Politik är roligt och intressant!

Idag är det valdag.

Det har varit roligt att jobba med riksdagsvalet.

Sara Kemetter, socialdemokraternas kandidat, har jobbat in i det sista med att övertyga väljare på gator och torg.

Debatterna har avlöst varandra och jag tänker inte göra nå´n Jörgen-Pettersson-variant och recensera dem med metoden att förminska alla andra kandidater. Men så mycket kan jag säga att sådan "negativa kampanj" inte stärker något förtroende för seriositeten hos de (center-)politiker som sysslar med den.

Sanningen att säga finns det flera kunniga och bra kandidater i detta val, som kommer att klara uppdraget i Helsingfors bra. Som är utbildade, kunniga, trevliga och har kontakter.

Men jag röstar ideologiskt. Jag röstar inte höger. Det har jag inte gjort i något val någonsin och den här valrörelsen ger mig ingen anledning att göra undantag.

I slutet av februari tillbringade jag en dag med Sara i Stockholm. Vi förde intressanta diskussioner på en lunch med svenska riksdagens viceordförande i försvarsutskottet, Åsa Lindestam från Gävleborg (se bilden). Utrikes- och säkerhetspolitiken har genomgående varit omdebatterad i valrörelsen denna gång. Överlag har debatten på Åland breddats och berört politik för hela landet och inte bara handlat om Åland. Det tycker jag är bra.

Samma eftermiddag fick vi möjlighet att träffa Sveriges utrikesminister Margot Wallström, en av de mest lysande svenska politikerna just nu.

Jag har ett roligt jobb. Politik kan kanske verka svår att förstå, men den handlar om att ha en idé om hur man vill att samhället ska fungera. Det har Margot när hon kritiserar diktaturen i Saudiarabien. Det har Sara Kemetter när hon precis som Åsa Lindestam varnar för kärnvapenmakten Nato.

– Om Finland mår bra så mår Åland bra. Nycklarna till framgång är arbete, jämlikhet, trygghet och ömsesidigt förtroende. Det som behövs är en hållbar ekonomisk tillväxt!. Vem som sa det? Jo, Sara, i min intervju med henne i Arbetarbladet. Läs den - och gå sen och rösta. Jag rekommenderar nr 3.

Jag tror på Sara!

Kampanjerna inför riksdagsvalet börjar ta fart. Inte minst Centern satsar offensivt på sin kandidat Mats Löfström, som utmålat sig själv som "huvudmotståndare" till sittande riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. De åländska tidningarna har lurats med i detta. Nu har redaktörerna hittat duellen de söker.

Men så enkelt tycker jag inte att man ska göra det.

Nauclér är populär och vann förra valet överlägset, med Christian Beijar som ersättare. Tillsammans gjorde de då en fin kampanj. Nauclér har nu Sara Kemetter vid sin sida på turné runt om i de åländska kommunerna. På Kökar, första anhalten, var det stort intresse för dessa två starka kandidater.

Sara har gjort en kometkarriär i åländsk politik. Något år före förra lagtingsvalet bestämde hon sig för att satsa och hon har målmedvetet jobbat sig in i åländsk politik och fått många viktiga förtroendeposter: lagtingsledamot, viceordförande i stadsstyrelsen, ordförande för Mariehamns socialdemokrater, ledamot i PAFs styrelse och stadens sjöfartspolitiska kommitté m m. Hon sitter i social- och miljöutskottet, så bredden på politikområden som hon behärskar har blivit stor på få år.

Sara är känd för att säga vad hon tycker och stå stark i sin uppfattning. Hon har pondus men är samtidigt noga med att besluten tas i demokratisk ordning. Inom socialdemokraterna är hon mycket populär, men även inom kyrko-, lärar- och musikkretsar, där hon också har ett starkt stöd.

Att tidningarna underskattar Sara kan vara det perfekta utgångsläget. Det är som i idrott, som t ex pågående skid-VM: Det är ett härligt "jagar-läge" för henne. Hon upplevs som sympatisk och målmedveten, positiv, energisk och genuint intresserad av människors vardag.

Jag tror på Sara, och hoppas att (S)-devisen "Laget före jaget" är något som tilltalar väljarna när de ska bestämma sig.

Ge pappor förutsättningar för att ta ansvar för barnen

I samband med debatten om bostadsbidragslagen i lagtinget nyligen diskuterades hur systemet missgynnar föräldrar som separerat, men som inte är närföräldrar, alltså den förälder som barnen inte är mantalsskriven hos. Det är en riksfråga och därför är den viktig att uppmärksamma i samband med riksdagsvalet.

I mer än 80 procent av skilsmässofallen i Finland är det pappan som inte är närförälder (Hbl 18.1.2015). Lagtingets social- och miljöutskott konstaterar att Åland är mer likt Sverige, där 40 procent av föräldrarna väljer att dela lika på ansvaret för barnen efter en separation. Bostadsbidragslagen tillåter bara att den förälder som barnen är skrivna hos har rätt att räkna med barnen i hushållets storlek, medan den andra föräldern betraktas som ett ensamhushåll. Detta gäller alltså även i fall när barnen bor vecka/vecka. Den förälder som barnen inte är skrivna hos får alltså ett mindre bostadsbidrag, oavsett om inkomstbilden är densamma, trots att behovet av större bostad är lika stort.

Ett modernt, jämställt samhälle måste ge pappor förutsättningar att ta mer ansvar för barnen. Idag är det föräldrar med hög utbildning och god inkomst som delar mest på föräldraledigheten. Det visar en svensk granskning från Tjänstemännens centralorganisation, TCO. De pappor som är hemma minst med sina barn är privatanställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Det här påverkar pappornas och barnens relation när föräldrar separerar. Enligt svenska Försäkringskassan, som gjort en studie kring detta, träffar barn de pappor som har varit föräldralediga oftare efter en separation. Detsamma konstateras i Finland: ”Livet efter skilsmässan går hand i hand med hur involverad pappa är när barnet är litet. Är pappan med i början och tar ut föräldraledigheten så är det mer sannolikt att umgänget fördelas jämnare efter skilsmässan”, säger Jukka Relander, ordförande för statens delegation för jämställdhetsärenden, till Hbl.

Det är glädjande att konstatera att åländska pappor i högre grad vill ta ansvar för sina barn efter en separation än genomsnittet i Finland. Ett sätt att uppmuntra detta ytterligare är att riksdagen beslutar att barn kan ha två hemadresser, precis som i Sverige.

Pappor behöver också ta ut mer föräldraledighet för att starka band ska kunna knytas mellan pappor och barn. Det är möjligt att ett mer jämställt familjeliv också ökar chanserna för att relationen mellan mamman och pappan ska hålla. Men det viktigaste av allt: Barn behöver pappor i sina liv! (insändare skriven tillsammans med Sara Kemetter)