Alla är välkomna på ABF-kurs

I ett indignerat inlägg på sin blogg, skriver Ålands Framtids Erik Schütten att Socialdemokraterna ertappats med "fingrarna i syltburken".

Det handlar om samarbetet (S) har med ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och de bidrag ABF får för att driva sin verksamhet.

Som Schütten skriver är ABF något som startats bl a av just Socialdemokraterna, så att många sossar är aktiva inom ABF är ju inte särledes märkligt. Att ABFs andra medlemsföreningar, t ex fackliga organisationer, har många sossar i leden är ju inte heller märkligt.

Schütten föreslår att alla bildningsbidrag skall gå till det andra förbundet, Ålands bildningsförbund. Jag är inte speciellt bekant med det, men går man in på hemsidan får man febrilt leta efter information om kurser....jag hittar inga, kanske beror det på att sommaren är här....

Men inget ont om ÅBF annars. Det behövs säkert 2 förbund. Valfrihet är bra. Schüttens problem, att aktiva socialdemokrater också är aktiva inom ABF, är som jag ser det snarare en demokratisk rättighet.

Så till konkret verklighet. Jag har själv hållit 2 kurstillfällen på ABF i år. Första gången var det en kurs i att skriva insändare, öppen för alla ålänningar. Till den kom både opolitiska och politiska deltagare, en av dem dessutom med, om jag inte misstar mig, koppling till Ålands Framtid :-).

Det andra tillfället var en träff inför valet med temat välfärd och socialpolitik. På den var det bara sossar. Men tänk vad mycket intressantare diskussionen hade blivit om företrädare för andra partier hade kommit! Som sagt: Öppet att anmäla sig för alla!

Det här kallar Schütten för fusk med skattemedel. Fusk är när man försöker dölja felaktigheter. ABFs samarbete med (S) har aldrig varit dolt. Socialdemokraternas medlemskap i ABF har aldrig varit hemligt (det vore ju löjligt, med tanke på att partiet var med och startade det).

Den enda skandalen jag kan komma på - det är att ABFs möteslokal inte är tillräckligt handikappanpassad. Det har jag påpekat för verksamhetsledaren.

Första valrörelsen på "andra sidan"

Idag har jag jobbat med massor med information som skall ut till alla (s)-kandidater inför valrörelsen, som inleds för oss i mitten av augusti. Det är mycket som skall med i kalendern.

Det här blir min första valrörelse på "andra sidan". Med det menar jag att jag hittills varit väljare, men också journalist, och betraktat politiken från sidan. Nu får jag vara med och påverka.

Det skall skrivas valprogram, ordnas evenemang, filas på marknadsföring och information och så skall förstås medlemmarna "på banan". Vi skall ha kul!

Många frågar hur det är att ha bytt från journalistiken till politiken. Jag brukar svara att det är jätteskönt att ääääääntligen få säga och skriva vad man tycker! Med det inte alls sagt att journalistiken inte var och är synnerligen viktig i ett demokratiskt samhälle.

Det skall bli intressant att följa mediebevakningen från "andra sidan". Vad fokuserar medierna på? Vilka frågor blir hetast? Vad får genomslag? Vad glöms bort? Vad tror du?

Som jag skrivit tidigare så tycker jag att det vore på sin plats att lyfta upp klyftorna i samhället mellan fattig och rik, något som faktiskt är aktuellt här precis som i vår omvärld. (S) har ju i samband med matbanks-debatten redan gjort det, men det finns mer att säga....

Återkommer med det. Det kan finnas mycket annat som kommer att dominera diskussionerna: Antalet kommuner på Åland och den ojämna servicenivån beroende på var du bor, det skitiga havet vi har utanför stugknutarna, tandvården (S hjärtefråga), skärgårdstrafiken....you name it :)

Eriksson (ÅF) borde kolla fakta

Ålands Framtids ordförande Anders Eriksson vill odla myten att socialdemokraterna och Nya Ålands ledarskribent Nina Fellman har ett nära samarbete (NÅ 8.6). Orsaken är att Fellman helt rätt påstått att (S) har lyckats bra med att ragga kandidater inför höstens val.

ÅF-basen kritiserar Fellman för att inte ha koll på hur många kandidater partiet har och konstaterar att de 29 ÅF-are som är klara ”kanske rent av är fler” än vad sossarna har.

Eriksson gör därmed precis det han kritiserar Fellman för: Struntar i att kolla fakta. Per dags dato har (S) femtio (50) klara kandidater, fördelade i 10 kommuner. Alltså precis som Fellman skrev ”en närapå full kandidatlista” med bra spridning.

Även Liberalernas ordförande, Viveka Eriksson, passar på att odla samma myt när hon skriver på sin blogg, om samma ledare, att ”den här gången förefaller det trots allt inte vara enbart sossarnas partiordförande som var bollplanket”. Man skall alltså förstå att det annars är så, men påståendet är taget ur luften.

Det är tvärtom så att Fellman inte tar ställning för (S) oftare än för något annat parti. Men konstigt vore ju om hon inte höll med oss ibland, precis som även kollegan Niklas Lampi gör titt som tätt i tidningen Åland. Att flera politiska partier är lite missnöjda med Nina Fellman tyder snarast på att hon gör ett bra jobb och håller sig oberoende.

"Jobba mindre" - funkar det som politiskt budskap?

Det är så självklart egentligen - och ändå känns det som en extremt utvecklingsfientlig åsikt att motarbeta ekonomisk tillväxt.

Efter Christer Sannes föreläsning i lagtinget ikväll är det trots alla goda tankar lätt att bli pessimist, märker jag.

