Lampi vill inte se ljuspunkter

Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi tycker att jag är onödigt optimistisk i ett blogginlägg häromveckan. Det handlade om utsikterna på arbetsmarknaden det kommande året.

Jag hade just läst statistik- och utredningsbyråns arbetsmarknadsbarometer som förutspår en måttlig positiv tillväxt och tyckte att det var dags att skriva om det glädjande faktum att vi, trots att arbetslösheten är låg, ändå har behov av mer arbetskraft, speciellt inom handeln, inom sjöfarten, "personliga tjänster", men också faktiskt inom byggbranschen (trots konjunkturkänsligheten).

Man kan beskriva verkligheten på många sätt. Man kan förstås basunera ut att läget är ”genuint alarmerande” för viktiga åländska företag. Om situationen försvåras behöver regeringen fokusera ännu mera på tillväxtfrågor och sysselsättning. Men vi måste också se till de ljuspunkter som finns: Att Ålands befolkning stadigt ökar och att arbetstillfällen skapas. Detta är inte att se en ”rosenskimrande verklighet”, det är en del av helhetsbilden. Men så nyanserat vill tydligen inte Lampi beskriva läget.

Vi socialdemokrater stödjer landskapsregeringens politik för en budget i balans och förstår att besparingar behöver göras. Vi har inte gjort några utspel som talar om motsatsen – så soloåkningar får Lampi leta efter någon annanstans.

I stadspolitiken för vi också en ansvarsfull ekonomisk linje. Vi har inte tänkt skapa några budgetunderskott. Visar sig de negativa profetiorna stämma är vi beredda att göra en måttlig skattehöjning – det har vi varit raka och tydliga med.

Att jag skrev att det målas upp en negativ bild av den ekonomiska situationen blir tydligt bekräftat i Niklas Lampis ledare. En sådan ensidig bild av verkligheten kan vara farlig och leda till brist på framtidstro. Att bara måla mörka moln om hot och oro gör människor rädda och osäkra. Då är samhället med och krymper ekonomin istället för att stimulera den.

Välfärd = sänkt skatt och högre avgifter?

Sänk skatten! Så ”stannar pengarna ute i samhället och hjulen snurrar på”. Det är receptet som Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi bjuder på i en ledare om näringspolitik 8.7.
Det är tydligen kommunalskatten som ska sänkas så att företagare har råd att vara företagare. Åtminstone borde detta utredas, menar chefredaktören.

Det verkar ha undgått Lampi att många kommuner kämpar med ekonomin. Om kommunernas inkomster minskar så minskar utrymmet för den nordiska välfärd som de flesta av oss hyllar (t ex liberalernas socialminister Katrin Sjögren i samma tidning).

Och också Lampi, faktiskt. I en ledare i slutet av januari prisar han den nordiska välfärden: ”.... det är mot Norden blickarna nu riktas. Folkhemmet som både Finland och Åland importerat från Sverige har inte stått i vägen. Det har i stället visat sig förändringsbenäget och slagit många högljudda kritiker på fingrarna”.

Lampi hyllar svenska moderater och menar att de lyckats med konststycket att sänka skatterna och behålla välfärden. Många försämringar inom t ex skolväsendet och för arbetstagare, arbetslösa och långtidssjuka talar om det motsatta.´

Förstås måste man fråga sig vad högerpolitiker och debattörer menar med välfärd. Att företagen ska gå med så mycket vinst som möjligt?

Bidrag, som numera är ett skällsord, är inte per definition något felaktigt – det är ett sätt att fördela om resurser. Barnbidrag, handikappbidrag, hemvårdsstöd, arbetslöshetsunderstöd, bostadsbidrag, starta-eget-bidrag, avdrag för hushållsnära tjänster (också ett slags bidrag)....visst kan man fundera på om allt är nödvändigt och om nivåerna är rätta och rättvisa. Men många bidrag och sociala reformer kan vi med rätta vara riktigt stolta över! De är en del av den välfärd som också svenska moderater skryter om när de är utomlands!

Lampi har helt rätt i att bidragspolitiken skall ifrågasättas. Används skattemedlen som landskapets näringsavdelning förvaltar på rätt sätt? Det är jättebra att Ålandstidningen ligger på och ställer den frågan, om och om igen. Den som följer åländsk politik vet att socialdemokraterna, med Barbro Sundback och numera Camilla Gunell i spetsen, har drivit linjen om att förändra strukturen på näringsavdelningen hårt under många, många år.

Men sänka kommunalskatten? Det kan inte vara den enda saliggörande lösningen för att få ”pengarna ska stanna i samhället”. Här måste man ju också fråga sig: Vad är samhället? Är inte kommunen lika med alla vi medborgare i samhället, Niklas Lampi?
Och med minskade inkomster till kommunerna måste också fler följdfrågor komma: Vilken service ska försämras? Vilka avgifter skall höjas och vem drabbas av det? Vilka investeringar skall vi skjuta på? Vad av allt vårt gemensamma ska säljas ut?

Jag har skrivit det på min blogg förr, men exemplet tål att upprepas: Svenska riksdagens utredningstjänst räknade ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.

Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Pengarna kanske stannar i Niklas Lampis s k ”samhälle”, men säg inte att den gemensamma välfärden gynnas.

Vilsen chefredaktör blickar västerut

Ålandstidningens ledare 15.3 ägnas åt förändringen och förnyelsen av den svenska socialdemokratin.

Förslaget att Håkan Juholt skall bli nästa partiledare kommenteras med rubriken ”Vilsna sossar blickar bakåt”.
Niklas Lampi vill få oss att förstå att samhället och människors värderingar har förändrats och att socialdemokratin inte har hunnit med.
Juholt har tydligen sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”.

Men förnyelse är ett relativt begrepp. Den borgerliga politiken i Sverige har gått ut på att sänka skatter, försämra för arbetslösa och privatisera offentlig verksamhet. Det är en förnyelse, jovisst, för den som tjänar på den politiken. En försämring för den som förlorar. Svenska moderaterna har förnyat retoriken men inte politiken, för den handlar precis som förr om att tillväxt går före människors lika möjligheter.

För mig som socialdemokrat är detta en återgång till ett sämre samhälle med större skillnad mellan fattig och rik. Moderaterna är måhända inte vilsna, men de blickar bakåt. Att förnya politiken kan alltså för en borgerlig debattör som Lampi betyda att det är fräscht att öka klassklyftorna. Den som vill reformera, demokratisera och arbeta för jämlikhet kallas bakåtsträvare.

Det är tragiskt om det är så enkelt att man bara byter namn från moderaterna till nya moderaterna och därmed får folk att tro att politiken förändrats.

Men allt går i cykler. Låt mig sväva ut och göra en parallell: I början av 80-talet fanns bara tidningen Åland. Så kom Nya Åland och många tyckte att det var en riktig förnyelse. Nyan blev det fräscha alternativet och tidningen Åland började kallas för Gamlan. Men nu, många år senare, är inte Nyan så ny längre och Ålandstidningen vinner terräng igen, med piggare journalistik än på många år.

Här är pudelns kärna: Precis som i tidningsvärlden gäller det för ett politiskt parti att vara piggt, alert, framåt, välgenomtänkt och attraktivt. Och, som Lampi noterar, en gnutta humor skadar definitivt inte.