Hat och glädje i politiken

På tisdag kommer generalsekreteraren för de nordiska socialdemokraternas samarbetskommitté, SAMAK, hit.
Vi har ordnat ett möte med rubriken "Ingen ska tysta oss - socialdemokrati som motvikt till högerextremism och främlingsfientlighet".
Det har talats och skrivits mycket om sverigedemokrater, sannfinländare och fremskrittspartister, efter det hemska dådet på Utöya. Men nog är fientligheten mot (S) mer utbredd, i alla fall i mitt gamla hemland Sverige.

Sossehat är inget nytt. Olof Palme var hatad, Mona Sahlin har hatats, Anna Lindh mördades. Och ålänningar har försökt förlöjliga Barbro Sundback (men hon är tuff och bra på att ge tillbaka).

Att det skojas om politiker har jag däremot inget emot. Mitt favorit-TV-program är Parlamentet som bland annat gjort det här roliga klippet med Göran Persson.

Sossecontainers och centerextremismen

Att Volvo 740 kallades för "sosse-container" - det kan jag leva med. Det är kul.
Det är ungefär som att golf kallas för "moderat-bandy". Humor i politiken är aldrig fel: En av de roligaste sketcherna är Hasse & Tages "Center-Extremisten", om centerpartisten som är EXTREMT i mitten, som alltid svarar ja OCH nej på alla frågor. Politiker måste tåla satir, jag har själv gjort sådan under min radiokarriär skojade jag i programmet "Jåländsk journal" med Barbro, men också Roger Jansson, Gunnar Jansson och inte minst Rolle Boman (det var de 4 som var roligast att skoja om) :-)

Det som blir roligast är när man skojar om sig själv samtidigt. Med distans till sig själv blir humorn rolig. Man behöver inte vara så präktig.

Bristande datorkunnande

Barbro och jag brukar skoja med varandra (vi sitter med skrivborden mitt emot varann). Hon tråkar mig (lite vänskapligt) för min ibland något sviktande hälsa och min oförmåga att hitta bland alla papper, medan jag skojar om hennes bristande datorkunnande och hennes ibland lite för hastiga tempo....

Tonen i valrörelsen är viktig, om vi ska behålla trovärdighet. Och att vi visar att politik är roligt också, inte bara seriöst hela tiden. Med mer underhållningsvärde skulle fler följa debatten.

Hoppas (och tror) verkligen att vi slipper kampanjer av typen "Hellre Död än Röd". Läs
Peter Perssons inlägg i Aktuellt i politiken.

"Jobba mindre" - funkar det som politiskt budskap?

Det är så självklart egentligen - och ändå känns det som en extremt utvecklingsfientlig åsikt att motarbeta ekonomisk tillväxt.

Efter Christer Sannes föreläsning i lagtinget ikväll är det trots alla goda tankar lätt att bli pessimist, märker jag.

Samtidigt som vi matas med budskapet att vi skall skona vår natur är tillväxtbudskapet lika tydligt: Producera mera, konsumera mera!

Ingen ökad lycka

Detta trots att ännu mer ökad tillväxt enligt många studier INTE ökar vår lycka (då pratar vi om våra redan rika länder), INTE leder till ökad offentlig välfärd (eftersom det är den privata konsumtionen som ökar) och INTE ökar jämlikheten (skillnaden mellan rik och fattig har tvärtom ökat lavinartat de senaste trettio åren).

Ändå tjatas det om den ökade tillväxten som ett mått på lyckad politik. Och ändå ligger det mycket mer sanning i Christer Sannes budskap: Vi förbrukar för mycket resurser p g a för stor konsumtion p g a för stor produktion p g a att vi arbetar för mycket.

Hans slutsats: Jobba mindre och Rädda Världen! För att finansiera välfärden: Höj skatten. Offentlig konsumtion är inte bara bättre rent demokratiskt, den står för bara 10 % av utsläppen, mot den privata konsumtionens 90 %.

Varför så svårt?

Varför är jag då så pessimistisk? Ja, föreställ dig ett politiskt budskap, på Åland, med följande paroller:

Minska den privata konsumtionen! (På Åland hyllas ju privat sektor, vi lever på transporter och konsumtion i överflöd....)

Höj skatten! (På Åland hyllas ju privat sektor och det blir ett ramaskri när (s) föreslår att eventuellt höja skatten i Mariehamn med 0,5 %)

Minska bilismen! (i ett samhälle där många älskar bilen, vägarna, bilfärjorna och där kollektivtrafik bara är för de fattiga och de utan körkort)

Jobba mindre! (tja, kanske det här är det mest realistiska budskapet att försöka trumma in först - många i min generation har upplevt hur konsumtionshetsen leder till en karriärshets som i sin tur leder till personlig överbelastning och mänskligt lidande).

Men ändå? Hur vänder man på en så´n här skuta? Arbetar oförtrutet vidare?! Själv tror jag att det är i de etablerade politiska partierna man måste försöka förändra. Det finns många kloka människor i de politiska föreningarna och det är ändå i dem makthavarna är med.

Proteströrelser i all ära, men de stora förändringarna blir knappast av så länge de som talar för hållbar utveckling upplevs som "extremister". Det är därför miljöpartier behövs och finns de inte, som t ex här på Åland, måste de etablerade partierna bli miljöpartier på allvar. Eftersom kapitalism och miljöförstöring i mångt och mycket går hand i hand, måste SOCIALDEMORKATERNA gå i bräschen för detta nytänkande.