Reagera och ta ställning!

I lördags inträffade en obehaglig dödsskjutning i Köpenhamn. Vi känner ännu så länge inte till detaljerna kring motiven för det skedda.

Vad vi ser är en skrämmande utveckling i Europa med många främlingsfientliga politiska partier. Det pratas om invandrare, speciellt om muslimer, som extremt farliga. Vi ska inte vara blåögda utan måste förstås förstå att det finns judehat bland folk från mellanöstern, men det finns det sannerligen bland andra grupper, även kristna. Men vi har på senare tid också sett hemska exempel på muslimhat.

Det som behövs nu är kärlek och tolerans mellan oss som tror på olika religioner. En kvinna som blev intervjuad i SVTs Aktuellt sa det så bra när hon hoppades att terrorattentatet i Köpenhamn skulle föra fredliga judar och muslimer närmare varann. Religiösa ledare måste ta ansvar.

Vi får aldrig acceptera att hatet växer. Hatet ökar när det blir ”vi” mot ”dem”. Vi måste kontinuerligt bekämpa vardagsrasismen på arbetsplatser, skumma internetsajter och sociala medier. Dessa problemen finns även här! Jag uppmanar alla och envar att reagera och ta ställning. På Åland ska vi stolta kunna säga att mångkulturen berikar vårt ösamhälle.

I Danmark hölls i måndags en manifestation för frihet och tolerans. Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad. Det gäller såväl här som i resten av Europa.

Ge pappor förutsättningar för att ta ansvar för barnen

I samband med debatten om bostadsbidragslagen i lagtinget nyligen diskuterades hur systemet missgynnar föräldrar som separerat, men som inte är närföräldrar, alltså den förälder som barnen inte är mantalsskriven hos. Det är en riksfråga och därför är den viktig att uppmärksamma i samband med riksdagsvalet.

I mer än 80 procent av skilsmässofallen i Finland är det pappan som inte är närförälder (Hbl 18.1.2015). Lagtingets social- och miljöutskott konstaterar att Åland är mer likt Sverige, där 40 procent av föräldrarna väljer att dela lika på ansvaret för barnen efter en separation. Bostadsbidragslagen tillåter bara att den förälder som barnen är skrivna hos har rätt att räkna med barnen i hushållets storlek, medan den andra föräldern betraktas som ett ensamhushåll. Detta gäller alltså även i fall när barnen bor vecka/vecka. Den förälder som barnen inte är skrivna hos får alltså ett mindre bostadsbidrag, oavsett om inkomstbilden är densamma, trots att behovet av större bostad är lika stort.

Ett modernt, jämställt samhälle måste ge pappor förutsättningar att ta mer ansvar för barnen. Idag är det föräldrar med hög utbildning och god inkomst som delar mest på föräldraledigheten. Det visar en svensk granskning från Tjänstemännens centralorganisation, TCO. De pappor som är hemma minst med sina barn är privatanställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Det här påverkar pappornas och barnens relation när föräldrar separerar. Enligt svenska Försäkringskassan, som gjort en studie kring detta, träffar barn de pappor som har varit föräldralediga oftare efter en separation. Detsamma konstateras i Finland: ”Livet efter skilsmässan går hand i hand med hur involverad pappa är när barnet är litet. Är pappan med i början och tar ut föräldraledigheten så är det mer sannolikt att umgänget fördelas jämnare efter skilsmässan”, säger Jukka Relander, ordförande för statens delegation för jämställdhetsärenden, till Hbl.

Det är glädjande att konstatera att åländska pappor i högre grad vill ta ansvar för sina barn efter en separation än genomsnittet i Finland. Ett sätt att uppmuntra detta ytterligare är att riksdagen beslutar att barn kan ha två hemadresser, precis som i Sverige.

Pappor behöver också ta ut mer föräldraledighet för att starka band ska kunna knytas mellan pappor och barn. Det är möjligt att ett mer jämställt familjeliv också ökar chanserna för att relationen mellan mamman och pappan ska hålla. Men det viktigaste av allt: Barn behöver pappor i sina liv! (insändare skriven tillsammans med Sara Kemetter)

(S) väljer samarbete – inte katastrofscenarier

Regeringspartierna lider av makthunger och självgod hybris. Det leder till en katastrof för Åland som undergräver ålänningarnas tilltro till politiker. Så beskriver Ålands Framtids sekreterare Ove Andersson Åland 2015.

Jag ville, i ett svar på hans första insändare, ge en mer positiv bild. Visst stödjer jag landskapsregeringen, något annat vore konstigt. Det finns naturligtvis saker som (S) skulle se att hade gått snabbare, som t ex tandvårdsreformen och byggandet av en ny Vårdöbro. Men vi ser realistiskt på politiskt samarbete – man får ge och ta.

Andersson fortsätter att måla upp bilden av ett Åland som inte mår bra och som har en oduglig regering. I opposition ska man visa på alternativ. Vad är alternativet till Ålands digitala agenda? Att inte göra något alls vilket leder till bristande e-utveckling. Vad är alternativet till bred demokrati? Höjda politikerarvoden men färre ledamöter. Vad är alternativet till en ny Vårdöbro? En renoverad bro med osäker hållbarhetstid.

Reformer tar tid, olika lång förstås beroende på komplexitet och finansiering. Men ett påbörjat arbete är inte detsamma som att man inte gjort någonting alls. Här kan nämnas t ex samhällsservicereformen inom socialtjänsten och arbetet för mer jämställda löner. Snart kommer också förslag på ny lagstiftning för kollektivtrafiken, som är mycket gammalmodigt organiserad.

Ove Andersson skriver om tunnelseende. Läsarna får bedöma vem som ser mest nyanserat på den åländska politiken, han eller jag.

Ålands Framtid föder politikerföraktet

Landskapsregeringens politik föder politikerförakt, skriver Ålands Framtids partisekreterare Ove Andersson (Nya Åland 14.1). Sen följer osande kritik mot regeringssamarbetet och kompromissandet mellan de regerande partierna, alltså S, C och M. Att måla upp en bild av att partierna som det stora flertalet av ålänningarna röstat på inte har fått något uträttat är att bidra till just politikerförakt. Andersson ”glömmer” en mängd saker som regeringen lyckats med, förutom den utökade allmänna tandvården och omstruktureringen av skärgårdstrafiken.

Landskapsregeringen har förbättrat hemvårdsstödet, infört nya budgetprinciper, satt en digital agenda som samlar det offentliga Ålands IT-kompetens, fått igång byggprojekt som stimulerar sysselsättningen, påbörjat arbetet med arbetsvärdering för jämställda löner och tryggat förutsättningarna för tredje sektorn, bara för att göra ett axplock. Det åländska samhället mår gott med relativt låg arbetslöshet, minskade inkomstklyftor och kontinuerlig inflyttning. Men ÅF utmålar ett Åland där folk är uppgivna och utan tilltro till politiker.

ÅF vill höja ”kravet på ledarnas kompetens och lämplighet”. I demokratiska val har alla röstberättigade rätt att ställa upp. Väljarna avgör vad de har för kompetens och hur lämpliga de är för uppdraget. Det är intressant att Andersson gör en jämförelse med blockpolitiken i Sverige. I det parlamentariska läge som uppstått där har Socialdemokraterna gått i bräschen för blocköverskridande överenskommelser. Det är bra, inte bara för att det utestänger ett rasistiskt parti, utan för att flera politiska kompromisser om viktiga välfärdsfrågor kan göras som får stöd av en majoritet.

Politik handlar till stor del om kompromisser. Det är demokrati. Står man ensam på sin egen kant får man inte mycket uträttat. Det har vi socialdemokrater förstått och vårt lantråd Camilla Gunell har framgångsrikt hållit ihop en regering med partier som har olika ideologiska ståndpunkter. Gör man som ÅF och utmålar alla andra som ett hot kommer man däremot inte framåt.

