Släpp 1 maj fri - från sura ledarskribenter!

I en (som vanligt) surmagad ledare påstår Ålandstidningens Benita Mattsson-Eklund att 1 maj-traditionen (alltså arbetarrörelsens firande) är på utdöende. Slutsatsen är, om jag förstått henne rätt, att vi skulle lägga ner hela evenemanget och sälla oss till dem som bara firar vårens ankomst under den här helgen. "Demonstrationerna krymper och de unga uteblir", skriver hon. Jag vet inte om hon har varit på det åländska 1 maj-firandet de senaste åren. Talarna och publiken har bestått av båda gamla och unga (jo, (S) har lyckats väl med föryngringen), DunderDans har förgyllt tillställningen med ungdomlig glädje och fart, ärtsoppan tar alltid slut (för tidigt....). 1 maj på Åland har inte alls tappat i popularitet. Det är det i särklass största politiska utomhusevenemanget på Åland varje år (och inomhus är det väl bara valvakan som lockar fler....?). Sedan några år tillbaka har vi också en sossekör som i år vill visa solidaritet med det norska folket och delta på vårt lilla sätt i manifestationen för mångfalden. Därför beslöt vi oss för att öva in den amerikanska folksången "The rainbow race" som vi hoppas att folk ska stämma in i imorgon. Det har jag informerat båda tidningarna om. Nya Åland publicerade hela texten i en "klipp-ut-ruta" för dig som vill delta i sången. Ålandstidningen skrev inte en rad, inte ens i evenemangskalendern.... Sällan har det varit så tydligt hur sossefientlig vår blåa tidning är. Men det är ju bra att det finns mångfald även medialt på vår holme ;-) PS - för dig som vill sjunga med imorgon på 1 maj: Se videoklippet från Oslo här (först sjungs sången på norska och sedan på engelska)

Gemensamt ansvar för soporna

Det har blivit aktuellt igen med sophanteringsfrågorna i Mariehamnspolitiken. Organisationen, med MISE, ÅPAB, Proans och Svinryggens deponi, är inte helt enkel att förstå sig på. Det har skapats ett komplext system som resultatat av en lång process för att skapa en vettig sophantering på Åland.

Först och främst måste man ställa sig frågan: Ska vi vara kvar i MISE? Tycker vi att det är bra att vi är med i ett kommunalt samarbete om sophanteringen? Jag anser att svaret är ja. Tanken med MISE är att skapa en gemensam renhållningsmyndighet.
Man kan hävda att det skulle bli billigare för Mariehamn att vara ensam om renhållningsansvaret. Varför inte gå ut ur MISE när vi kunde gå ut ur kommunförbundet?

För att svar på den frågan måste man först fundera på vad man tror om de åländska kommunerna i framtiden. Jag är övertygad om att kommunerna nödvändigtvis kommer att behöva slås samman, att vi måste samarbeta mer inom sådana här frågor som är gränsöverskridande.

Det kan säkert stämma att Mariehamn nu får bära kostnader för de andra kommunerna i det här samarbetet, men det kan det vara värt ur miljömässig synvinkel om man ser till hela Åland.

MISE-kunderna är överlag nöjda. Det finns absolut förbättringar som kan göras, taxorna kanske kan sänkas och avgiftssystemen kan säkert göras mer rättvisa.

Så har vi dotterbolaget Ålands Problemavfall. ÅPAB går numera med vinst och har byggt upp moderna lösningar för att ta hand om en mängd olika sorters problemavfall med modern teknik. ÅPAB ägs alltså av kommunerna via MISE och av en del andra kommuner än MISE-kommuner. Enligt ÅPABs vd Fredrik Karlsson behövs bolaget för att hålla konkurrensen och priserna nere i förhållande till den privata entreprenören.

Frågan är om ÅPAB ska skiljas från MISE eller till och med säljas eller läggas ner. Det är en fråga för MISE, men som största medlemskommun har vi förstås inflytande. Det avgörande för mig i den frågan är kundernas (alltså hushållens) behov och kostnader. Är det billigare för oss som kunder att behålla det samhällsägda bolaget för att förhindra ett privat monopol, så är det inte svårt för mig att förespråka att ÅPAB ska få bli kvar och utvecklas ännu mer.

Jämnstarka partier som vill framåt

Regeringen Gunell, den första landskapsregeringen ledd av en socialdemokrat, har kommit med en omställningsbudget. Fyra partiers olika viljor har jämkats samman. Man skulle kunna tro att det skulle vara näst in till omöjligt att komma framåt med så olika syn på saker och ting, men så är uppenbarligen inte fallet. Jag tror att valresultatet istället bäddade för en konstruktiv framtid: När inget parti är för dominerande är alla deltagande regeringspartier beredda på att man måste ge och ta.

På valdagen skrev liberalen Olof Erland: ”För nästa regering gäller: “tillsammans” med minst 18 mandat, omedelbar beredning av samhällsreformer och trafiklösningar, en mycket mera fokuserad närings- och utbildningspolitik, konkreta, realistiska steg för miljöutveckling, lag om skattefinansierad public-servicemedia, samlad sjöfartsutbildning, fortsatt stark social- och välfärdspolitik….”

För mig är samhällsservicereformen den avgörande faktorn i hela politiken. Det är runt den allt de andra frågorna ”snurrar”. Vi vet att näringslivet vill ha starka kommuner (eller kanske snarare en stark kommun), så näringspolitiken gynnas av en sådan utveckling. Trafikfrågorna i skärgården är sannerligen en välfärds- och överlevnadsfråga för alla skärgårdsbor – också i detta fall är det a och o med reformen. Stark social- och välfärdspolitik? Ja, för att det skall bli verklighet krävs....just det, starka kommuner som har muskler nog att ta hand om vården och omsorgen.

Och så har vi demokratiaspekten, som är mycket viktig: Med svaga primärkommuner och snåriga modeller med kommunförbund och bolagiseringar blir det komplicerat för medborgarna att kunna påverka. Man vet inte vem som bestämmer och hur det går till. Detta leder till demokratibrist och tjänstemannastyre.

De som jobbar med samhällsservicereformen lär enligt vad jag hört arbeta med liv och lust med denna stora förändring. Det ska bli oerhört intressant att se vilka modeller de kommer fram till. För förändringen kommer att påverka varenda ålänning, mer eller mindre.

Positiva siffror för stadens ekonomi

Den politiska debatten har gått het kring mycket i Mariehamn just nu: Hur mycket man egentligen behöver spara och sälja ut och vad man ska prioritera. Från borgerligt håll talas om "uppslitande debatter" och "fulspel" när socialdemokraterna vill skapa opinion eller ifrågasätter "sanningar" om hur det ska vara.

Rekommenderar att du läser Karl-Johan Fogelströms insändare om hur stadens ekonomi ser ut. Det går bra för vårt samhälle nu!

Den konsekventa politik (s) för är att servicenivån inte ska försämras, att lånebördan inte ska öka och att budgeten ska visa ett överskott.

I nästa vecka presenteras landskapsregeringens omställningsbudget. Även där handlar det om att ha stabil ekonomi och samtidigt lösa problem för framtiden. Det kommer att kräva förändringar, men konjunkturen talar för oss just nu. Det är i godare tider man ska göra strukturomvandlingar, så att man inte sitter på pottkanten när det kommer ekonomiska kriser.

Helt rätt att stödja Emmaus

Emmaus framtid och förslaget om att sälja ÅCA-huset är en het fråga i den åländska debatten just nu.
Igår var jag med på ett studiebesök och blev imponerad av den omfattande sociala verksamhet som föreningen bedriver. Det finns 14 anställda bara på Köpmansgatan och ett hundratal frivilliga som arbetar med återvinningsarbete och solidariskt internationellt arbete.

Nu är ÅCA-huset föremål för utredning om försäljning. Emmaus vill köpa huset men har inte råd att göra det till marknadsvärde utan har lagt ett bud på 400.000 euro. Att som i Rundradions nyhetsinslag i TV säga att "den lösningen inte verkar vara aktuell" är att gå händelserna i förväg och bara lyssna till stadsstyrelsens ordförande, Petri Carlsson (M), som säger att fastigheten är väldigt attraktiv och viktig för utvecklingen av centrum.

I ett sms i dagens Ålandstidning ifrågasätts att Emmaus skulle få köpa huset till ett rabatterat pris, eftersom detta i princip skulle vara att ge föreningen ett stort bidrag.

Jag tycker att det är rätt av staden att stödja på detta sätt eftersom Emmaus ger så mycket tillbaka till samhället. 14 personer sysselsätts och många av dem i form av s k stödarbete. Återvinningsarbetet sparar pengar och miljö. Det internationella arbetet ger människor i fattigare länder en chans att få det bättre.

