Det förekommer utslagning i det finländska samhället. Och det är stor skillnad på folk och folk. Läser idag i Hufvudstadsbladet om att antalet människor som sjukpensionerats och som är under 30 år som har mer än fördubblats under 2000-talet. En av de vanligaste sjukdomsorsakerna är depression.
"Glappet mellan välmående och marginaliserade unga har vuxit", förklarar man från ungdomsorganisationen Allians rf.
Långvarig arbetslöshet anges som en orsak till det dåliga psykiska måendet. Lägg till det bristande resurser för psykvård - och situationen ser mörk ut.
I samma tidning står det att läsa om universitetsstuderande unga i Finland. Studiestödet är så dåligt att var tredje student inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?
Tidningens ledarskribent hoppas att det faktum att finländsk utbildning på universitetsnivå är avgiftsfri skall leda till att utländska studenter lockas till Finland. Det är bra, i fall de stannar kvar sedan och blir goda finländska skattebetalare.
Men det ena utesluter ju inte det andra. Ungdomar från hem som inte har så god ekonomi får inga jobb, klarar inte av att studera, blir deprimerade och så småningom sjukpensionärer. Vill de försöka studera på högre nivå får de vara fattiga i många år innan investeringen lönar sig.
Så visst kan man tala om klassamhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar