Moderater bagatelliserar effekterna av 0,5 promille

Idag har jag skrivit denna insändare tillsammans med kamraterna i lagtingsgruppen:

Nykterhet i trafiken viktigare än att få dricka på krogen

De två lagtingsledamöterna Petri Carlsson och Annette Holmberg-Jansson, Moderat Samling, har i lagtingsdebatten och i insändarform argumenterat mot en sänkning av den lägre promillegränsen till 0,2. De anför att det skulle minska antalet restaurangbesök och hindra gästerna att kunna välja goda måltidsdrycker.

Socialdemokraternas lagtingsgrupp anser att detta är att bagatellisera problemet med onyktra bilförare i trafiken. Med 0,5 finns alltid utrymme för att folk ”chansar” och tror att de klarar sig. Den risken minskar väsentligt med den föreslagna lägre gränsen. Socialdemokraterna menar att en sänkning av promillegränsen handlar om att värna trafiksäkerheten och att den är attitydskapande: Samhället visar att det inte är ok med kombinationen alkohol och bilkörning. Landskapsregeringen är inne på rätt spår – förslaget bygger på att vi vill ha en nyktrare trafik. Däremot skapar inte en sänkt promillegräns fler brottslingar eftersom förslaget är att införa begreppet rattfylleriförseelse, vilket bara vid ett upprepat beteende kan leda till att man förlorar sitt körkort.

Att hävda att en sänkning av gränsen skulle skapa problem för restaurangbranschen är mycket överdrivet. Att dessutom argumentera med att detta skadar ”näringslivet” är intressant, med tanke på att en annan del av den privata företagsamheten, nämligen taxirörelsen, i så fall rimligtvis borde tjäna på att få möjlighet att transportera hem fler kroggäster.

Vi vill gärna förändra ålänningarnas alkoholvanor. Det vore lyckosamt om drickandet skedde mer på krogar som ansvarsfullt kan kontrollera serveringen av alkohol, snarare än att folk sitter hemma till sent på kvällen innan de kommer ut. Här finns mycket att jobba med vad gäller attityder och här kunde också restaurangbranschen involveras ännu mer.

Vinklad bild av (S) som ”stadsparti”

I Niklas Lampis ledare 28.1, som egentligen handlar om stadsdirektörens beredning kring fastighetsskattelagsstiftning, passar chefredaktören på att stämpla socialdemokraterna som ett stadsparti. Det är enligt min mening en falsk beskrivning.

Lampi talar om ”kommunalt navelskåderi” när han beskriver det förslag från stadsdirektören om lagstadgad lägstanivå på fastighetsskatt som ingen av oss i stadsstyrelsen ville gå in för utan vidare. Liberalernas Katrin Sjögren lade mycket riktigt förslaget om att landskapsregeringen måste komma med ett bättre faktaunderlag och beräkningsmodeller och det var något som vi socialdemokrater snabbt stödde. En enig stadsstyrelse föreslog en arbetsgrupp där staden och kommunförbundet kunde ingå. Vi hade alltså alla en horisont som ”sträcker sig bortom rondellerna” - för att använda Lampis uttryck.

Det parti som jag tillhör känner jag inte igen som ett parti som bara tänker på Mariehamns bästa. Tvärtom har vi till exempel varit drivande i frågan om den sammanhållna socialservicen. Av central betydelse för den reformen har varit en likvärdig och jämlik service för medborgare på hela Åland, alltså inte att ”dra hemåt” till staden. Jag och min partikamrat Sara Kemetter reserverade oss mot den del av stadens utlåtande om reformen som handlade om att staden skulle kunna tänkas vara värdkommun för den allåländska socialtjänsten eftersom vi värnar om alla kommuners inflytande.

Förslaget till renhållningsplan för hela landskapet, som Ålands miljöservice utfört, är en annan kommunöverskridande fråga som just nu är ute på remiss. Även här anser jag att det behövs mer samarbete. Det kan inte vara vettigt att som idag ha elva (!) renhållningsmyndigheter på lilla Åland (bara sex kommuner är med i Mise). Skulle man tänka enbart ur ett Mariehamnsperspektiv kunde man säkert anse att vi i staden kunde sköta avfallshanteringen för oss själva och strunta i glesbygden, men det är inte miljöpolitiskt hållbart. Åter ett exempel på när vi socialdemokrater tänker längre och utanför stadsgränsen.

