Friska anställda ger bra välfärd

Jag är glad över att människors psykiska hälsa engagerar så många väljare. I augusti skrev jag om den oro många känner kring de stressfaktorer som omger oss, på våra jobb, i familjelivet och på sociala medier (Tempot i vårt samhälle måste sänkas). Allt fler får inte den vila och återhämtning de behöver. Sömnproblem är tyvärr allt för vanligt.

Är detta då en politisk fråga? Ja, enligt min mening. Politiker ska skapa förutsättningar för ett samhälle där folk kan vara lyckliga, nöjda, tillfreds med att livet är bra.

Människor som mår bra skapar mycket gott. De orkar driva företag, ta hand om barn, gamla och sjuka. De orkar sjunga, dansa och spela teater, glädja och hjälpa andra.

För att må bra behövs hållbara arbetsförhållanden och det har inte alla idag. Jag möter vårdpersonal som arbetar fast de är sjuka för att det inte går att ta in vikarier och folk som jobbar på ensamjobb med tuffa krav, men låga löner. Jag möter människor som får en deltidstjänst med en lön som nästan inte går att försörja sig på, med arbetsuppgifter som skulle räcka för heltid.

Jag ser inte de överstora resurser som politiker inom t ex M, Ob och ÅF menar att tilldelas offentlig sektor. Skatter finansierar vår gemensamma välfärd – och ska den vara bra, ska de som jobbar med den må bra.

Att ”effektivisera” är så kortsiktigt. När politiker bara pratar om siffror och skattesänkningar, då slutar många av oss att lyssna. Nej, vi måste prata om människorna. Först.

Tempot i vårt samhälle måste sänkas

Nya Åland har gjort en utmärkt artikelserie med psykisk ohälsa som tema. Artiklarna har varit viktiga för att synliggöra men också avdramatisera sjukdomar som många lider av. Att ha brutit benet är det knappast någon som hemlighåller, men det finns fortfarande människor som får en depression som tycker att det är svårt att berätta det för sin omgivning.

Det finns nämligen många fördomar kring psykiska ohälsotillstånd ännu. Så all heder åt de modiga människor som gått ut och berättat om sig själva i artiklarna. Föredömligt! Utan kunskap gror fördomar – det ser vi även när det gäller andra som av vissa stämplas som ”annorlunda”.

Det som oroar är att den psykiska ohälsan verkar öka. I synnerhet är det ledsamt att läsa att allt fler barn och unga drabbas. Det får mig att undra vilket samhälle vi har skapat som gör att det har blivit så. Socialkuratorn Stefan Aldeborg pekar ut en del faktorer i artikeln om BUP (20.8): Våra unga lever i en digital värld där de alltid är online, i ett ständigt brus. På sociala medier ”måste” man vara med, där blir man bedömd och i värsta fall utsatt och detta tillsammans med annan vardagsstress gör att vila och återhämtning saknas.

Detta är inget unikt som bara gäller ungdomar. Vi ställer oerhörda krav på oss själva, på våra förhållanden och på våra barn i nästan alla de aktiviteter de deltar i. Barnfamiljer får göra minutscheman för att få vardagen att gå ihop. Att stressen ökar på en hel del arbetsplatser gör att föräldrarna inte heller orkar vara så bra som de skulle vilja. De är för trötta när de kommer hem från lönearbetet för att ”arbeta” med sina barn.

I samma artikel pekar Aldeborg på hur sammansatt problematiken kan vara; att andra utlösande faktorer kan vara att familjen är i kris, problem i skolan eller dålig ekonomi. Varför blir det då så många kriser i familjerna? Varför håller inte äktenskapen/förhållandena? Klarar inte skolan av att möta problemen på rätt sätt, eller får de ta för mycket ansvar för sådant som föräldrar inte mäktar med?

I vårt välfärdssamhälle måste vi fråga oss vad välfärd är. Arbetsgivare måste tänka ut hur personal ska orka, inte bara med sitt jobb utan också sin familj. Här tror jag att de slimmade organisationerna, den s k ”effektiveringen”, har långsiktiga negativa effekter som få (ekonomer) ser.

Tempot måste sänkas i vårt samhälle! Trots att Åland kan verka lugnt för en besökare, möter man många här som har det alldeles för stressigt: på arbetsplatser med (för) få anställda, egenföretagare som kämpar för att få det att gå runt, föräldrar med överaktiverade barn som aldrig får lugn och ro och som det ställs hårda krav på i skolan.

Vila och återhämtning är så viktigt. Var och en måste förstås sist och slutligen ta eget ansvar för att man får pusta ut och vända stressen ryggen tillräckligt ofta. All ohälsa kan vi inte skylla på samhället för, men visst finns det frågor som beslutsfattare på arbetsplatser, i skolor och i politiken måste ta på allvar så att den försämrade psykiska hälsan hos befolkningen inte blir ännu sämre.

