Åländsk politik för tråkig för invandrare?

Ålands Framtid hade en intressant diskussion om integration och invandringspolitik ikväll, som jag var och lyssnade på och deltog i.
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.

Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.

Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!

Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.

Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.

Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!

Det finns klassklyftor på Åland, i Finland och definitivt i USA

I samband med debatten om Matbanken har åsikten att det inte finns några fattiga på Åland faktiskt uttryckts på fullaste allvar. Det rimmar illa med den utredning som gjordes för några år sedan om att tretton procent av Ålands befolkning lever under den s k fattigdomsgränsen.

Magnus Marsdal, journalist från Norge, har i en intressant artikel i tidskriften Tvärdrag, SSUs debattpublikation, tagit upp det här med fattigdom i rika länder.
Han jämför högskatteländer (t ex Sverige, Finland och Norge) med lågskatteländer (t ex USA och Storbritanien).
Barnfattigdomen är fem gånger så hög i lågskatteländerna.
Spädbarnsdödligheten är nästan dubbelt så hög.
Produktiviteten, räknad i BNP/arbetad timme, är högre i högskatteländerna!

Och så det här med fattiga och rika:
I rika lågskatteländer, alltså t ex USA, är de 10 % rikaste TOLV GÅNGER så rika som den fattigaste andelen av befolkningen.
I våra länder är de "bara" SEX GÅNGER så rika.
Så säg inte att det inte finns klassklyftor. Och tänk på ovanstående när du hör flummet om att sänkta skatter och välfärd för alla kan gå ihop.

Jag tycker för övrigt att Ålands landskapsregering borde ge ÅSUB i uppdrag att kartlägga hur förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste är på Åland. Så får vi veta hur verkligheten egentligen är.

1 jobb i privat sektor bättre än 4 i offentliga?

Att låta privata entreprenörer sköta samhällets uppgifter är något som hyllas av borgerliga politiker. Men tänk så fel det kan bli....

Läser i den utmärkta tidskriften Tvärdrag om hur arbetslösa tvingas gå meningslösa kurser som anordnas av bemannings- och coachföretag - en av Sveriges snabbast växande branscher. Där ska de arbetslösa lära sig hitta egna projekt - och skulle de mot förmodan lyckas (de flesta får mest sitta och fördriva tiden) så tycker coachföretagen att de skall få del av intäkterna och rätten till de idéer som den arbetslöse eventuellt kommer på.

Politiken går alltså ut på att ge den arbetslöse sänkt ersättning, tvinga in honom eller henne i en åtgärd som upplevs som meningslös av många, och ersätta privata företag som sysslar med jobbcoachning med enorma summor. Pengarna hamnar i fickorna på rika företagare som visserligen förstått sig på att utnyttja systemet. Men för samhället blir det inte mycket vinst.

"Sänkta skatter ger fler jobb", upprepar högerpolitiker som ett mantra. Men Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, kommer med besvärande fakta i samma tidskrift (Tvärdrag): Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.

Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Restaurangägarna är säkert nöjda, kanske en och annan restauranggäst också, men samhället förlorar ju enormt på detta.

Helkorkat!

Inflyttade måste få inflytande

Det är med fasa jag läser i Ålandstidningen (19.4) att Sverigedemokraten Jimmie Åkesson gratulerar Sannfinländarna till valframgången med argumentet att det är glädjande att kritiken mot massinvandringen fått ett sådant brett stöd från den finländska befolkningen.

För mig som nybliven finländsk medborgare är det en gåta att man kallar immigrationen till Finland för massinvandring.
Idag finns det 168.000 utländska medborgare i Finland (Hbl 4.4).
Det är knappt 3,5 procent av befolkningen.
Tillsammans med de svenskspråkiga i Finland utgör de ungefär 8,5 procent av de bosatta i Finland.

Vem i Finland hotas av oss?

Jan Saarela, docent i befolkningsekonomi vid Åbo Akademi, ser den motsatta möjligheten:

Immigrationen kan på sikt gynna samhällsekonomin genom en ökad utrikeshandel när informationsbarriärerna blir lägre eftersom invandrare har kunskaper om sina hemländer, vilket gynnar handelskontakterna.

Det vet många av oss inflyttade – att vi tar med oss information om hur saker och ting sköts på annat håll – och ofta har vi på Åland haft en god förmåga att ta till oss det bästa från den omkringliggande världen.

Att vinna på att kritisera invandring är tyvärr ett vinnande koncept i den europeiska politiken – det får man konstatera. Lyckligtvis tar de flesta åländska politiker avstånd från dessa yttringar. Och det är med glädje vi kan notera att det inte finns något främlingsfientligt parti på fredens öar.

Men diskriminering på vardagsnivå finns ändå på våra holmar.

28 %, vilket motsvarar 7.000 personer på Åland, svarade i ÅSUBs undersökning ”Upplevd diskriminering på Åland 2010” att de känt sig diskriminerade.
En femtedel av dem, alltså 1.400 boende på Åland, känner sig utsatta på grund av sitt språk. Ännu fler, över 1.800 personer, på grund av sitt ursprung.

Detta är inte acceptabelt och detta är det allt för tyst om, vilket är en diskriminering i sig.
Av dem med icke-nordiskt modersmål svarade 8 av 10 att de blivit diskriminerade på grund av sitt nationella eller etniska ursprung. Nästan varannan av dem på grund av hur de ser ut!