Slutligen till raljerandet om att (S) inte har ”speciellt mycket emot nya skatter”. Skatt tar en kommun in för att finansiera den gemensamma sektorn, viktiga samhällsfunktioner såsom skola, omsorg och infrastruktur. Det är inget självändamål att överbeskatta medborgarna, men jag har en övertygelse om att många stadsbor vill hålla den höga servicenivå som staden har på sin offentliga verksamhet och därmed kan acceptera att det var nödvändigt med en måttlig skattehöjning inför 2014.

Det skulle vara intressant att läsa i en kommande ledare av Niklas Lampi vilka offentliga verksamheter han tycker att vi ska skära ner på för att hålla nere kommunalskatten. Är det större klasser i skolan han önskar sig? Sämre äldreomsorg? Mindre underhåll av gator? Ännu sämre kollektivtrafik?

Även i avfallsfrågan ska Åland ses som en helhet

Avfallshanteringen på Åland är en snårig historia. Idag finns det elva myndigheter som ansvarar för renhållningen, tio kommuner + Ålands miljöservice, Mise. Det säger ju sig självt att det är för mycket på lilla Åland.

Nu är Mise-styrelsens förslag till renhållningsplan för 2014-2024 ute på remiss. Socialdemokraterna hade ett medlemsmöte om planen i tisdags och fick en bra presentation av projektledaren Ingrid Johansson.

Det här är en del av samhällsservicereformen och samordningen av infrastruktursektorn på hela Åland. Landskapet måste göra ett nytt försök att samordna avfallshanteringen. När Ålands miljöservice bildades gick elva kommuner med, men sedan har sex kommuner lämnat samarbetet (och en gått med). Utvecklingen har gått helt åt fel håll.

Eftersom de två största kommunerna, Mariehamn och Jomala, är Mise-medlemmar, är det den organisationen som har renhållningsansvaret för 63 % av Ålands befolkning. Vi brukare är ganska nöjda, enligt en undersökning 2012 över 70 %. Mest missnöje finns kring avgifterna.

På mötet häromdagen påpekades det från Mises håll att myndigheten saknar kontroll över avfallsflödena, eftersom avfallet är i privat ägo. Det vill man ändra på i förslaget till renhållningsplan. Med kommunal kontroll över infrastrukturen så vet entreprenörer och transportörer vad som gäller och det blir lättare för samhället att uppfylla miljömål.

Mariehamns stad ska ge ett utlåtande om den här planen inom kort. Jag kommer att stödja det mesta som står i planen, så att avfallshanteringen blir bättre organiserad. I denna fråga, som i många andra, kan man inte bara se sig själv som bara stadspolitiker utan man måste tänka på Åland som helhet.

Avgörande beslut för framtiden

Idag ska lagtinget debattera landskapsregeringens strategi för hållbar utveckling. Jag har följt arbetet från sidan och hört och läst hur arbetsgruppen Omställning Åland har tänkt sig hur landskapet ska jobba med framtidens avgörande frågor.

Mycket av det som sägs om hållbar utveckling kan kännas abstrakt. Det som däremot är konkret och lätt att förstå är att koldioxidutsläppen måste minska:

"Vid bl a förbränning av fossila bränslen sker ett tillskott av CO2 till atmosfären och detta tillskott påverkar klimatet negativt. I ett koldioxidneutralt samhälle balanserar utsläpp och upptag varandra", står det i landskapsregeringens meddelande och det är ju ingen nyhet. Dessa utsläpp har diskuterats länge och det har satts olika utsläppsmål runt om i världen.

Så långt är jag med, men social hållbarhet t ex, vad är det?

"Ett socialt hållbart samhälle karakteriseras av att det tillgodoser dessa mänskliga behov för alla människor, var de än befinner sig 1) fysiska behov 2) trygghet/beskydd 3) delaktighet 4) avkoppling 5) tillgivenhet 6) förståelse 7) kreativitet 8) identitet/mening 9) frihet", definierar den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef.

Aha, nu blev det genast betydligt större, det här med hållbar utveckling. Om alla världens människor ska känna sig fria och kreativa så har vi en del att jobba med....

