Kvinno- och invandrarfrågor dominerade stort i Almedalen

Twitterfighter, statsminister Özz Nujen, rasismdiskussioner, köer och kallt vatten. Ja, till och med gospel. Så minns jag mitt besök på Almedalsveckan.

Vad hände i Almedalen i år då? Ja, ställ den frågan till någon av oss 25.000 besökare så får du säkert några olika svar; vi hade ju 3.300 evenemang att välja på - och dessutom hände det ju saker på sta´n – demonstrationer och motdemonstrationer - som inte står i den tjocka programboken.

Ståupparen Özz Nujens show inför 6.000 på Gutavallen - på Sverigedemokraternas dag - var en höjdpunkt. En mycket underhållande timme med mångfald och öppenhet som tema. Ett guldkorn var när han jämförde hur det är att vara invandrad amerikan i Sverige med att vara invandrad arab. En amerikan som inte lärt sig svenska på trettio år blir knappast fientligt bemött....ett annat plus får Özz för att han hade självdistansen att skämta även om sin egen kurdiska (ojämlika) kultur. Det vinner trovärdighet i mina öron och står i bjärt kontrast mot den korkade nationalism som presenterades samtidigt av Sverigedemokrater en kilometer därifrån.

Sverigedemokraterna, ja. Tillsammans med feministerna var de på allas läppar under den här veckan. Visst försökte medierna emellanåt koncentrera sig på de ”storas kamp”, alltså sossar vs moderater, emellan varven. Men det bestående minnet av dagarna är ändå att valrörelsen hittills handlat om kvinnofrågor, främlingsfientlighet och rasism. Och inte mig emot – det är viktiga demokratifrågor som behöver finnas på dagordningen i Sverige.

Tyvärr lyftes inte miljöfrågorna upp speciellt starkt, trots att vart och vartannat seminarium hade hållbarhet som tema. Men här ska flikas in att de debatter/diskussioner med miljötema som jag deltog i var välbesökta, så det jag talar om nu är det som gav medial synlighet.

Därför ska jag berätta om ett seminarium som inspirerade mig mycket. Det handlade om kollektivtrafiken i några av Sveriges mest offensiva regioner: Skåne och Västra Götaland. Där ökar resandet starkt. Båda har satt mål att öka det till det dubbla. Det som imponerade på mig är hur vetenskapligt man studerat utbyggnaden och satsningarna i t ex Västsverige. Det finns studier på hur en bättre kollektivtrafik minskar arbetslösheten, ökar städers och bostadsområdens attraktivitet, påverkar människornas hälsa, minskar städernas markanvändning....

Frågan om varför man ska öka det kollektiva resandet får därmed inte ett så entydigt svar. Det är inte så enkelt att det bara är av luftmiljöskäl, tänkte i alla fall jag när seminariet var slut. En fråga som ställdes, som etsade sig fast i mitt minne, var i alla fall: Varför kallar man en utbyggnad för biltrafiken för ”investering” samtidigt som kollektivtrafiken kallas för ”subventionerad”?

Slutligen. Jag har börjat twittra. Du kan följa mig på @gaisare ;-) Har inte riktigt blivit varm i kläderna ännu, men det kanske kommer. Mitt första intryck av twittrande om politik är att det inte är så jätteintressant. Med 140 tecken hinner inte så mycket sägas. Men som informationskanal har det definitivt en betydelse och även som kontaktskapande ”verktyg”. Så vi ses, om inte annat, på nätet!

Miljön och sociala behov ska styra ekonomin – inte tvärtom

”Det är ekonomin som styr”. ”Vi måste hålla oss innanför ramarna”. I nästan all politisk debatt upprepas detta som ett mantra, något som ska sitta i ryggmärgen på alla oss som ska fatta beslut. Vi ska förstå att man först ska titta på vilken pengapott man har och sen rätta verksamheten efter det. Helst ska det gå att göra allt effektivare också. Gång på gång på gång. Men någon gång måste det tankesättet nå vägs ände.

Det går att ha andra utgångspunkter, t ex ”Det är miljön som styr”, ”Vi måste hålla oss innanför det socialt hållbara”. Då skulle debatten bli annorlunda.

Ta till exempel systemet för skärgårdstrafik som debatterats flitigt. Hur många gånger har vi inte hört att målet är att det måste bli billigare och gå snabbare? Tänk om utgångspunkten istället var: Hur ska vi behålla den känsliga och unika miljön? Är det en hållbar politik att transportera tusentals fordon på stora färjor fram och tillbaka mellan små öar? (det finns skärgårdar där man inte gör det).

