Bara välavlönade till lagtinget?

Det är svårt att avgöra om Kjell Holmströms insändare i Ålandstidningen 31.7 är ironisk, men den andas åtminstone politikerförakt på allvar. Men visst, man får tycka att våra lagtingspolitiker gör för lite till en ”oskäligt hög lön”.

Om man tror att lagtingsarbete bara handlar om att vara med i debatterna i plenum kan säkert arvodet verka högt. Däremellan arbetar politikerna dock periodvis hårt i sina utskott och med andra uppdrag som de blir utsedda att göra. Seriösa lagtingsledamöter förkovrar sig också i aktuella politiska frågor och de politiska grupperna bjuder in företrädare för olika branscher, föreningar, arbetstagare och myndigheter för att höra dem i en mängd frågor, allt för att kunna fatta beslut efter bästa förmåga.

Det som är mest uppseendeväclande i Holmströms insändare är dock att han menar att vi som inte tror oss ha möjlighet att komma upp i en lön som motsvarar lagtingsarvodet (....inom privata sektorn, lägger han till....) inte skulle passa i lagtinget. Om inte detta är ironi, menar Holmström att lagtinget bara ska bestå av personer som redan har en ansenlig inkomst. Vad talar för att välavlönade skulle representera folket bättre än andra?

Det finns väldigt många intelligenta människor som inte löneförhandlat lika bra som andra, som prioriterat familj framom karriär eller har väldigt viktiga kunskaper som inte värderas i de jobb de har nu.

Jag är övertygad om att det behövs en blandad kompetens i ett lagting. Det behövs folk i olika åldrar med olika sorters utbildning och erfarenhet, från arbeten både inom det offentliga och privata.

Ålands Framtid föder politikerföraktet

Landskapsregeringens politik föder politikerförakt, skriver Ålands Framtids partisekreterare Ove Andersson (Nya Åland 14.1). Sen följer osande kritik mot regeringssamarbetet och kompromissandet mellan de regerande partierna, alltså S, C och M. Att måla upp en bild av att partierna som det stora flertalet av ålänningarna röstat på inte har fått något uträttat är att bidra till just politikerförakt. Andersson ”glömmer” en mängd saker som regeringen lyckats med, förutom den utökade allmänna tandvården och omstruktureringen av skärgårdstrafiken.

Landskapsregeringen har förbättrat hemvårdsstödet, infört nya budgetprinciper, satt en digital agenda som samlar det offentliga Ålands IT-kompetens, fått igång byggprojekt som stimulerar sysselsättningen, påbörjat arbetet med arbetsvärdering för jämställda löner och tryggat förutsättningarna för tredje sektorn, bara för att göra ett axplock. Det åländska samhället mår gott med relativt låg arbetslöshet, minskade inkomstklyftor och kontinuerlig inflyttning. Men ÅF utmålar ett Åland där folk är uppgivna och utan tilltro till politiker.

ÅF vill höja ”kravet på ledarnas kompetens och lämplighet”. I demokratiska val har alla röstberättigade rätt att ställa upp. Väljarna avgör vad de har för kompetens och hur lämpliga de är för uppdraget. Det är intressant att Andersson gör en jämförelse med blockpolitiken i Sverige. I det parlamentariska läge som uppstått där har Socialdemokraterna gått i bräschen för blocköverskridande överenskommelser. Det är bra, inte bara för att det utestänger ett rasistiskt parti, utan för att flera politiska kompromisser om viktiga välfärdsfrågor kan göras som får stöd av en majoritet.

Politik handlar till stor del om kompromisser. Det är demokrati. Står man ensam på sin egen kant får man inte mycket uträttat. Det har vi socialdemokrater förstått och vårt lantråd Camilla Gunell har framgångsrikt hållit ihop en regering med partier som har olika ideologiska ståndpunkter. Gör man som ÅF och utmålar alla andra som ett hot kommer man däremot inte framåt.