Maktskifte är en bra början

Maktskiftet är en bra början. Det har varit val i Danmark och vänsterblocket har segrat. Helle Thorning-Schmidt blir statsminister.
Det är inte märkligt med vänstervågen som drar över Europa. I kristider litar fler på socialdemokraterna, verkar det. Så är det på Island, så har det varit ett bra tag nu i Norge, i Finland gjorde SDP ett bra val och nu blev det seger i Danmark. Next stop: Åland? Hoppas.

Här hemma diskuteras de borgerliga partiernas envisa försvar för nedskärningar inom sociala sektorn i Mariehamn. För dig som missade debatten (Argument) i förra veckan i Ålands Radio: Ta chansen att lyssna på den i efterhand på nätet.
Barbro Sundback, (S) stadsstyrelseledamot, är mycket tydlig med att säga att vi inte accepterar en sådan försämring av välfärden som föreslås. Och notera att Sune Alén (Lib) så småningom håller med om att en skattehöjning nog blir nödvändig om Mariehamn skall klara budgeten.

Ansvarsfullt?

Ska man summera hur debatten har gått kan man säga att Moderaterna anser att det är att vara ekonomiskt ansvarsfull när man skär i verksamheterna, medan socialdemokraterna anser att det är ekonomiskt ansvarsfullt att se till att inkomsterna räcker för att betala utgifterna.

Det måste bli en ändring på den förda stadspolitiken.

Maktskifte är en bra början.

Liberal realpolitik

Han kallades "realpolitiskt ansvarstagande" i Nina Fellmans ledare i förra veckan, finansminister Mats Perämaa (lib).

Det blir allt tydligare vad realpolitiken går ut på.

Först med elkabeln, en investering som konsumenterna, fattiga, rika och företagare, skulle betala i stor utsträckning, när den statliga andelen inte blev så hög som lagtinget hade tänkt.

Nu med varningens ord i dagens Nya Åland om att förslaget från finansministeriet om skattehöjningar för de mest välbeställda, på kapitalinkomster och arv, inte är bra för Åland.

Att skatteintäkterna ökar=klumpsumman blir högre=mer pengar till den gemensamma sektorn på Åland är inget för liberalernas starke ekonom.

Det är i och för sig bra att det blir tydligt vem som står på höginkomsttagarnas sida. Men säg inte att (lib) med sina utspel är ett mittenparti. "Mer pengar i plånboken" har åtminstone inte jag märkt av med den liberala ekonomiska politiken, men däremot nedskärningar som kostar både direkt och indirekt.

Men kanske den strama budgeten för 2012 inte blir lika stram om vi får en del av de ökade skatteintäkterna? Eller vad tror du?

rödgrönt på Almedalen i veckan

Så var det dags för min första Almedalsvecka. Har försökt följa med lite i alla specialprogram som visas i SVT och TV4....det börjar bli som med fotboll att det är lättare att följa evenemangen på TV än i verkligheten. Men å andra sidan: på plats kan man ju välja vad man lyssnar på och vem man pratar med.
Som åländsk partifunktionär har man förstås en rätt fri roll på ett svenskt politikjippo. Så var det på svenska jobbkongressen i vintras och så blir det väl här med.
Har dock lovat Ålandstidningen en debattartikel till nästa vecka. Tror att den kommer att handla om politisk kampanj och politisk retorik, men det kan förstås bli något helt annat som jag fastnar för.
Intressant hittills tycker jag är bilden som moderaterna gärna vill framhålla: att Reinfeldt skall vara någon slags landsfader. Personligen tycker jag att den moderata valstrategin är så otroligt lätt att genomskåda: Vi låtsas att vi är som sossar och att vi värnar välfärd, tänker på de svaga och på miljön....vi tar alla framgångsrika sosse-slogans och så gör vi dem till våra och låter vår nallebjörn till partiledare stå och se klok ut i TV och så får han framföra att han tar ansvar, tar ansvar....summerar man är ju det största ansvar moderaterna tagit att de ansvarat för att rasera systemen för sjuka och arbetslösa i Sverige (ca nio procent!).

Annars är det mest intressanta (och skrämmande) scenariot i mitt gamla hemland att centern eller kristdemokraterna skulle åka ut och rasrena sverigedemokraterna skulle komma in. Tänke tillbaka på Bengt Westerbergs rakryggade uttåg ur TV-studion när nydemokraterna kom in....mera sådana tydliga ställningstaganden!

Ska bli kul att träffa min före detta arbetskamrat Uje som arbetar för vänsterpartiet, min före detta arbetskamrat Fredrik som arbetar för socialdemokraterna. Och det blir intressant att vara med även på miljöpartiets dag på lördag. De är ju det mest framgångsrika rödgröna partiet just nu, så där gäller det att se och lära. Mp är ju bra på att locka unga och det behövs ju verkligen.

Våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare

Tack Tone Nordling för en utmärkt ledare om arbetslösheten (24.6.10). Det har varit märkligt tyst om detta problem i tidningsspalterna och från landskapsregeringens sida under våren, trots en arbetslöshet, speciellt bland unga, som för åländska förhållanden är mycket hög.
Själv har jag aldrig varit arbetslös i mitt fyrtioåriga liv, men jag kan förstå hur det kan kännas. Jag har däremot varit långtidssjukskriven – och även då drabbas man av utanförskapet, de negativa tankemönstren, känslan av att inte duga, inte ha någon funktion i samhället. Även om det finns en medicinsk förklaring är det som om man inte räknas. Hur skall det då inte kännas att vara utan jobb - att veta att man kan men inte får?

Framtidens melodi?

Att skaffa fram utbildningsplatser är förstås bra, men inte det allena saliggörande. Utbildandet måste matchas med efterfrågan. Och då måste frågan om vad som är framtidens melodi på den åländska arbetsmarknaden ställas.
Ålands statistik- och utredningsbyrås arbetsmarknadsbarometer är inte allt för dyster jämförd med vår omvärlds problem. Men den är en väckarklocka! Näringslivet har en återhållsam hållning vad gäller nyanställningar och den offentliga ekonomin har betydande svårigheter.
Med risk för verka tjatig så upprepar jag vad jag sa på första maj: Det är inte de arbetslösa som är problemet – det är bristen på lediga jobb!

I Sverige förklarar de borgerliga att arbetslösa måste vara mer ivriga när de söker jobb, alltså att problemet är att de är för lata. Makthavarna överför alltså problemet till individen och frånsäger sig då sitt politiska ansvar, så som jag ser det. Nej, arbetslösheten är förstås ett gemensamt problem. Om alla har arbete och jobbar sig ur krisen istället för att spara sig ur den, så lägger man grund för en bra framtid. Därför var det bra att landskapsregeringen backade och inte genomförde lärarpermitteringarna precis i enlighet med kraven från (s).
Att stimulera istället för att gneta är den gamla hederliga keynesianska modellen som nog kan fungera även på lokal nivå. Åtminstone som princip.
Arbete och ett gott liv åt alla, måste vara målsättningen för alla lagtingspolitiker. En sommarhälsning från en partisekreterare i periferin av maktens korridorer är: Gnugga geniknölarna över sommaren och kom överens tillsammans om vilka stimulansåtgärder som bäst möjliggör ett fortsatt välstånd på Åland.

Vilja förändring

Sveriges mest internationellt kände statsminister någonsin, Olof Palme (s), sa en gång:
”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”
Det var utmärkt sagt och gäller sannerligen även på Åland 2010. Visionerna tar stryk när många unga inte får chansen på arbetsmarknaden. För att, så här i VM-tider, tala fotbollsspråk: att vara ung och utan jobb är som att vara lovande talang som sitter på bänken, lika tränad som alla de andra, men kanske ivrigare än de andra – och så helt plötsligt bestämmer någon att fotbollen skall spelas med åtta istället för elva spelare på plan. Låt inte detta ske, våra ungdomar får inte bli samhällets bänknötare!