Landskapsregeringen vill nu samordna busstrafiken på Åland och har utsett arbetsgrupper med både tjänstemän och politiker för att få till stånd ett så bra system som möjligt där landskapets och stadens trafik knyts samman och där bättre möjligheter för pendlande kan skapas. Man kan ju frestas att tänka att vi nu ska slå ihop de 2 miljoner landsbygdstrafiken kostar med de drygt 500.000 som stadsbusstrafiken kostar och sen utgå från att vi har 2,5 miljoner till kollektivtrafik, eller helst mindre, eftersom vi nu ska effektivisera genom samordning.

Som medlem i en av grupperna har jag andra utgångspunkter: Hur ska vi få fler att resa kollektivt? Vilka miljökrav ska vi ställa på fordonen? Hur medverkar vi till att ålänningar som bor centralt runt Mariehamn på sikt ändrar attityd till onödigt bilåkande?

Vi måste också inkludera social hållbarhet i vårt tänkande och beslutsfattande. Här är en käpphäst för mig att fråga sig om det är hållbart att vi arbetar så mycket och stressar sönder oss för att konsumera mer och mer och därmed ständigt öka tillväxten? Samhällets mål borde i första hand istället vara att alla ska ha ett meningsfullt liv, lagom mycket fritid och att vi håller oss friska vilket gör att vi är så lyckliga som möjligt. Vi tjänar alla, även ekonomiskt, på att andra har det bra. Många studier har visat att människor i jämlika samhällen mår bäst.

I en rapport som lagtinget fick på sitt bord i början av året har arbetsgruppen ”Omställning Åland” med en definition av ett socialt hållbart samhälle av den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef. Det "... karakteriseras av att det tillgodoser dessa mänskliga behov för alla människor, var de än befinner sig: 1) fysiska behov, 2) trygghet/beskydd, 3) delaktighet, 4) avkoppling 5) tillgivenhet 6) förståelse, 7) kreativitet, 8) identitet/mening, 9) frihet."

Om man tillämpar flera av dessa målsättningar på samordningen av sociala tjänster för fysiskt och psykiskt funktionshindrade, missbrukare och barn som behöver skydd, som landskapsregeringen och kommunerna nu ska genomföra, inser man att skapandet av Kommunernas Socialtjänst är en riktig reform.

Socialdemokraterna har under detta år jobbat mycket med hållbarhetsfrågor och vi tänker naturligtvis fortsätta förkovra oss. Jag vill att vi och alla andra politiskt aktiva börjar tänka längre och att vi utgår från hållbara miljöfaktorer och från människors behov, inte pengarna. Vi vill alla förstås värna om en stark ekonomi - för rättvisa och gröna ideal kräver starka finanser. Men pengarna ska inte styra, det bör vara miljön och det sociala som sätter ramarna.

Jag väljer utifrån politisk övertygelse

EU-valet närmar sig och som socialdemokrat hoppas jag på framgång för det röda blocket i EU-parlamentet. För mig har valet stått mellan att rösta på en ålänning (Britt) eller utifrån min politiska övertygelse.

Eftersom jag anser att EU-politiken behöver förändras och bli mer mänsklig och mindre styrd av kapitalet gör jag mitt val utifrån det. EU behöver ta tag i kampen mot ungdomsarbetslösheten, som de nordiska socialdemokratiska partierna gemensamt uttalat, samt motarbeta att våra skattepengar försvinner till skatteparadis.

I sitt första-maj-tal på Åland sa finlandssvensken och sommar-Föglö-bon Thomas Wallgren, SDP, att den nordiska dimensionen måste bli starkare i Europa. Nordisk socialdemokrati har präglat och byggt den nordiska välfärd som varit så framgångsrik ur ett världsperspektiv. Vi ser i flera nordiska länder hur den har börjat monteras ned, t ex i Sverige. Med ett allt mer utvecklat EU-samarbete blir det ett hot mot vårt jämlika samhälle.

Därför gillar jag att Wallgren betonar mer makt åt medlemsländerna, så att EU kan ägna sig åt sådant som EU-länderna behöver tackla gemensamt, som miljö- och flyktingpolitik. Klimatkrisen är kanske den allra viktigaste EU-frågan, vid sidan av att motarbeta de sociala klyftorna som bara ökar.

Jag önskar Britt Lundberg lycka till! Hon är en engagerad åländsk kandidat som förhoppningsvis kan knipa ett eventuellt SFP-mandat. Guldsituationen vore om hon kommer in samtidigt som Ålands socialdemokrater förhandlat fram att en medarbetare till SDPs EU-parlamentariker arbetar parallellt med åländska frågor.

Men för min del röstar jag på Wallgren.