Det känns svårt att greppa de här frågorna och det är lätt att hålla med landskapsregeringen om att vi måste lära oss mer om den här samhällsomdaningen och att det är en avgörande faktor för hela strategin.

Under tiden som vi lär oss ska vi förstås ta kloka miljöbeslut och det är inte alltid det lättaste. Jag tänker på när vi stadspolitiker skulle ta beslut nyligen om stadsbussen i Mariehamn. Vi socialdemokrater ville att bussen även i fortsättningen skulle vara avgiftsfri för att sporra fler att ställa bilen hemma. Det är en fråga jag har varit med och drivit, men som vi förlorade.

Svårare var frågan om bränslet som Röde Orm använde, dieseln som görs på fiskrens. "I det närmaste koldioxidneutral" sa tillverkaren och bussbolaget. "Det är inte bevisat vilka utsläpp som kommer från bussarna", sa kritikerna.

När jag sitter och skriver det här hör jag på de svenska radionyheterna att EU:s upphandlingsregler troligen kommer att förändras. Nu kommer det att bli möjligt att väga in andra politiska faktorer än lägsta pris. Miljöaspekterna måste bli ännu viktigare när vi tar beslut i framtiden. Det är ett som är säkert.

Läs mer om EUs upphandlingsregler (från svenska regeringens hemsida)

"Jag är inte bitter"

Ja, ni har säkert många sett sketcherna från svenska Idrottsgalan med Robert Gustavsson som imiterar speedwaymästaren Tony Richardsson, som ironiserar över alla andra som får priser i sina fjantiga idrotter. Av någon anledning är det bitterhet jag börjar tänka på när jag läser vad partiledare Axel Jonsson från Ålands Framtid skriver i dagens Nya Åland.

Jonsson verkar bitter över att inga andra borgerliga partier förstår vad det betyder att vara borgerlig. Han håller med tidningens ledarskribent Nina Fellman om att Johan Ehn (M) är som en gråsosse (överdrifternas julafton?) men samtidigt tycker han att Felllman själv överdriver och saknar trovärdighet när hon skriver att Jonsson tagit sitt parti högerut.

Ledaren skrevs efter Åland 24:s partiledardebatt som var en intressant uppvisning av en stark landskapsregering och en svag opposition. Det är klart att det är jobbigt för Jonsson att hans parti inte får vara med och bestämma och att de andra borgerliga kan samarbeta så konstruktivt med oss socialdemokrater - och att det samtidigt visat sig vara något som väljarna gillar - i Ålandstidningens opinionsmätning nyligen backade ÅF till förmån för Moderaterna medan Socialdemokraterna, som vann valet och leder regeringen, håller sin popularitet.

Det är intressant men märkligt att Jonsson tror att det är i detta läge han ska satsa på att sprida "sosse-skräck": Han antyder att Nya Åland är en S-tidning (för vilken gång i ordningen...?), han pratar om regeringens "väg mot....höjt skattetryck" och som spiken i kistan om vårt lantråd och hennes illröda halsduk....lite kul i det sammanhanget är det ju att det på bilden från debatten är Gun-Mari Lindholm (Ob) som har den röda scarfen och att Katrin Sjögren (Lib) också har något rött kring halsen :)

Axel Jonsson skulle behöva läsa den utmärkta tidskriften Tvärdrag. Där pågår idédebatt på en något seriösare nivå än att pajkasta med Nya Åland om vilken klädsel lantrådet har. I Tvärdrag från i somras finns en artikel om den ekonomiska krisen i Europa i vilken den världsberömde indiske ekonomen Sony Kapoor intervjuas. Kapoor är bland annat medlem i en panel i Financial Times som sätter betyg på finansministrarna.

Tidskriften ställer en fråga om hur tillväxtmål och hårda åtstramningar (högerpolitik) verkligen kan vara en fungerande kombination. "För att öka tillväxten behövs investeringar och kännetecknande för den här krisen har varit att varken statliga eller privata institutioner satsat. Det sker en utarmning av människor", säger Kapoor.

Detta har regeringspartierna på Åland förstått, även om vissa i vårt regeringsblock vill profilera sig som höger och det är väl fullt naturligt. Men Åland har en mittenregering, stödd av en stor majoritet ledamöter i en skala från Igge Holmberg (S) på vänsterkanten till Runar Karlsson (C) på höger sida.

