Sällsynt utblick i världspolitiken

Igår fick kandidaterna i riksdagsvalet information om finländsk utrikespolitik i framtiden. Utrikesfrågor är annars sällsynta i debatten på Åland, bortsett från den senaste tidens diskussion om en nordisk förbundsstat (något som f ö verkar vara en lysande idé, jag som har bott i tre nordiska länder stödjer den till fullo).

En central fråga när det gäller finländsk utrik$espolitik är: Hur mycket skall Finland agera på egen hand och hur mycket skall man påverka (eller överlåta till....) EU?
Visst, ensam är inte alltid stark. Så det diplomatiska svaret är: arbeta på båda plan.

Men eftersom informationen från utrikesministeriets tjänsteman var ett tydligt exempel på när en myndighet vill framhålla hur viktigt det är att även i fortsättningen få tillräckligt med resurser för sin verksamhet, måste man ändå ställa sig frågan: Blir det inte väldigt dyrt? Man ska ha egna ambassader och tjänstemän på plats i världen, samtidigt som man ska satsa enorma pengar på en EU-administration som också skall ha tjänstemän på plats i hela världen.

Men visst, ett Libyen eller ett Egypten lyssnar säkert mer på en diplomat eller minister som representerar hela EU än på en som bara kommer från lilla Finland.

Kan faktiskt ärligt säga att jag är väldigt tvehågsen (snyggt ord, förresten) i EU-frågan. Det är mycket "å ena sidan och å andra sidan". Visst är "fredsprojektet" i Europa en god fundamental tanke med samarbetet, men vi européer tänker inte alltid så lika.

Åtminstone studsade jag till när det från officiellt EU-håll mest pratades om "faran för en flyktingström" från Libyen i början av den krisen. Man borde väl ha pratat om "faran för att libyer tvingas fly", i alla fall om man tänker på en libyer som en människa med lika rätt till frihet och demokrati som en europé. Nu lät det som om faran mest handlade om att det skulle bli dyrt för Europa att hjälpa människor i absolut nöd.

Effektivt betyder inte alltid bra

Dagen efter den fruktansvärda tsunamin i Japan känns det futtigt att diskutera åländsk politik. Men om Japan finns inte så mycket att ha åsikter om egentligen. Det är bara så hemskt....

Här hemma på Åland duggar de politiska evenemangen tätt. I torsdags var jag på kommunförbundets seminarium om den enkät som skickades ut till alla åländska hushåll om kommunal service och struktur som nyligen blev offentlig.

Det fanns en del intressant i undersökningen och folk är rätt nöjda med hur de har det, verkar det som. De VILL INTE ha sämre service, hellre betalar de mer i skatt.
Men fler män än kvinnor vill effektivisera.

Jag har skrivit om det ordet förr. En positiv tolkning av ordet effektivisera är att man vill ha ut så mycket och så bra service som möjligt för pengarna. Det låter ju bra i och för sig, men det måste ju gå att mäta.

Om t ex AMS inför ett bra datasystem som gör att det går snabbare att handlägga studiestöd, då vinner studenterna på det och de anställda på AMS får ett bättre redskap i sitt jobb. Det är bra effektivisering.

Men om t ex en hemvårdare tvingas hinna med ytterligare en klient under arbetsdagen, har samhället kanske effektiviserat, d v s kan på sikt ha lite mindre personal. Men servicen för den äldre blir sämre. Arbetet för den anställde blir stressigare. Här betyder effektivisering försämring.

Danne Sundman, obunden, som var med i samma grupparbete som mig sa ungefär att....som vi alla vet så kan vi inte höja skattetrycket utan vi får se på avgiftssidan istället om vi ska höja intäkterna.
Jag protesterade medsamma. För det första är jag allergisk mot uttrycket "som vi alla vet" när man ska presentera vad man själv tror sig veta. Och vad enkätundersökningen visar är ju att befolkningen har rätt stor förståelse för att skatter går till viktiga välfärdstjänster och att det kunde tas in mer skatt om pengarna inte räcker. Den ideologiska skillnaden mellan mig och Danne är att jag tror mer på skattefinansiering - eftersom man då gemensamt betalar för saker, medan man med högerns avgiftsfinansiering låter kostnaden falla på den enskilde. Enkelt förklarat.

Detta betyder INTE att man ska höja skatter hur som helst. Men i Mariehamn är det nu tydligt att just det händer som många medborgare tycker är på tok: Man (läs: lib och FS) håller envist fast vid att inte höja skatten, samtidigt som försämringar av servicen genomförs på en massa stort och smått.

Vi har råd med människor! Det är ett av (s) slagord i årets åländska valrörelse. Det är min förhoppning att vi når ut med det budskapet till alla de som svarat i enkäten att de vill ha god samhällsservice.

Ombytta roller för FS och lib i retoriken

I gårdagens Nya Åland presenterades kandidaterna på FS-lib-listan inför riksdagsvalet. När man läser deras svar förstår man att de frisinnade är på väg att bli de nya moderaterna och liberalerna ska bli....de gamla frisinnade?

FS-ordföranden talar om välfärdstjänster till alla medborgare och att minska arbetslösheten, allt i god Reinfeldt-anda. Betyder det samma som i Sverige, så betyder det egentligen ökade klyftor, mer privatisering och att jobben skall uppstå tack vare att man försämrar villkoren för arbetslösa.

Men var Johan Ehns retorik kommer ifrån är ju lätt att lista ut.