Arbetsmarknadsfrågor är viktiga för (S)

”Arbetsmarknadspolitiken har traditionellt inte varit prioriterad i åländsk politik”. Det hävdas av redaktören i ett nyhetsinslag i Ålands Radio 13.10. Vi anser att detta påstående inte stämmer för Socialdemokraternas del.

2012 ägnade vi en hel kongress åt temat arbetsmarknadsfrågor. Gästföreläsare var före detta LO-ordföranden i Sverige, Wanja Lundby-Wedin. I samband med kongressen gav vi också ut tidningen ”Socialdemokraten”, full med reportage om viktiga arbetsmarknadsinsatser och framtidsvisioner.

(S)-kongressen antog en resolution där partiet bl a annat vill arbeta för:

- Infrastruktursatsningar och andra stimulansåtgärder i lågkonjunktur (d v s det som landskapsregeringen behöver göra nu).

- Att höja arbetstagarnas kompetens, utveckla vuxenutbildningen och satsa på validering och yrkesprov, för att skapa förutsättningar för den som blir arbetslös att få ett nytt jobb.

- Kartlägga Ålands arbetskraftsbehov och ha ett längre framtidsperspektiv än ett år. Då kan näringspolitiken bli mer långsiktig.

Arbetsmarknadspolitiken hör naturligt ihop med insatser för ungdomar. I vårt program, som fick rubriken ”Arbete och kunskap bygger Åland”, poängterar vi att de sysselsättningsfrämjande verksamheterna är av stor vikt för att motarbeta utanförskap. Socialdemokraterna konstaterar att den uppsökande verksamheten bland ungdomar skulle behöva utvecklas för att ge ett tätare skyddsnät. För de ungdomar som riskerar att falla mellan stolarna lyfter vi också fram att det är nödvändigt med ett bra samarbete mellan sociala myndigheter, FPA, AMS och psykiatrin.

I vårt arbetsmarknadspolitiska program framhåller vi också att tredje sektorn, alltså t ex idrotts- och kulturföreningar och idéburna organisationer (som t ex Emmaus) är viktiga både som arbetsgivare och för att utveckla verksamheter som stödjer arbetslösa. Föreningslivet är också en inkörsport till det åländska samhället och det gör att inflyttade, med ett annat modersmål, får kontakter som kan gynna dem när de söker arbete.

Arbetsmarknadspolitik är förstås inte bara en fråga om arbetslöshet, även om det är aktuellt i debatten just nu. Socialdemokraterna vill arbeta för att landskapet ska vara pådrivande tillsammans med arbetsmarknadens parter så att krav ställs på god arbetsmiljö och förebyggande företagshälsovård för att folk ska orka och må bra på sina jobb. Mobbning, stress och utbrändhet är utbrett i dagens åländska arbetsliv. Detta drabbar både arbetstagare och arbetsgivare. Att flexibla lösningar ordnas för den som varit sjuk så att vägen tillbaka till arbetet underlättas är också något som vi lyfter fram som en mycket viktig fråga.

(denna insändare skrev jag tillsammans med Helena Flöjt-Josefsson)

Åtgärder behövs för att öka bussresandet igen

Inför nedrustningen av busstrafiken i Mariehamn ifjol sa fullmäktigeledamoten och infrastrukturnämndens ordförande Roger Jansson (MSÅ) att staden ändå skulle komma att få en bra kollektivtrafik.

Det tycker uppenbarligen inte de resenärer som slutat åka. Och det är merparten: Ålands Radio rapporterade häromdagen om en minskning av antalet resor från över 270.000 (2012) till runt 60.000 under tidsperioden juni 2013 till och med maj 2014. Kombinationen av att införa avgift och samtidigt försämra turtätheten har varit förödande.

En första åtgärd som kunde bromsa den negativa utvecklingen är att återinföra att det under rusningstid, när folk vill pendla från och till jobb och skola, går bussar som går åt båda håll längs den s k ”åtta” som bussarna kör. Det tar orimligt lång tid för boende i de yttre stadsdelarna att ta sig till centrum (eller från, beroende på var man bor).

