Röstar man på Kemetter vet man vad man får

”Röstar man på en liberal så vet man var man får”. Det sa liberalernas riksdagskandidat Mats Perämaa i valdebatten i Åland 24 nyligen.

I samma debatt pratade han om att det behövs ett målmedvetet arbete för att sänka skatterna på arbete och energi och att lönehöjningarna ska hållas låga. Han vill föra en politik där förmåner till människor ska ses över för att statens kostnader ska sänkas. Han sa att rikspolitikerna måste överväga att de inte ska indexjusteras.

Julia Birney, också liberal kandidat, sa att partiet ”ser det som mest ärligt mot väljarna att man vet vad man får – röstar man på den liberala listan så får man en liberal med liberala värderingar”. Hon ville däremot inte ta ställning till några nedskärningar, men sa bestämt nej till att spara på skola, vård och omsorg. Hon kunde däremot tänka sig att resurser ”omfördelas”.

Tala om olika budskap! Vad vill egentligen liberalerna? Sänka förmånerna, för vem? Sjuka, arbetslösa? Vad leder de föreslagna skattesänkningarna till för slags nedskärningar? Eller ska resurserna bara omfördelas?

Liberalerna berättar gärna om sina goda kontakter till Svenska Folkpartiet, som vill sänka skatten för höginkomsttagare, medan Perämaa talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagarna.

När jag nyfiket fyllde i Rundradions valkompass för att stämma av mina egna värderingar mot kandidaternas fick jag veta att mina åsikter till 76 % stämde överens med Julia Birneys men bara till 56 % med Mats Perämaas. Båda säger sig ha ”liberala värderingar”, men de verkar vara väldigt olika.

Men flest liknande svar hade jag och Sara Kemetter (S). I debatten lyfte hon fram hur viktigt det är med rättvisa löner, starka åtgärder mot arbetslösheten och att staten satsar på offentliga investeringar för att få fart på sysselsättningen: Minskas arbetslösheten med 1 % förbättras statens ekonomi med en miljard euro. Röstar man på en socialdemokrat så vet man vad man får.

Arbetsmarknadsfrågor är viktiga för (S)

”Arbetsmarknadspolitiken har traditionellt inte varit prioriterad i åländsk politik”. Det hävdas av redaktören i ett nyhetsinslag i Ålands Radio 13.10. Vi anser att detta påstående inte stämmer för Socialdemokraternas del.

2012 ägnade vi en hel kongress åt temat arbetsmarknadsfrågor. Gästföreläsare var före detta LO-ordföranden i Sverige, Wanja Lundby-Wedin. I samband med kongressen gav vi också ut tidningen ”Socialdemokraten”, full med reportage om viktiga arbetsmarknadsinsatser och framtidsvisioner.

(S)-kongressen antog en resolution där partiet bl a annat vill arbeta för:

- Infrastruktursatsningar och andra stimulansåtgärder i lågkonjunktur (d v s det som landskapsregeringen behöver göra nu).

- Att höja arbetstagarnas kompetens, utveckla vuxenutbildningen och satsa på validering och yrkesprov, för att skapa förutsättningar för den som blir arbetslös att få ett nytt jobb.

- Kartlägga Ålands arbetskraftsbehov och ha ett längre framtidsperspektiv än ett år. Då kan näringspolitiken bli mer långsiktig.

Arbetsmarknadspolitiken hör naturligt ihop med insatser för ungdomar. I vårt program, som fick rubriken ”Arbete och kunskap bygger Åland”, poängterar vi att de sysselsättningsfrämjande verksamheterna är av stor vikt för att motarbeta utanförskap. Socialdemokraterna konstaterar att den uppsökande verksamheten bland ungdomar skulle behöva utvecklas för att ge ett tätare skyddsnät. För de ungdomar som riskerar att falla mellan stolarna lyfter vi också fram att det är nödvändigt med ett bra samarbete mellan sociala myndigheter, FPA, AMS och psykiatrin.

I vårt arbetsmarknadspolitiska program framhåller vi också att tredje sektorn, alltså t ex idrotts- och kulturföreningar och idéburna organisationer (som t ex Emmaus) är viktiga både som arbetsgivare och för att utveckla verksamheter som stödjer arbetslösa. Föreningslivet är också en inkörsport till det åländska samhället och det gör att inflyttade, med ett annat modersmål, får kontakter som kan gynna dem när de söker arbete.

Arbetsmarknadspolitik är förstås inte bara en fråga om arbetslöshet, även om det är aktuellt i debatten just nu. Socialdemokraterna vill arbeta för att landskapet ska vara pådrivande tillsammans med arbetsmarknadens parter så att krav ställs på god arbetsmiljö och förebyggande företagshälsovård för att folk ska orka och må bra på sina jobb. Mobbning, stress och utbrändhet är utbrett i dagens åländska arbetsliv. Detta drabbar både arbetstagare och arbetsgivare. Att flexibla lösningar ordnas för den som varit sjuk så att vägen tillbaka till arbetet underlättas är också något som vi lyfter fram som en mycket viktig fråga.

(denna insändare skrev jag tillsammans med Helena Flöjt-Josefsson)

plus och minus i måndagens valdebatt

Här kommer några funderingar kring debatten i stadsbiblioteket igår kväll inför riksdagsvalet:

De tre allians-kandidaterna var alla positiva till kärnkraften och en utbyggnad av den. Alltså ska man rösta på den andra listan, Åländsk samling.