Ett sådant Åland vill jag inte ha. Åland behöver inflyttade representanter i lagtinget och kommunernas fullmäktige som vet hur det är för att dessa problem skall motarbetas mer aktivt. Det är ett demokratiproblem att det inte är så.

Det finns ingen statistik över hur många lagtingsledamöter, av alla någonsin, som inte varit födda på Åland. Men har någon varit född utanför Norden? Inte vad jag kommer på. Ett internationellt framgångsrikt Åland behöver inflyttade. Som tur är är vi många och vi har skyldigheter i samhället i likhet med alla andra. Men vi har också rätt till inflytande.

Klyftorna ökar i Finland - därför är en röst på (s)-kandidaten Beijar viktig

På söndag är det val i Finland. Konstigt nog blir valdeltagandet förmodligen lågt på Åland. Ålänningar är tydligen måttligt intresserade av vad som bestäms i Helsingfors och måttligt intresserade av ideologier.

Riksdagsvalet är det mest ideologiska valet som ålänningar får delta i.
Här syns det tydligast var kandidaterna står när det gäller fördelningspolitik och socialpolitik.

Finländsk allmän välfärd har en relativt hög standard, men klyftorna ökar och har ökat men den borgerligt styrda regeringen.
Man kan tycka att en åländsk riksdagsledamot inte har så mycket inflytande. Men 1/200-del av riksdagen kan också påverka (det är i alla fall betydligt bättre inflytande än om Åland skulle ha en person i EU-parlamentet).

Christian Beijar är den som tydligast står upp för välfärdsstaten. Han kör inte med något borgerligt flum om att sänkta skatter skapar större välfärd. Vill man förklara det enkelt så är det som den intelligente rikssvenske nationalekonomen Johan Ehrenberg brukar påpeka: Sänkta inkomster till staten ger sämre möjlighet att betala för det gemensamma.

Det som ofta glöms bort är att det är viktigt att värna om arbetsplatserna i den offentliga sektorn. De som rationaliseras bort från den har inte fångats upp av den privata sektorn så som de borgerliga regeringarna i exempelvis Finland och Sverige har trott. Kom ihåg att offentligt anställda också betalar skatt och betalar för den gemensamma välfärd de också arbetar med! Det är ju knappast bättre att de bara går arbetslösa! Då blir de ju verkligen "tärande" för samhället och dessutom är det ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.

Rösta för en kandidat från Åland som tror på den gemensamma sektorn, som har en vilja att hjälpa de 900.000 fattiga i landet och som har en stor insikt i hur viktig den sociala servicen är för folk som har det svårt.

Rösta på Christian Beijar! Det hade jag gjort om jag inte var för sent ute med att bli finsk medborgare, som jag blev igår....;-)

Vi säger nej till Sannfinländare i regeringen

Ett uttalande från socialdemokraterna på Åland:

Vi åländska socialdemokrater ser med oro på utvecklingen inom den finländska politiken. De populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får härja fritt i debatten och det vore skrämmande om de får möjlighet att delta i regeringsförhandlingarna efter valet.

Vi kan inte omfatta Sannfinländarnas värdegrund och motstånd mot svenska språket. Vi tror på ett mångkulturellt samhälle – inte ett nationalistiskt.
Därför behövs en tydlig markering från åländsk sida.

Vi ålänningar, som själva representerar en minoritet i Finland, måste väl om några stå på oss och hävda minoriteternas rätt och därmed ta avstånd från Sannfinländarna som eventuellt regeringsparti. Så gjorde samtliga svenska partier i riksdagen när det gällde Sverigedemokraterna inför det svenska valet i höstas. Alla deklarerade att de inte regerar med stöd från ett nationalistiskt parti.

Men i Finland gullas det med Sannfinländarnas ledare Timo Soini.
Därför kommer vår kandidat i riksdagsvalet, Christian Beijar, med sitt tydliga budskap: Om Sannfinländarna föreslås ingå i den finländska regeringen nästa mandatperiod, då skulle han som riksdagsledamot rösta emot.

plus och minus i måndagens valdebatt

Här kommer några funderingar kring debatten i stadsbiblioteket igår kväll inför riksdagsvalet:

De tre allians-kandidaterna var alla positiva till kärnkraften och en utbyggnad av den. Alltså ska man rösta på den andra listan, Åländsk samling.

Var ska kärnkraftverket som skall ligga på Åland byggas, Johan Ehn? (OK, det var en hypotetisk fråga du fick, men du sa inte nej....)

De tre allians-kandidaterna trodde alla att skattesänkningar löser arbetslöshetsproblemen. Det har inte lyckats speciellt bra på annat håll. Rösta inte in någon med den ideologin. (här svarade Beijar och Nauclér klart bäst)

Christian Beijar är den ende som röstar nej till en regering där sannfinländare ingår. Principer är viktiga, därför ordentligt med pluspoäng till honom.

Axel Jonsson hejar på Sverige när det spelas hockey och Finland står för motståndet. Heja Axel! ;-)

De kandidater som inte kunde tänka sig att gå i en prideparad: Är inte människor lika värda oavsett sexuell läggning?