Roger Jansson sa i radions nyhetsinslag att han inte märkt av något ökat bilåkande. Han tror emellertid att fler går och cyklar. Om detta kan vi bara gissa, men troligen är det både och. Några cyklar mer, men definitivt har skjutsandet av ungdomar till olika aktiviteter ökat, det vet jag som själv har flera barn och som hör vad andra föräldrar berättar.

Jansson erkände däremot att rörelsehindrade och äldre blivit förlorare efter nedrustningen av busstrafiken. ”Men vi har ju ett system med färdtjänst och sådant” menar Jansson. Det som jag inte förstår är varför det är bättre för stadens skattebetalare att kostnaden hamnar under socialnämndens budget istället för under infrastrukturnämndens?

Det är dags för Mariehamn att komma igång med en servicelinje, med en handikappanpassad mindre anropsstyrd buss, som kunde plocka upp resenärer som har svårt att gå - utanför deras hem. Detta har (S) motionerat om vid ett flertal tillfällen. Servicelinjer fungerar utmärkt i många kommuner utanför Åland. De sparar in andra kostnader: Äldre kan bo kvar längre hemma och de ”belastar” inte färdtjänstbudgeten. Och livskvaliteten höjs för Mariehamnare som betalat skatt i många år.

Pengar, pengar, bara pengar...

Tack, Ove Andersson, Ålands Framtid, för repliken kring ÅFs politik och skillnaden mellan den och socialdemokraternas. Det blev nu ännu mera tydligt hur långt till höger er partigrupp står. Media beskriver ÅF ibland som ett mittenparti, men det är för mig obegripligt.

Tydlighet är bra i politiken. I min insändare ifrågasatte jag en politik som man skulle kunna kalla ”siffrorna först”. Jag efterlyste ett medborgarperspektiv.

När reformer ska göras tänker jag mig att politiker ska utgå från 1) vad vill och behöver ålänningarna? 2) hur finansierar vi det? I politiska beslut ska man också ta hänsyn till fördelningspolitik – d v s vilka svaga grupper som behöver stöd och vilka starka grupper som kan betala mer? (T ex – vem behöver bidrag, vem ska få göra avdrag? Och hur ser avgiftssystem ut?). De här frågorna är grundläggande för socialdemokraterna. Det finns också en regional rättviseaspekt som är viktig på Åland, som har relativt många människor i glesbygd.

Anderssons svar utgår från pengar, pengar, pengar. Det är därför utbyggd tandvård beskrivs av ÅF som ”kostnadsdrivande”, medan S anser att det är en viktig hälsofråga, speciellt för de som inte har råd med tandläkarbesök i privat sektor. Än har jag inte hört ÅF problematisera frågan om varför tandvård inte jämställs med övrig sjukvård. Vad är svaret? Varför ska man, egentligen, ha allmän vård överhuvudtaget, blir ju frågan om man ställer den på sin spets. Den är väl också kostnadsdrivande?

Ett annat bra exempel är stadsbusstrafik. ÅF i staden föreslog för inte så länge sedan att Mariehamn inte alls ska betala för stadsbuss. Unga, körkortslösa, sjuka och gamla, som inte kan köra bil, ska i ÅFs samhälle inte erbjudas samhällsfinansierad kollektiv transport. Politiska mål som miljö- och sociala aspekter räknas tydligen bort. Inget perspektiv finns utifrån behov och rättvisa, bara utifrån en budget.

KST, som är en reform för att förbättra social service och göra den mera likvärdig för alla ålänningar, är däremot en del av välfärden som ÅF tydligen ömmar för (till skillnad från folks tandhälsa eller behov av transporter till en rimlig kostnad). Om jag förstår rätt vill ÅF att landskapet ska driva myndigheten, alltså både utföra och övervaka verksamheten. Landskapet ska alltså ta över kommunal verksamhet, vilket knappast gör den billigare i sig och samtidigt säger Ålands Framtid att landskapsförvaltningens utgifter ska minskas med fem procent.

Det går inte ihop för mig. Men ÅF har kanske någon finurlig lösning även här. Lösningen brukar heta nedskärningar, som man har förstått är det huvudsakliga politiska målet för partiet.