Var ska kärnkraftverket som skall ligga på Åland byggas, Johan Ehn? (OK, det var en hypotetisk fråga du fick, men du sa inte nej....)

De tre allians-kandidaterna trodde alla att skattesänkningar löser arbetslöshetsproblemen. Det har inte lyckats speciellt bra på annat håll. Rösta inte in någon med den ideologin. (här svarade Beijar och Nauclér klart bäst)

Christian Beijar är den ende som röstar nej till en regering där sannfinländare ingår. Principer är viktiga, därför ordentligt med pluspoäng till honom.

Axel Jonsson hejar på Sverige när det spelas hockey och Finland står för motståndet. Heja Axel! ;-)

De kandidater som inte kunde tänka sig att gå i en prideparad: Är inte människor lika värda oavsett sexuell läggning?

Finländska siffror som tydligt visar på klassamhället

Det förekommer utslagning i det finländska samhället. Och det är stor skillnad på folk och folk. Läser idag i Hufvudstadsbladet om att antalet människor som sjukpensionerats och som är under 30 år som har mer än fördubblats under 2000-talet. En av de vanligaste sjukdomsorsakerna är depression.
"Glappet mellan välmående och marginaliserade unga har vuxit", förklarar man från ungdomsorganisationen Allians rf.
Långvarig arbetslöshet anges som en orsak till det dåliga psykiska måendet. Lägg till det bristande resurser för psykvård - och situationen ser mörk ut.
I samma tidning står det att läsa om universitetsstuderande unga i Finland. Studiestödet är så dåligt att var tredje student inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?
Tidningens ledarskribent hoppas att det faktum att finländsk utbildning på universitetsnivå är avgiftsfri skall leda till att utländska studenter lockas till Finland. Det är bra, i fall de stannar kvar sedan och blir goda finländska skattebetalare.
Men det ena utesluter ju inte det andra. Ungdomar från hem som inte har så god ekonomi får inga jobb, klarar inte av att studera, blir deprimerade och så småningom sjukpensionärer. Vill de försöka studera på högre nivå får de vara fattiga i många år innan investeringen lönar sig.
Så visst kan man tala om klassamhälle.

Våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare

Tack Tone Nordling för en utmärkt ledare om arbetslösheten (24.6.10). Det har varit märkligt tyst om detta problem i tidningsspalterna och från landskapsregeringens sida under våren, trots en arbetslöshet, speciellt bland unga, som för åländska förhållanden är mycket hög.
Själv har jag aldrig varit arbetslös i mitt fyrtioåriga liv, men jag kan förstå hur det kan kännas. Jag har däremot varit långtidssjukskriven – och även då drabbas man av utanförskapet, de negativa tankemönstren, känslan av att inte duga, inte ha någon funktion i samhället. Även om det finns en medicinsk förklaring är det som om man inte räknas. Hur skall det då inte kännas att vara utan jobb - att veta att man kan men inte får?

Framtidens melodi?

Att skaffa fram utbildningsplatser är förstås bra, men inte det allena saliggörande. Utbildandet måste matchas med efterfrågan. Och då måste frågan om vad som är framtidens melodi på den åländska arbetsmarknaden ställas.
Ålands statistik- och utredningsbyrås arbetsmarknadsbarometer är inte allt för dyster jämförd med vår omvärlds problem. Men den är en väckarklocka! Näringslivet har en återhållsam hållning vad gäller nyanställningar och den offentliga ekonomin har betydande svårigheter.
Med risk för verka tjatig så upprepar jag vad jag sa på första maj: Det är inte de arbetslösa som är problemet – det är bristen på lediga jobb!

I Sverige förklarar de borgerliga att arbetslösa måste vara mer ivriga när de söker jobb, alltså att problemet är att de är för lata. Makthavarna överför alltså problemet till individen och frånsäger sig då sitt politiska ansvar, så som jag ser det. Nej, arbetslösheten är förstås ett gemensamt problem. Om alla har arbete och jobbar sig ur krisen istället för att spara sig ur den, så lägger man grund för en bra framtid. Därför var det bra att landskapsregeringen backade och inte genomförde lärarpermitteringarna precis i enlighet med kraven från (s).
Att stimulera istället för att gneta är den gamla hederliga keynesianska modellen som nog kan fungera även på lokal nivå. Åtminstone som princip.
Arbete och ett gott liv åt alla, måste vara målsättningen för alla lagtingspolitiker. En sommarhälsning från en partisekreterare i periferin av maktens korridorer är: Gnugga geniknölarna över sommaren och kom överens tillsammans om vilka stimulansåtgärder som bäst möjliggör ett fortsatt välstånd på Åland.

Vilja förändring

Sveriges mest internationellt kände statsminister någonsin, Olof Palme (s), sa en gång:
”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”
Det var utmärkt sagt och gäller sannerligen även på Åland 2010. Visionerna tar stryk när många unga inte får chansen på arbetsmarknaden. För att, så här i VM-tider, tala fotbollsspråk: att vara ung och utan jobb är som att vara lovande talang som sitter på bänken, lika tränad som alla de andra, men kanske ivrigare än de andra – och så helt plötsligt bestämmer någon att fotbollen skall spelas med åtta istället för elva spelare på plan. Låt inte detta ske, våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare!