(S) väljer samarbete – inte katastrofscenarier

Regeringspartierna lider av makthunger och självgod hybris. Det leder till en katastrof för Åland som undergräver ålänningarnas tilltro till politiker. Så beskriver Ålands Framtids sekreterare Ove Andersson Åland 2015.

Jag ville, i ett svar på hans första insändare, ge en mer positiv bild. Visst stödjer jag landskapsregeringen, något annat vore konstigt. Det finns naturligtvis saker som (S) skulle se att hade gått snabbare, som t ex tandvårdsreformen och byggandet av en ny Vårdöbro. Men vi ser realistiskt på politiskt samarbete – man får ge och ta.

Andersson fortsätter att måla upp bilden av ett Åland som inte mår bra och som har en oduglig regering. I opposition ska man visa på alternativ. Vad är alternativet till Ålands digitala agenda? Att inte göra något alls vilket leder till bristande e-utveckling. Vad är alternativet till bred demokrati? Höjda politikerarvoden men färre ledamöter. Vad är alternativet till en ny Vårdöbro? En renoverad bro med osäker hållbarhetstid.

Reformer tar tid, olika lång förstås beroende på komplexitet och finansiering. Men ett påbörjat arbete är inte detsamma som att man inte gjort någonting alls. Här kan nämnas t ex samhällsservicereformen inom socialtjänsten och arbetet för mer jämställda löner. Snart kommer också förslag på ny lagstiftning för kollektivtrafiken, som är mycket gammalmodigt organiserad.

Ove Andersson skriver om tunnelseende. Läsarna får bedöma vem som ser mest nyanserat på den åländska politiken, han eller jag.

Samordna busstrafiken på hela Åland

Nedrustningen av kollektivtrafiken i Mariehamn är ett sorgligt kapitel. Busstrafiken i staden har fungerat alldeles utmärkt och beaktat mångas behov. Mariehamnarna har enkelt kunnat ta sig till jobbet, ungdomar har kunnat ta sig till och från skolan och på sina fritidsaktiviteter på kvällarna och pensionärer och andra icke-bilburna har haft bra möjligheter att ta sig till centrum för att handla. De smidiga tidtabellerna och rutterna i kombination med att chaufförerna har sluppit att ta upp avgifter har gjort att punktligheten har varit mycket god. Den avgiftsfria bussen har dessutom varit viktig som profilering av staden som miljöstad och givit mycket PR för Mariehamn i vår omvärld.

Hur mycket staden får in på att börja ta avgifter vet ingen. Resandet kommer troligen att minska rejält. Avgiftssystemet kommer att kosta i underhåll och administration och resenärerna kommer att göra reseavdrag vilket kommer att minska skatteintäkterna. Den nuvarande entreprenören har räknat med att det ekonomiska utfallet kunde bli så litet som 30.000 euro. Tänk om var tionde resenär istället lade 1 euro i en frivilligkassa ombord på bussen! Nu har den politiska majoriteten bestämt att vi inte ska ha det så här bra. Snart ska trafiken upphandlas på nytt och aktuellt är en försämrad kapacitet under rusningstid, kortare rutter vilket försämrar tillgängligheten, att lördags- och kvällstrafik ska tas bort och eventuellt att även sommartrafiken helt ska försvinna.

Det kan hända att det inte riktigt slutar så här illa. Det beror på de anbud som lämnas in. Men att flera av dessa försämringar kommer att bli verklighet är klart när kostnadsramen ska minskas med cirka 300.000 per år.

Samtidigt som staden rustar ned sin trafik pågår ett arbete med att konkretisera hur infrastrukturen på Åland ska samordnas i samband med samhällsservicereformen.

Det är mycket märkligt att stadsbusstrafiken inte alls är samordnad med landsortstrafiken. Det är ju i staden det är mest naturligt att man åker kollektivt och det är ungefär lika många (ca 300.000 per år) som åker buss i staden som på landsbygden. Landsortstrafiken bekostas av landskapet till cirka 90 %, medan stadens skattebetalare får betala hela stadsbusstrafiken. Flera landskapsregeringar har vid upprepade tillfällen, senast på sin kommunrunda i Mariehamn, fått ta del av stadspolitikernas missnöje med att så är fallet.

Åland borde naturligtvis ha en enda gemensam busstrafik. Ett förslag är att den kunde utgå från centralorten Mariehamn och att man, om man överhuvudtaget ska ta upp avgifter, inför ett system med zoner beroende på hur lång sträcka man ska fara. En stor fördel med en sådan samordning är att man kunde skapa ”snabblinjer” för boende i norra staden in till arbetsplatserna i centrum. Ju snabbare man kan resa ju mer attraktivt blir det att välja att resa kollektivt!

Det finns skrivningar i regeringsprogrammet om att Mariehamn kan få landskapsstöd för stadsbusstrafiken om vi utvidgar den så att den samordnas med behov i t ex Jomala. Men Jomala kommun har varit avvisande, vilket är mycket tråkigt.

Samtidigt som detta händer går framsynta köpmän i det blivande köpcentret Maxinge ihop för att finansiera en buss från staden, som enligt planerna ska bli gratis att åka med. De förstår att det inte är bara är bilburna kunder som är attraktiva. Kanske är det dags för stadens köpmän att satsa på något liknande för att locka kunder till centrum? Näringsidkarna kunde mycket väl tjäna på att vara med och delfinansiera kollektivtrafik som går in till staden. Den försämrade busstrafiken blir annars ännu en konkurrensnackdel.

(S) bromsar inte reform

Hur många val ska vi ha om samhällsreformen, frågar sig chefredaktör Lampi i Ålandstidningen.

Frågan är kanske berättigad. Det är och har varit en långsam process. Vi socialdemokrater har däremot varit tydliga och knappast varit den bromsande länken.

(S) har efterlyst en kommunreform för att utjämna skillnaderna som finns i service beroende på i vilken kommun man bor. Som Mariehamnspolitiker ser jag också tydligt hur de mindre kommunerna redan idag är beroende av stadens service, vilket med dagens situation blir ett problem när stadens ekonomi sviktar.

En annan sak jag upptäckt när jag blivit mer insatt i strukturerna är den enorma förvaltning som krävs i alla kommunförbund som måste bildas för att samarbetet ska fungera; t ex i Mise, omsorgsförbundet och i diverse flerkommunala samarbeten, som t ex högstadiedistrikten på landet.

Mina argument för färre kommuner är följande: - Alla måste ta ansvar för varandra. Vi måste vara solidariska med fattigare kommuner. - Kommungränser är gammaldags. Folk jobbar på ett ställe, bor på ett annat. För bästa service är det inte alltid i den egna kommunen man skulle vilja ha dagis, eller för den sakens skull äldrevård. Färre kommuner ger mer valfrihet. - Byråkratin minskar troligtvis. - Kompetens kan samlas, t ex i svåra sociala frågor, eller för den sakens skull i den tekniska sektorn.

Det finns många skäl att göra förvaltningen mer effektiv. Det har (S) tyckt länge. Lampi behöver inte oroa sig över att (S) kommer att bromsa.

Bladh går i liberala ledband....

I Nyans ledare 11.6 påstår Jonas Bladh att socialdemokraterna är det parti som fått ge avkall på mest i regeringssamarbetet. Det håller inte jag med om. Nyligen kunde social- och miljöminister Carina Aaltonen presentera LR:s förslag på höjt utkomststöd, en typisk hjärtefråga för (S). Det tas också nu konkreta steg för att göra en samhällsservicereform. Nytt i regeringsprogrammet är en garantilag som säkrar en jämlik kommunal service för alla ålänningar, oavsett vilken kommun de bor i, något som rimmar väl med (S) värderingar. Vi socialdemokrater gläds också åt den strikta lagstiftning om genmodifierade grödor som antagits i år. Vad gäller tandvårdsreformen går chefredaktör Bladh i liberalernas ledband och hävdar att det inte blir någon reform. Sanningen är att den redan är påbörjad, med en förbättrad service för nya grupper, t ex skärgårdsbor. Bra jobbat av LR på bara ett drygt halvår! Med liberalerna vid makten gjordes bara en utredning. Inget mer hände i tandvårdsfrågan under fyra års regerande. De flesta förstår att en fullt genomförd tandvårdsreform inte görs över en natt och därför blir påståendet om misslyckande löjligt. När det gäller stadspolitiken är jag den förste att beklaga att (S) uppfattas vara i ”stenhård opposition”. Tyvärr har vi inte lyckats övertyga den borgerliga majoriteten om att stadsborna vill ha en bibehållen hög kommunal service, inte försämringar. Jag hoppas på klokare politiska beslut i staden och att de andra partierna vill kompromissa. Det är inte ett partis fel när flera träter.

Jämnstarka partier som vill framåt

Regeringen Gunell, den första landskapsregeringen ledd av en socialdemokrat, har kommit med en omställningsbudget. Fyra partiers olika viljor har jämkats samman. Man skulle kunna tro att det skulle vara näst in till omöjligt att komma framåt med så olika syn på saker och ting, men så är uppenbarligen inte fallet. Jag tror att valresultatet istället bäddade för en konstruktiv framtid: När inget parti är för dominerande är alla deltagande regeringspartier beredda på att man måste ge och ta.

På valdagen skrev liberalen Olof Erland: ”För nästa regering gäller: “tillsammans” med minst 18 mandat, omedelbar beredning av samhällsreformer och trafiklösningar, en mycket mera fokuserad närings- och utbildningspolitik, konkreta, realistiska steg för miljöutveckling, lag om skattefinansierad public-servicemedia, samlad sjöfartsutbildning, fortsatt stark social- och välfärdspolitik….”

För mig är samhällsservicereformen den avgörande faktorn i hela politiken. Det är runt den allt de andra frågorna ”snurrar”. Vi vet att näringslivet vill ha starka kommuner (eller kanske snarare en stark kommun), så näringspolitiken gynnas av en sådan utveckling. Trafikfrågorna i skärgården är sannerligen en välfärds- och överlevnadsfråga för alla skärgårdsbor – också i detta fall är det a och o med reformen. Stark social- och välfärdspolitik? Ja, för att det skall bli verklighet krävs....just det, starka kommuner som har muskler nog att ta hand om vården och omsorgen.

Och så har vi demokratiaspekten, som är mycket viktig: Med svaga primärkommuner och snåriga modeller med kommunförbund och bolagiseringar blir det komplicerat för medborgarna att kunna påverka. Man vet inte vem som bestämmer och hur det går till. Detta leder till demokratibrist och tjänstemannastyre.

De som jobbar med samhällsservicereformen lär enligt vad jag hört arbeta med liv och lust med denna stora förändring. Det ska bli oerhört intressant att se vilka modeller de kommer fram till. För förändringen kommer att påverka varenda ålänning, mer eller mindre.