Axel Jonsson får inte vara med och bestämma. Han är bitter över att inte bli betraktad som mittenpolitiker. Det blir han knappast framöver heller om han inte styr om politiken. Hoppas att han framöver slipper socialdemokratiska mardrömmar - det verkar ha lyckats för Johan Ehn. :)

Återinför den avgiftsfria stadsbussen

I Nya Åland 22.10 berättas det hur många som åker stadsbuss nu när avgifter återinförts.

I september uppger Viking Line Buss att bussarna haft totalt 4.065 passagerare och Nyan skriver att det ska jämföras med de "femsiffriga tal" som fanns då bussåkandet var avgiftsfritt. Bussbolagets chef hade enligt Nyan räknat med att det skulle ha gått ännu sämre!

Förra årets statistik från Röde Orm visar att ca 20.000 resor gjordes i september 2012, alltså fem gånger fler. Ja, ni ser, det har inte blivit någon vidare succé för det kollektiva resandet när avgifter återinförts. På en vecka åkte det mer Mariehamnare med buss när den var avgiftsfri jämfört med vad som nu är fallet på en månad!

I det här sammanhanget påminner jag om det hållbarhetsmål som fullmäktige enades om i juni ifjol: "I syfte att bli koldioxidneutral 2020 ska stadens utsläpp av växthusgaser per invånare från verksamheter som staden kan kontrollera 2015 vara 40 procent lägre än utsläppen 2002". I Ålborgåtagandena som Mariehamn undertecknade 2007 lovar vi förbättra framkomligheten och minska trafiken.

Så till ekonomin. Med en halverad budget blir ju förstås utbudet av turer sämre och det har vi bussresenärer redan märkt. De som röstade för återinförd avgift räknade sig säkert till skaran "ekonomiskt ansvarstagande". Men betänk detta: Räknar man vad vi skattebetalare betalar per resande har ju stadsbussen blivit mycket dyrare!

Tro mig, det dröjer inte länge innan vi får debatten om att dra ner bussutbudet ytterligare eftersom ingen verkar vilja åka. Och varför vill inte folk det? Låt mig ta några exempel från min egen verklighet:

Jag är frånskild pappa till fyra barn och bor i Östernäs. Barnen går i Strandnäs skola. Alltså, i familjen finns många potentiella bussåkare som har fem kilometer enkel väg till skolan och en pappa som har ungefär hälften så långt till jobbet. Tre av barnen har dessutom aktiviteter på eftermiddagar och kvällar som är koncentrerade i norra staden (musikinstitutet, skolan, ungdomsgården, gymnastikträningen).

För att hinna i tid till skolan behöver mina barn åka 55 minuter före skolstart (att vara punktliga är något deras far varit noga med i uppfostran). Skulle de missa den tidigare bussen kan de gå av på hållplatsen vid Grindmattesvägen, rusa under rökerirondellen och "bara" komma fem minuter för sent till skolan. Tänkte ingen på att barn som åker buss till skolan kunde tänkas vilja komma fram i lagom tid före det ringer in?

För alla över 12 år kostar en enkel resa 2 euro. Om alla mina barn åker fram och tillbaka till skolan en dag kostar det oss 12 euro och i tid 1,5 timme, ibland längre (per barn). Vi kan förstås köpa månadskort för 120 euro/mån också. Någon skolskjuts får inte barn som är skrivna hos sin mor i närheten av skolan, trots att de bor lika mycket tid hos fadern. Det är alltså bättre att bo på Solberget i Jomala, gå i skola i Strandnäs och ha föräldrar som bor ihop.

Så lägger vi till fritidsåkandet. För oss Östernäsbor som vill till musikinstitutet går det ganska snabbt att komma dit. Men hem? Ja, kolla i turlistan själva. Vid den tid som lektionerna på musikinstitutet pågår som mest går bussarna en gång i timmen och då far de först NORRUT. Barn från södra staden som har turen att sluta sin lektion några minuter före bussen kommer kan vara hemma på 45-50 minuter. Har de otur med schemaläggningen får de vänta en timme till....

Det är det här som är verkligheten. Betänk att det tar tio minuter att köra bil de aktuella sträckorna.