Arbetsmarknadsfrågor är viktiga för (S)

”Arbetsmarknadspolitiken har traditionellt inte varit prioriterad i åländsk politik”. Det hävdas av redaktören i ett nyhetsinslag i Ålands Radio 13.10. Vi anser att detta påstående inte stämmer för Socialdemokraternas del.

2012 ägnade vi en hel kongress åt temat arbetsmarknadsfrågor. Gästföreläsare var före detta LO-ordföranden i Sverige, Wanja Lundby-Wedin. I samband med kongressen gav vi också ut tidningen ”Socialdemokraten”, full med reportage om viktiga arbetsmarknadsinsatser och framtidsvisioner.

(S)-kongressen antog en resolution där partiet bl a annat vill arbeta för:

- Infrastruktursatsningar och andra stimulansåtgärder i lågkonjunktur (d v s det som landskapsregeringen behöver göra nu).

- Att höja arbetstagarnas kompetens, utveckla vuxenutbildningen och satsa på validering och yrkesprov, för att skapa förutsättningar för den som blir arbetslös att få ett nytt jobb.

- Kartlägga Ålands arbetskraftsbehov och ha ett längre framtidsperspektiv än ett år. Då kan näringspolitiken bli mer långsiktig.

Arbetsmarknadspolitiken hör naturligt ihop med insatser för ungdomar. I vårt program, som fick rubriken ”Arbete och kunskap bygger Åland”, poängterar vi att de sysselsättningsfrämjande verksamheterna är av stor vikt för att motarbeta utanförskap. Socialdemokraterna konstaterar att den uppsökande verksamheten bland ungdomar skulle behöva utvecklas för att ge ett tätare skyddsnät. För de ungdomar som riskerar att falla mellan stolarna lyfter vi också fram att det är nödvändigt med ett bra samarbete mellan sociala myndigheter, FPA, AMS och psykiatrin.

I vårt arbetsmarknadspolitiska program framhåller vi också att tredje sektorn, alltså t ex idrotts- och kulturföreningar och idéburna organisationer (som t ex Emmaus) är viktiga både som arbetsgivare och för att utveckla verksamheter som stödjer arbetslösa. Föreningslivet är också en inkörsport till det åländska samhället och det gör att inflyttade, med ett annat modersmål, får kontakter som kan gynna dem när de söker arbete.

Arbetsmarknadspolitik är förstås inte bara en fråga om arbetslöshet, även om det är aktuellt i debatten just nu. Socialdemokraterna vill arbeta för att landskapet ska vara pådrivande tillsammans med arbetsmarknadens parter så att krav ställs på god arbetsmiljö och förebyggande företagshälsovård för att folk ska orka och må bra på sina jobb. Mobbning, stress och utbrändhet är utbrett i dagens åländska arbetsliv. Detta drabbar både arbetstagare och arbetsgivare. Att flexibla lösningar ordnas för den som varit sjuk så att vägen tillbaka till arbetet underlättas är också något som vi lyfter fram som en mycket viktig fråga.

(denna insändare skrev jag tillsammans med Helena Flöjt-Josefsson)

Miljön och sociala behov ska styra ekonomin – inte tvärtom

”Det är ekonomin som styr”. ”Vi måste hålla oss innanför ramarna”. I nästan all politisk debatt upprepas detta som ett mantra, något som ska sitta i ryggmärgen på alla oss som ska fatta beslut. Vi ska förstå att man först ska titta på vilken pengapott man har och sen rätta verksamheten efter det. Helst ska det gå att göra allt effektivare också. Gång på gång på gång. Men någon gång måste det tankesättet nå vägs ände.

Det går att ha andra utgångspunkter, t ex ”Det är miljön som styr”, ”Vi måste hålla oss innanför det socialt hållbara”. Då skulle debatten bli annorlunda.

Ta till exempel systemet för skärgårdstrafik som debatterats flitigt. Hur många gånger har vi inte hört att målet är att det måste bli billigare och gå snabbare? Tänk om utgångspunkten istället var: Hur ska vi behålla den känsliga och unika miljön? Är det en hållbar politik att transportera tusentals fordon på stora färjor fram och tillbaka mellan små öar? (det finns skärgårdar där man inte gör det).

Landskapsregeringen vill nu samordna busstrafiken på Åland och har utsett arbetsgrupper med både tjänstemän och politiker för att få till stånd ett så bra system som möjligt där landskapets och stadens trafik knyts samman och där bättre möjligheter för pendlande kan skapas. Man kan ju frestas att tänka att vi nu ska slå ihop de 2 miljoner landsbygdstrafiken kostar med de drygt 500.000 som stadsbusstrafiken kostar och sen utgå från att vi har 2,5 miljoner till kollektivtrafik, eller helst mindre, eftersom vi nu ska effektivisera genom samordning.