Samtidigt som vi matas med budskapet att vi skall skona vår natur är tillväxtbudskapet lika tydligt: Producera mera, konsumera mera!

Ingen ökad lycka

Detta trots att ännu mer ökad tillväxt enligt många studier INTE ökar vår lycka (då pratar vi om våra redan rika länder), INTE leder till ökad offentlig välfärd (eftersom det är den privata konsumtionen som ökar) och INTE ökar jämlikheten (skillnaden mellan rik och fattig har tvärtom ökat lavinartat de senaste trettio åren).

Ändå tjatas det om den ökade tillväxten som ett mått på lyckad politik. Och ändå ligger det mycket mer sanning i Christer Sannes budskap: Vi förbrukar för mycket resurser p g a för stor konsumtion p g a för stor produktion p g a att vi arbetar för mycket.

Hans slutsats: Jobba mindre och Rädda Världen! För att finansiera välfärden: Höj skatten. Offentlig konsumtion är inte bara bättre rent demokratiskt, den står för bara 10 % av utsläppen, mot den privata konsumtionens 90 %.

Varför så svårt?

Varför är jag då så pessimistisk? Ja, föreställ dig ett politiskt budskap, på Åland, med följande paroller:

Minska den privata konsumtionen! (På Åland hyllas ju privat sektor, vi lever på transporter och konsumtion i överflöd....)

Höj skatten! (På Åland hyllas ju privat sektor och det blir ett ramaskri när (s) föreslår att eventuellt höja skatten i Mariehamn med 0,5 %)

Minska bilismen! (i ett samhälle där många älskar bilen, vägarna, bilfärjorna och där kollektivtrafik bara är för de fattiga och de utan körkort)

Jobba mindre! (tja, kanske det här är det mest realistiska budskapet att försöka trumma in först - många i min generation har upplevt hur konsumtionshetsen leder till en karriärshets som i sin tur leder till personlig överbelastning och mänskligt lidande).

Men ändå? Hur vänder man på en så´n här skuta? Arbetar oförtrutet vidare?! Själv tror jag att det är i de etablerade politiska partierna man måste försöka förändra. Det finns många kloka människor i de politiska föreningarna och det är ändå i dem makthavarna är med.

Proteströrelser i all ära, men de stora förändringarna blir knappast av så länge de som talar för hållbar utveckling upplevs som "extremister". Det är därför miljöpartier behövs och finns de inte, som t ex här på Åland, måste de etablerade partierna bli miljöpartier på allvar. Eftersom kapitalism och miljöförstöring i mångt och mycket går hand i hand, måste SOCIALDEMORKATERNA gå i bräschen för detta nytänkande.

Åländsk politik för tråkig för invandrare?

Ålands Framtid hade en intressant diskussion om integration och invandringspolitik ikväll, som jag var och lyssnade på och deltog i.
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.

Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.

Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!

Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.

Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.

Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!

Det finns klassklyftor på Åland, i Finland och definitivt i USA

I samband med debatten om Matbanken har åsikten att det inte finns några fattiga på Åland faktiskt uttryckts på fullaste allvar. Det rimmar illa med den utredning som gjordes för några år sedan om att tretton procent av Ålands befolkning lever under den s k fattigdomsgränsen.

Magnus Marsdal, journalist från Norge, har i en intressant artikel i tidskriften Tvärdrag, SSUs debattpublikation, tagit upp det här med fattigdom i rika länder.
Han jämför högskatteländer (t ex Sverige, Finland och Norge) med lågskatteländer (t ex USA och Storbritanien).
Barnfattigdomen är fem gånger så hög i lågskatteländerna.
Spädbarnsdödligheten är nästan dubbelt så hög.
Produktiviteten, räknad i BNP/arbetad timme, är högre i högskatteländerna!

Och så det här med fattiga och rika:
I rika lågskatteländer, alltså t ex USA, är de 10 % rikaste TOLV GÅNGER så rika som den fattigaste andelen av befolkningen.
I våra länder är de "bara" SEX GÅNGER så rika.
Så säg inte att det inte finns klassklyftor. Och tänk på ovanstående när du hör flummet om att sänkta skatter och välfärd för alla kan gå ihop.

Jag tycker för övrigt att Ålands landskapsregering borde ge ÅSUB i uppdrag att kartlägga hur förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste är på Åland. Så får vi veta hur verkligheten egentligen är.

1 jobb i privat sektor bättre än 4 i offentliga?

Att låta privata entreprenörer sköta samhällets uppgifter är något som hyllas av borgerliga politiker. Men tänk så fel det kan bli....

Läser i den utmärkta tidskriften Tvärdrag om hur arbetslösa tvingas gå meningslösa kurser som anordnas av bemannings- och coachföretag - en av Sveriges snabbast växande branscher. Där ska de arbetslösa lära sig hitta egna projekt - och skulle de mot förmodan lyckas (de flesta får mest sitta och fördriva tiden) så tycker coachföretagen att de skall få del av intäkterna och rätten till de idéer som den arbetslöse eventuellt kommer på.

Politiken går alltså ut på att ge den arbetslöse sänkt ersättning, tvinga in honom eller henne i en åtgärd som upplevs som meningslös av många, och ersätta privata företag som sysslar med jobbcoachning med enorma summor. Pengarna hamnar i fickorna på rika företagare som visserligen förstått sig på att utnyttja systemet. Men för samhället blir det inte mycket vinst.

"Sänkta skatter ger fler jobb", upprepar högerpolitiker som ett mantra. Men Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, kommer med besvärande fakta i samma tidskrift (Tvärdrag): Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.

Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Restaurangägarna är säkert nöjda, kanske en och annan restauranggäst också, men samhället förlorar ju enormt på detta.

Helkorkat!