Liberalerna går motsatt väg. De båda riksdagskandidaterna vill t ex ha högerledaren Jyrki Katainen som statsminister. Båda nämner att en av de viktigaste frågorna i valet handlar om att effektivisera offentlig serviceproduktion. Det tycker ju FS förstås också, men det är intressant med ordvalen här:
Ehns "möjligheter att även framledes erbjuda välfärdstjänster" låter ju onekligen mer positivt än Ekström-Andersens "den offentliga sektorn behöver effektiviseras" (läs: nedskärningar)

Skillnaden i ordval beror sannolikt på att Ehn trots att han är yngst i gänget är betydligt mer slipad än de andra på listan.

Men det finns förstås ljus i mörkret för oss sossar: Tony Asumaa tycker att det är bäst för Åland att socialdemokraterna finns med i regeringen. Lustigt nog nämner denne liberal inte Svenska Folkpartiet.

Nä, som jag ser det så gäller det nog att heja på Beijar i det här valet. Då vet man vad man får: En person som tror på den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, som ser att det finns ett samband mellan skattesänkningar och nedskärningar och som vill kämpa mot den utbredda fattigdomen.

Religion och politik hör inte ihop, men gör det ändå

Religion och politik - hör det ihop? Det är en spännande fråga med tanke på vad som händer i arabvärlden och vad som kan bli följden av upproren mot diktaturerna.
Jag är definitivt ingen utrikesexpert, så hur det kommer att bli vet jag inte, men en artikel i Aftonbladet som jag kan rekommendera kan du läsa här:
"Vänsterprassel med islam" är rubriken.
Den beskriver hur socialismen och religionsfriheten gått hand i hand.

Det betyder förstås INTE att man inte kan vara t ex socialdemokrat och religiös. Själv anser jag tvärtom att grundvärderingarna inom kristendomen är väldigt lika de socialdemokratiska: Värna om allas lika värde, ta hand om de svaga och utstötta....

Självaste Karl Marx lär ha sagt att religionen är ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Men, som artikelförfattaren i Aftonbladet skriver: "....men den får inte tillåtas vara dess hjärna". Bra sammanfattning, tycker jag.

Därför hejar jag på Beijar

Riksdagsvalet närmar sig. Igår presenterade sig fyra kandidater - som är på samma lista.
Jag har aldrig röstat i finländska riksdagsval (eftersom jag inte varit finsk medborgare). Som utlandssvensk väljare har jag oftast inte haft några namn att ta ställning till, bara ett parti, så jag har aldrig behövt bry mig om själva personvalet.
Men på den här listan är min favorit helt klart Christian Beijar.

Jag hade förmånen att få lära känna Beijar lite bättre på en resa till Åbo nu i helgen som var. Förutom sina formella meriter och långa erfarenhet är han nyfiken, intresserad av människor och socialt kompetent. Dessutom har en tydlig profil jämfört med de andra på listan: Han vill arbeta för ett rättvisare Finland - mot det klassamhälle som den borgerliga regeringen skapat.

När vi socialdemokrater skulle ta ställning till ett samarbete med andra partier, frågade sig säkert en och annan varför vi skulle stödja Elisabeth Nauclér. Igår sa hon det tydligt själv: Man stödjer ett valprogram, som samarbetsparterna tagit fram tillsammans. Sedan väljer man den på listan som är bäst lämpad för uppdraget.

Den mest erfarne politikern på listan är Christian Beijar. Ingen av de andra har t ex suttit elva år i lagtinget. Han är mogen uppdraget i riksdagen. Därför hejar jag på Beijar.

Opartisk eller subjektiv journalistik?

Ikväll var hustrun och jag och lyssnade till en diskussion om etik och moral, men eftersom kyrkoherde Kent Danielssons gäst var chefredaktören Nina Fellman så blev den att handla mycket om journalistik.
Nina målade upp en idealbild av den opartiska journalistiken som ställer frågor och låter alla komma till tals och som inte tar ställning på nyhetsplats.

Men finns det sådan journalistik i verkligheten? Nej, menar jag. Eller jo, det är klart att om det handlar om en överkörd katt så finns det inte så många etiska, moraliska eller politiska problem att ta ställning till.

Men visst har en journalist politiska preferenser, annat vore konstigt. Vad jag försökte säga i debatten så väljer journalisten alltid en vinkel (gör han eller hon inte det, blir det nämligen väldigt intetsägande). Han/hon ställer inte alla frågor, utan de relevanta. Men vilka frågor är relevanta? Jo, de som journalisten tycker att är relevanta utifrån vad de tänker, tycker och vet.

Nina Fellman hänvisade till att läsaren måste vara kritisk och det håller jag med om. Den läsare som är införstådd med att en journalist kan vara och är subjektiv, kan förstås tänka själv och förhålla sig till texten utifrån vad den kan, tycker och vet.

Ett konkret exempel, till sist:
Nya Åland gjorde en valpejling som visade hur de politiska partierna låg till då (i höstas tror jag att det var). Majoriteten av de som blev intervjuade var dock sådana som var ointresserade av politik och tyckte att politiker (i allmänhet) inte gick att lita på. Det var ett val journalisten gjorde. Det hade säkert gått att hitta människor som verkligen uppskattade någon/några politiker, men de fick inte komma till tals. Vinkeln? Att politiker mest gör bort sig och att det är fel på de som har makten.

En tänkande läsare förstår att detta inte blev representativt för befolkningen i stort, men den som bara blev serverad denna bild av verkligheten tror väl att det är så det ligger till....eller?

Rättelse

Jag rättar mig själv (från ett numera raderat inlägg). Ålandstidningen gjorde ett uppslag om finska melodifestivalen igår: alltså välförtjänt förhandsbevakning (även om det hade varit logiskt att ha detta i dagens tidning...).
Nyan hade en notis i TV-tidningen och en bild på dess förstasida.
Så den lokala schlagerbevakningen får väl betecknas som "godkänd".