Som medlem i en av grupperna har jag andra utgångspunkter: Hur ska vi få fler att resa kollektivt? Vilka miljökrav ska vi ställa på fordonen? Hur medverkar vi till att ålänningar som bor centralt runt Mariehamn på sikt ändrar attityd till onödigt bilåkande?

Vi måste också inkludera social hållbarhet i vårt tänkande och beslutsfattande. Här är en käpphäst för mig att fråga sig om det är hållbart att vi arbetar så mycket och stressar sönder oss för att konsumera mer och mer och därmed ständigt öka tillväxten? Samhällets mål borde i första hand istället vara att alla ska ha ett meningsfullt liv, lagom mycket fritid och att vi håller oss friska vilket gör att vi är så lyckliga som möjligt. Vi tjänar alla, även ekonomiskt, på att andra har det bra. Många studier har visat att människor i jämlika samhällen mår bäst.

I en rapport som lagtinget fick på sitt bord i början av året har arbetsgruppen ”Omställning Åland” med en definition av ett socialt hållbart samhälle av den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef. Det "... karakteriseras av att det tillgodoser dessa mänskliga behov för alla människor, var de än befinner sig: 1) fysiska behov, 2) trygghet/beskydd, 3) delaktighet, 4) avkoppling 5) tillgivenhet 6) förståelse, 7) kreativitet, 8) identitet/mening, 9) frihet."

Om man tillämpar flera av dessa målsättningar på samordningen av sociala tjänster för fysiskt och psykiskt funktionshindrade, missbrukare och barn som behöver skydd, som landskapsregeringen och kommunerna nu ska genomföra, inser man att skapandet av Kommunernas Socialtjänst är en riktig reform.

Socialdemokraterna har under detta år jobbat mycket med hållbarhetsfrågor och vi tänker naturligtvis fortsätta förkovra oss. Jag vill att vi och alla andra politiskt aktiva börjar tänka längre och att vi utgår från hållbara miljöfaktorer och från människors behov, inte pengarna. Vi vill alla förstås värna om en stark ekonomi - för rättvisa och gröna ideal kräver starka finanser. Men pengarna ska inte styra, det bör vara miljön och det sociala som sätter ramarna.

Den duktiga generationens problem

Ledarskribenterna på Nya Åland, Nina Smeds och Nina Fellman, tar upp det viktiga och komplexa samhällsproblemet stress i sina ledare 31.1 och 2.2. Därför är det så tråkigt att läsa kommentarerna på www.nyan.ax.

De handlar om hur ”irriterande” ämnet är, att ålänningar jobbar i servicebranschen som per definition ska (?) vara stressig, att det är bra att ha hög stresströskel och att det är fånigt att ta fasta på vad forskare säger (!)

Jag välkomnar den debatt kring förändringar i arbetslivet i vårt moderna och allt mer jämställda informations- och kunskapssamhälle som Fellman och Smeds bjuder in till. Den behövs.

Att stressjukdomar och depressioner, liksom dålig självkänsla, ökar katastrofalt är något som hela samhället får lida av. Det kostar förstås mest för den enskilde – men har också en väsentlig betydelse i reda pengar. Långa sjukskrivningar och förtidspensionering kostar, för både arbetsgivare och samhället i stort.

Samtidigt som gruppen äldre ökar går många i 30-40-årsåldern ”på knäna” i sina ambitioner att förverkliga sig, göra karriär, skaffa barn, köpa hus – och helst på en och samma gång. Vi har dessutom skaffat barn senare än generationerna före oss, men har utbildat oss under längre tid (höga studieskulder). De egna och andras förväntningar är skyhöga.

Som forskaren Giorgio Grossi på Stressmottagningen i Solna säger till Göteborgsposten (6.2):
- På 1950-talet jämförde man sig med grannen – nu jämför vi oss med megastjärnorna i Hollywood.

Inte konstigt att många blir överskuldsatta. (Nyan 3.2)

Lägg därtill att många av oss som är födda på 70-talet, den så kallade Generation Duktig, söker konsensus snarare än konflikt och att vi samtidigt förväntas vara flexibla arbetstagare som helst är nåbara överallt. Och så förväntar sig arbetsgivarna att vi, som Nina Smeds påpekar, skall tåla stress. Vi 70-talister tål förmodligen stress till en viss gräns, frågan är varför så många når den eller går över den.

I ett bra samhälle ser vi till att skapa förutsättningar för alla, stresståliga såväl som stresskadade, och framför allt ser vi till att förebygga problemen. Några förslag:

- Gör en stressanalys innan nedskärningar görs i den offentliga sektorn.

- Ekonomiskt stöd till arbetsmiljöutbildning med betoning på ett hållbart arbetsliv både i offentlig och privat sektor.

- Inför stresshantering som en kurs för gymnasie- och högskolestudenter på Åland.