Jag inser förstås att busstrafiken är ok om jag pendlar, med regelbundna arbetstider, till och från utkant till centrum för att komma på jobb. Tiderna är ju anpassade för arbetande vuxna som ska till centrum.

Men är det NÅGON som är förvånad över att vi föräldrar skjutsar våra barn fram och tillbaka till skola och aktiviteter morgon, middag och kväll efter att ha läst ovanstående exempel? Gällande skjutsning till gymnastikträningarna i Bollhalla är det i alla fall många föräldrar som samarbetar och ordnar samåkning för barnen – bra!

Jag vill betona att jag fortfarande kommer att ivra för att Mariehamnarna ska välja att ställa bilen hemma för att resa med buss. Jag kommer att försöka vara ett gott föredöme för mina barn och själv cykla och åka buss när jag har möjlighet. Men något säger mig att själva politiken går ut på att lära våra barn och ungdomar att de INTE ska/kan åka buss.

Jag vill också samtidigt påpeka att jag inte har något emot den nuvarande entreprenören. Viking Line Buss har ju inte bestämt rutternas omfattning och inte heller avgifterna. De ska förstås, enligt uppdrag, marknadsföra utbudet så gott de kan.

Det finns ingen politisk majoritet för att riva upp det här beslutet nu. Men för mig är det uppenbart: Ska vi mena något med hållbarhetsmålet kan vi börja med att gå tillbaka till att ha avgiftsfri buss och öka antalet turer, minst till den nivå som fanns t o m maj i år. Men även då var kvällstrafiken minimal, så den kunde staden satsa mer på.

Det kan tyckas bli dyrare, men på hur lång sikt tänker vi då? Vad kostar det oss att strunta i miljöaspekterna? Betänk den fantastiska marknadsföring Mariehamn fått för sin avgiftsfria buss, senast i somras i ett långt reportage i den tyska TV-kanalen ARD 1. Vad tjänar vi på sådan positiv uppmärksamhet? Se hur andra gör, t ex i Tallinn. En nysatsning på det kollektiva resandet är en investering i framtiden!

I en demokrati behövs alternativ

Hur mycket demokrati har vi egentligen? Ja, förstås måste man först och främst definiera demokrati för att kunna svara på denna fråga. Demokrati handlar om folkstyre, om fria val och medborgarinflytande över beslut. Men på ett något djupare plan om att det också måste finnas resurser för politisk fördjupning.

Därför var studiebesöket på riksdagens utredningstjänst det intressantaste under mitt och två andra åländska partisekreterares studiebesök i riksdagen i Helsingfors i tisdags. I korta drag kan man säga att RUT, som den förkortas i Sverige, hjälper riksdagsledamöterna att utreda förslag och söka information kring frågor de behöver veta svaren på för att göra sitt uppdrag på bästa sätt. Och detta trots att varje finländsk riksdagsledamot dessutom har var sin personliga assistent (vilket lär vara mycket ovanligt i parlament omkring i världen).

Den allra största utredningstjänsten finns i USA och är först och främst till för att den politiska oppositionen ska kunna utreda en alternativ politik till den som regeringen för. Med den expertis som finns inom utredningstjänsten, i kombination med den expertis som den anlitar, kan RUT vara till stor nytta. I en demokrati måste det ju finnas alternativ, men av en politiker kan inte förväntas att de opartiskt kan analysera alla konsekvenser av sina förslag.

Partierna har ju resurser, säger ni, men partierna har mer och mer blivit valapparater, konstaterade vi när vi var i Helsingfors. Och det gäller ju i högsta grad även här på Åland, där de flesta har en partisekretare som både sköter partiet och lagtingsgruppens verksamhet och dessutom på deltid under de år när det inte är val. Tänk om ett åländskt oppositionsparti skulle lägga en riktig skuggbudget. Det klarar ju till och med "lilla" Vänsterpartiet av i vårt västra grannland.

Visst, Åland är litet, vi har begränsade resurser inom vår förvaltning. Frågan är väl först och främst om vi kan dra nytta av Finlands utredningstjänst som i sin tur finns med i ett europeiskt nätverk av utredningstjänster. Sveriges politiska utveckling är förstås också intressant för åländska politiker.

Här finns en hel del att tänka på inför framtiden när vi ska utveckla vår självstyrelse ytterligare.