Vilsen chefredaktör blickar västerut

Ålandstidningens ledare 15.3 ägnas åt förändringen och förnyelsen av den svenska socialdemokratin.

Förslaget att Håkan Juholt skall bli nästa partiledare kommenteras med rubriken ”Vilsna sossar blickar bakåt”.
Niklas Lampi vill få oss att förstå att samhället och människors värderingar har förändrats och att socialdemokratin inte har hunnit med.
Juholt har tydligen sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”.

Men förnyelse är ett relativt begrepp. Den borgerliga politiken i Sverige har gått ut på att sänka skatter, försämra för arbetslösa och privatisera offentlig verksamhet. Det är en förnyelse, jovisst, för den som tjänar på den politiken. En försämring för den som förlorar. Svenska moderaterna har förnyat retoriken men inte politiken, för den handlar precis som förr om att tillväxt går före människors lika möjligheter.

För mig som socialdemokrat är detta en återgång till ett sämre samhälle med större skillnad mellan fattig och rik. Moderaterna är måhända inte vilsna, men de blickar bakåt. Att förnya politiken kan alltså för en borgerlig debattör som Lampi betyda att det är fräscht att öka klassklyftorna. Den som vill reformera, demokratisera och arbeta för jämlikhet kallas bakåtsträvare.

Det är tragiskt om det är så enkelt att man bara byter namn från moderaterna till nya moderaterna och därmed får folk att tro att politiken förändrats.

Men allt går i cykler. Låt mig sväva ut och göra en parallell: I början av 80-talet fanns bara tidningen Åland. Så kom Nya Åland och många tyckte att det var en riktig förnyelse. Nyan blev det fräscha alternativet och tidningen Åland började kallas för Gamlan. Men nu, många år senare, är inte Nyan så ny längre och Ålandstidningen vinner terräng igen, med piggare journalistik än på många år.

Här är pudelns kärna: Precis som i tidningsvärlden gäller det för ett politiskt parti att vara piggt, alert, framåt, välgenomtänkt och attraktivt. Och, som Lampi noterar, en gnutta humor skadar definitivt inte.

Opartisk eller subjektiv journalistik?

Ikväll var hustrun och jag och lyssnade till en diskussion om etik och moral, men eftersom kyrkoherde Kent Danielssons gäst var chefredaktören Nina Fellman så blev den att handla mycket om journalistik.
Nina målade upp en idealbild av den opartiska journalistiken som ställer frågor och låter alla komma till tals och som inte tar ställning på nyhetsplats.

Men finns det sådan journalistik i verkligheten? Nej, menar jag. Eller jo, det är klart att om det handlar om en överkörd katt så finns det inte så många etiska, moraliska eller politiska problem att ta ställning till.

Men visst har en journalist politiska preferenser, annat vore konstigt. Vad jag försökte säga i debatten så väljer journalisten alltid en vinkel (gör han eller hon inte det, blir det nämligen väldigt intetsägande). Han/hon ställer inte alla frågor, utan de relevanta. Men vilka frågor är relevanta? Jo, de som journalisten tycker att är relevanta utifrån vad de tänker, tycker och vet.

Nina Fellman hänvisade till att läsaren måste vara kritisk och det håller jag med om. Den läsare som är införstådd med att en journalist kan vara och är subjektiv, kan förstås tänka själv och förhålla sig till texten utifrån vad den kan, tycker och vet.

Ett konkret exempel, till sist:
Nya Åland gjorde en valpejling som visade hur de politiska partierna låg till då (i höstas tror jag att det var). Majoriteten av de som blev intervjuade var dock sådana som var ointresserade av politik och tyckte att politiker (i allmänhet) inte gick att lita på. Det var ett val journalisten gjorde. Det hade säkert gått att hitta människor som verkligen uppskattade någon/några politiker, men de fick inte komma till tals. Vinkeln? Att politiker mest gör bort sig och att det är fel på de som har makten.

En tänkande läsare förstår att detta inte blev representativt för befolkningen i stort, men den som bara blev serverad denna bild av verkligheten tror väl att det är så det ligger till....eller?

Onödigt twittrande och förvillande ord

Idag inleddes budgetdebatten i lagtinget och den har jag försökt följa med lite grann, trots att jag varit "indisponibel", d v s i sjuksängen.
Fastnade till exempel i replikerna efter Harry Janssons (c) inlägg, där han bestämt och tydligt beskrev hur mycket centern är EMOT sammanslagningar av kommunerna. Här är ju (s) och (fs) motpolerna. Obundna vet inte vad de vill och liberalerna, de pratar om att man skall kalla det "samhällsreform", kanske för att förvilla väljarna så att de inte skall tro att det handlar om en kommunreform.

Glädjande att Ulla-Britt Dahl (lib) gick upp och höll med om att allmän tandvård borde införas på Åland. Men, men....sedan var det nog för dyrt, trodde hon....Landskapsregeringen kom ju nyligen med en utredning om läget inom åländsk tandvård, med bra jämförelser med hur det är t ex i riket, men det som saknades var förstås kostnadskalkyler: Vad skulle det kosta att införa allmän tandvård, som i resten av landet? Hade utredaren från början fått veta att målsättningen är att införa allmän tandvård, så hade det ju varit det man hade velat veta. Med andra ord: Gör en ny utredning, där vi får svar!

För övrigt anser jag att www.politik.ax är ett väldigt bra initiativ, men: Varför, Erik Schütten, skall Nyans politwittrande vara med och ta upp plats på förstasidan? Hur skapar man intresse för politik med att skriva: "Roger Janssons (FS) slips är mörk" och "Ulla-Britt Dahl (Lib) envisas med att kalla Barbro Sundback (S) för ledamot Sundman". För mig är det bara ett brus av helt onödig information, som dessutom upptar nästan hela politik.ax-förstasidan under tiden debatten pågår.