Moderater bagatelliserar effekterna av 0,5 promille

Idag har jag skrivit denna insändare tillsammans med kamraterna i lagtingsgruppen:

Nykterhet i trafiken viktigare än att få dricka på krogen

De två lagtingsledamöterna Petri Carlsson och Annette Holmberg-Jansson, Moderat Samling, har i lagtingsdebatten och i insändarform argumenterat mot en sänkning av den lägre promillegränsen till 0,2. De anför att det skulle minska antalet restaurangbesök och hindra gästerna att kunna välja goda måltidsdrycker.

Socialdemokraternas lagtingsgrupp anser att detta är att bagatellisera problemet med onyktra bilförare i trafiken. Med 0,5 finns alltid utrymme för att folk ”chansar” och tror att de klarar sig. Den risken minskar väsentligt med den föreslagna lägre gränsen. Socialdemokraterna menar att en sänkning av promillegränsen handlar om att värna trafiksäkerheten och att den är attitydskapande: Samhället visar att det inte är ok med kombinationen alkohol och bilkörning. Landskapsregeringen är inne på rätt spår – förslaget bygger på att vi vill ha en nyktrare trafik. Däremot skapar inte en sänkt promillegräns fler brottslingar eftersom förslaget är att införa begreppet rattfylleriförseelse, vilket bara vid ett upprepat beteende kan leda till att man förlorar sitt körkort.

Att hävda att en sänkning av gränsen skulle skapa problem för restaurangbranschen är mycket överdrivet. Att dessutom argumentera med att detta skadar ”näringslivet” är intressant, med tanke på att en annan del av den privata företagsamheten, nämligen taxirörelsen, i så fall rimligtvis borde tjäna på att få möjlighet att transportera hem fler kroggäster.

Vi vill gärna förändra ålänningarnas alkoholvanor. Det vore lyckosamt om drickandet skedde mer på krogar som ansvarsfullt kan kontrollera serveringen av alkohol, snarare än att folk sitter hemma till sent på kvällen innan de kommer ut. Här finns mycket att jobba med vad gäller attityder och här kunde också restaurangbranschen involveras ännu mer.

Vinklad bild av (S) som ”stadsparti”

I Niklas Lampis ledare 28.1, som egentligen handlar om stadsdirektörens beredning kring fastighetsskattelagsstiftning, passar chefredaktören på att stämpla socialdemokraterna som ett stadsparti. Det är enligt min mening en falsk beskrivning.

Lampi talar om ”kommunalt navelskåderi” när han beskriver det förslag från stadsdirektören om lagstadgad lägstanivå på fastighetsskatt som ingen av oss i stadsstyrelsen ville gå in för utan vidare. Liberalernas Katrin Sjögren lade mycket riktigt förslaget om att landskapsregeringen måste komma med ett bättre faktaunderlag och beräkningsmodeller och det var något som vi socialdemokrater snabbt stödde. En enig stadsstyrelse föreslog en arbetsgrupp där staden och kommunförbundet kunde ingå. Vi hade alltså alla en horisont som ”sträcker sig bortom rondellerna” - för att använda Lampis uttryck.

Det parti som jag tillhör känner jag inte igen som ett parti som bara tänker på Mariehamns bästa. Tvärtom har vi till exempel varit drivande i frågan om den sammanhållna socialservicen. Av central betydelse för den reformen har varit en likvärdig och jämlik service för medborgare på hela Åland, alltså inte att ”dra hemåt” till staden. Jag och min partikamrat Sara Kemetter reserverade oss mot den del av stadens utlåtande om reformen som handlade om att staden skulle kunna tänkas vara värdkommun för den allåländska socialtjänsten eftersom vi värnar om alla kommuners inflytande.

Förslaget till renhållningsplan för hela landskapet, som Ålands miljöservice utfört, är en annan kommunöverskridande fråga som just nu är ute på remiss. Även här anser jag att det behövs mer samarbete. Det kan inte vara vettigt att som idag ha elva (!) renhållningsmyndigheter på lilla Åland (bara sex kommuner är med i Mise). Skulle man tänka enbart ur ett Mariehamnsperspektiv kunde man säkert anse att vi i staden kunde sköta avfallshanteringen för oss själva och strunta i glesbygden, men det är inte miljöpolitiskt hållbart. Åter ett exempel på när vi socialdemokrater tänker längre och utanför stadsgränsen.

Slutligen till raljerandet om att (S) inte har ”speciellt mycket emot nya skatter”. Skatt tar en kommun in för att finansiera den gemensamma sektorn, viktiga samhällsfunktioner såsom skola, omsorg och infrastruktur. Det är inget självändamål att överbeskatta medborgarna, men jag har en övertygelse om att många stadsbor vill hålla den höga servicenivå som staden har på sin offentliga verksamhet och därmed kan acceptera att det var nödvändigt med en måttlig skattehöjning inför 2014.

