsfriheten gått hand i hand.

Det betyder förstås INTE att man inte kan vara t ex socialdemokrat och religiös. Själv anser jag tvärtom att grundvärderingarna inom kristendomen är väldigt lika de socialdemokratiska: Värna om allas lika värde, ta hand om de svaga och utstötta....

Självaste Karl Marx lär ha sagt att religionen är ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Men, som artikelförfattaren i Aftonbladet skriver: "....men den får inte tillåtas vara dess hjärna". Bra sammanfattning, tycker jag.