En jämförelse när det gäller samhällsstöd. 2004, när IFK just gått upp i finska fotbollsligan, beviljade landskapsregeringen Mariehamns stad ett stöd på 1,6 miljoner euro för en utbyggnad av Idrottsparken. Stödet var "angeläget för att nå positiva samhällseffekter", stod det i beslutet. För stadens del innebar upprustningen bara första året (2005) en utgift på 250.000 euro.

Även här kan man alltså tala om en samhällsnytta och attraktivitet. Jag tror på nyttan av idrott och är mycket nöjd med WHA och glad över IFKs framgångar genom åren. I jämförelse tycker jag dock att ett samhällsstöd till Emmaus i denna kritiska situation är minst lika motiverat.

Stora och små självstyrelsefrågor

Lagtingsdebatterna handlar om stort och smått. Igår var det debatt om vilken tidszon Åland borde höra till. Personligen är jag inte negativ till svensk tid på Åland och i Finland. Jag hör till den skara småbarnsföräldrar som vill att barnprogrammen skall sluta i rimlig tid (men med dagens enorma utbud får man ändå sätta stopp på annat sätt - så det räcker inte att bara byta till svensk tid).

Annars har självstyrelsepolitiska symbolfrågor varit uppe till debatt i våra tidningar. Vår (S)-ordförande, lantrådet Camilla Gunell, var tydlig i dagens Ålandstidning: Åland heter Åland i vårt enspråkigt svenska landskap, men vi ska betjäna turister på flera språk. Drar mig till minnes en debatt om huruvida det skulle få stå välkommen på finska på en skylt i Eckeröhallen när den var ny. Det tycker jag är rimligt. Precis som att det står Welcome för våra engelskspråkiga gäster.

Självstyrelsepolitik var annars tema för socialdemokraternas möten under helgen. Då diskuterades tunga juridiska frågor om reformeringen av självstyrelselagstiftningen, något som inte är lika enkelt att sätta sig in i som namn på kartor. Däremot är arbetet med självstyrelsens framtid ack så viktigt för att Åland ska utvecklas. Här kan du läsa mer om vad jag har skrivit om helgens möten om ramlagen och kommunreformer.

Leva på en halv lön?

Sedan ett par år tillbaka har jag rehabiliterat efter att ha drabbats av flera sjukdomar. Sakta men säkert har jag kunnat återvända till arbetslivet och succesivt ökat antalet arbetstimmar. Idag bedömer läkaren att jag är arbetsförmögen till 60 %.

Här i Finland blir jag bedömd varje halvår och sedan skickas läkarintyget för granskning till s k försäkringsläkare, som i mitt fall konstaterat att läkarens bedömning rimmar med verkligheten. För den del jag är arbetsoförmögen får jag ett rehabiliteringsstöd, som i pengar motsvarar sjukpension. Tanken med rehabilitering är ju att man ska kunna bli helt frisk igen, så själva termen "rehabiliteringsstöd" är klart mer positiv.

Men nu till saken: Eftersom jag har jobbat en del i Sverige prövas mitt ärende också av Försäkringskassan. I Sverige har som bekant sjukförsäkringen försämrats rejält. För varje nytt läkarintyg får jag samma nekande svar: Min arbetsoförmåga måste prövas mot hela arbetsmarknaden och detta gäller alla som har minst 1/4 nedsatt arbetsförmåga.

SVTs Aktuellt sände nyligen ett reportage om en kvinna vars Parkinson-sjukdom förvärrats de senaste åren. Hennes läkare bedömde att hon klarar av att jobba halvtid (som fritidspedagog). Men någon sjukersättning får hon inte. Även hennes oförmåga att jobba mer ska prövas mot hela arbetsmarknaden. I intervjun berättade hon om hur trött hon blivit av sjukdomen och att hon stupar i säng efter arbetsdagarna. Med sviterna efter min borreliasjukdom som ledde till utmattning känner jag väl igen den otroliga trötthet som kvinnan berättade om. I hennes fall är det säkert så att medicinerna också tröttar.

Frågorna man ställer sig är: Ska en utbildad fritidspedagog tvingas söka ett annat jobb för att hon blivit sjuk? Nej, anser jag.
Har inte Sverige råd längre att se till att sjuka har det drägligt? Jo, anser jag. Ska folk förväntas klara av att leva på en halv lön (....och en fritidspedagog tjänar ju knappast jättemycket....)? Nej.

Varför har Sverige ett så mycket sämre skydd för sina medborgare än Finland?