Det skulle vara intressant att läsa i en kommande ledare av Niklas Lampi vilka offentliga verksamheter han tycker att vi ska skära ner på för att hålla nere kommunalskatten. Är det större klasser i skolan han önskar sig? Sämre äldreomsorg? Mindre underhåll av gator? Ännu sämre kollektivtrafik?

Även i avfallsfrågan ska Åland ses som en helhet

Avfallshanteringen på Åland är en snårig historia. Idag finns det elva myndigheter som ansvarar för renhållningen, tio kommuner + Ålands miljöservice, Mise. Det säger ju sig självt att det är för mycket på lilla Åland.

Nu är Mise-styrelsens förslag till renhållningsplan för 2014-2024 ute på remiss. Socialdemokraterna hade ett medlemsmöte om planen i tisdags och fick en bra presentation av projektledaren Ingrid Johansson.

Det här är en del av samhällsservicereformen och samordningen av infrastruktursektorn på hela Åland. Landskapet måste göra ett nytt försök att samordna avfallshanteringen. När Ålands miljöservice bildades gick elva kommuner med, men sedan har sex kommuner lämnat samarbetet (och en gått med). Utvecklingen har gått helt åt fel håll.

Eftersom de två största kommunerna, Mariehamn och Jomala, är Mise-medlemmar, är det den organisationen som har renhållningsansvaret för 63 % av Ålands befolkning. Vi brukare är ganska nöjda, enligt en undersökning 2012 över 70 %. Mest missnöje finns kring avgifterna.

På mötet häromdagen påpekades det från Mises håll att myndigheten saknar kontroll över avfallsflödena, eftersom avfallet är i privat ägo. Det vill man ändra på i förslaget till renhållningsplan. Med kommunal kontroll över infrastrukturen så vet entreprenörer och transportörer vad som gäller och det blir lättare för samhället att uppfylla miljömål.

Mariehamns stad ska ge ett utlåtande om den här planen inom kort. Jag kommer att stödja det mesta som står i planen, så att avfallshanteringen blir bättre organiserad. I denna fråga, som i många andra, kan man inte bara se sig själv som bara stadspolitiker utan man måste tänka på Åland som helhet.

Avgörande beslut för framtiden

Idag ska lagtinget debattera landskapsregeringens strategi för hållbar utveckling. Jag har följt arbetet från sidan och hört och läst hur arbetsgruppen Omställning Åland har tänkt sig hur landskapet ska jobba med framtidens avgörande frågor.

Mycket av det som sägs om hållbar utveckling kan kännas abstrakt. Det som däremot är konkret och lätt att förstå är att koldioxidutsläppen måste minska:

"Vid bl a förbränning av fossila bränslen sker ett tillskott av CO2 till atmosfären och detta tillskott påverkar klimatet negativt. I ett koldioxidneutralt samhälle balanserar utsläpp och upptag varandra", står det i landskapsregeringens meddelande och det är ju ingen nyhet. Dessa utsläpp har diskuterats länge och det har satts olika utsläppsmål runt om i världen.

Så långt är jag med, men social hållbarhet t ex, vad är det?

"Ett socialt hållbart samhälle karakteriseras av att det tillgodoser dessa mänskliga behov för alla människor, var de än befinner sig 1) fysiska behov 2) trygghet/beskydd 3) delaktighet 4) avkoppling 5) tillgivenhet 6) förståelse 7) kreativitet 8) identitet/mening 9) frihet", definierar den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef.

Aha, nu blev det genast betydligt större, det här med hållbar utveckling. Om alla världens människor ska känna sig fria och kreativa så har vi en del att jobba med....

Det känns svårt att greppa de här frågorna och det är lätt att hålla med landskapsregeringen om att vi måste lära oss mer om den här samhällsomdaningen och att det är en avgörande faktor för hela strategin.

Under tiden som vi lär oss ska vi förstås ta kloka miljöbeslut och det är inte alltid det lättaste. Jag tänker på när vi stadspolitiker skulle ta beslut nyligen om stadsbussen i Mariehamn. Vi socialdemokrater ville att bussen även i fortsättningen skulle vara avgiftsfri för att sporra fler att ställa bilen hemma. Det är en fråga jag har varit med och drivit, men som vi förlorade.

Svårare var frågan om bränslet som Röde Orm använde, dieseln som görs på fiskrens. "I det närmaste koldioxidneutral" sa tillverkaren och bussbolaget. "Det är inte bevisat vilka utsläpp som kommer från bussarna", sa kritikerna.

När jag sitter och skriver det här hör jag på de svenska radionyheterna att EU:s upphandlingsregler troligen kommer att förändras. Nu kommer det att bli möjligt att väga in andra politiska faktorer än lägsta pris. Miljöaspekterna måste bli ännu viktigare när vi tar beslut i framtiden. Det är ett som är säkert.

Läs mer om EUs upphandlingsregler (från svenska regeringens hemsida)