Vart tog demokratin vägen?

Biblioteket behöver en chef! Det har vi socialdemokrater i stadsstyrelsen och nu ikväll i stadsfullmäktige föreslagit. De övriga partiernas ledamöter har, med några få undantag, skruvat på sig och sett uttråkade ut när (S) argumenterat för, som Igge Holmberg så väl uttryckte det ikväll, kulturens flaggskepp: stadsbiblioteket.

I den omorganisation som vi politiker skulle ta ställning till är flera tjänster borttagna inom kultursektorn. En "kulturledare" ska vara chef över både bibliotek och annan kultur. Det kanske kommer att fungera, det vet vi förstås inte. Men med samma argument behöver kanske inte badhuset en chef? Éller dagisen föreståndare?

Nåväl, det mest intressanta i debatten är demokratidiskussionen som kommit igång i samband med omorganisationen. I den nya förvaltningsstadga som antogs i slutet av förra året står att: "Förvaltningschef respektive affärsverkschef beslutar om indelning av stab eller sektor i avdelningar. Respektive förvaltningschef eller i förekommande fall avdelningschef beslutar om ytterligare indelning av verksamhet och personal i enheter samt om arbetsledning och verksamhetsansvar inom sådan enhet."

Det är detta som bildningschefen har att följa och följdaktligen följer i fallet med kulturen och biblioteket. Han gör inte tjänstefel när han först förhandlar med de anställda som berörs, både de som degraderas och de som flyttas upp i hierarkin. Sen kommer hela omorganisationen i ett stort paket för både stadsledning, infrastruktur och bildning till oss i stadsstyrelsen och till stadsfullmäktige.

Om vi, som ska vara folkets röst och högsta beslutsfattare i staden, har något att invända ska vi....inte invända. För det är inte vårt ansvarsområde. (Fast ändå är det det, för vid inrättande av indragande av tjänster är det fullmäktiges ord som gäller, så här finns en s k logisk kullerbytta).

När stadsdirektören fick mycket kritik i våras för "politisk agenda" och tjänstemannastyre sas det från framför allt moderat håll att det var fel att skjuta in sig på tjänstemän, man skulle debattera politiker sinsemellan.

Men betyder inte förvaltningsstadgan just att det nu är bildningsdirektören som får stå till svars för om inte biblioteket kommer att fungera optimalt? Inte kan väl medborgarna kräva ansvar av politiker som enligt stadgan och tolkningen av den inte ska lägga sig i?

Effektivt är det kanske, men vart tog demokratin vägen?

Konservativt att värna om skolan?

Det är att vara populist att vara emot försämringar i stadens service. Så tolkar jag i alla fall den insändare som moderate stadsstyrelseordföranden Petri Carlsson har i dagens tidningar. Socialdemokraterna borde "dela den verklighetsbeskrivning som alla andra har" - d v s att det ser dystert ut och att det måste till en minskning av servicenivån.

Nej, Petri, alla delar inte verklighetsbeskrivningen. Alla anser inte att man ska minska timresurserna i skolan, dra ner resurser för eftis och minska öppettiderna, sänka standarden på skolmaten, höja dagisavgifterna och börja ta betalt för förskola, minska bildningsmöjligheterna på Medis, rasera busstrafiken, ja, listan kunde göras väldigt lång. Det är inte populism utan realism att tala om för medborgarna vad de föreslagna budgetramarna kommer att betyda i verkliga beslut. Nu blir detta allt mer konkret.

Det finns överoptimistiska tankar i stadspolitiken. Men de handlar oftast om det motsatta mot det Petri menar. Det handlar om att man optimistiskt säger att "vi ska göra saker på ett nytt sätt", när det i verkligheten handlar om rena rama osthyvels-försämringar, alltså inte om några nya sätt att jobba.

Om det är att vara "konservativ" och mot förändring att värna om dagis, skola och vuxen bildning - ja, då är jag väl konservativ, då.

"Sanningar" som skapar pessimism är farliga för Åland

Att göra prognoser för framtidens ekonomiska utveckling är svårt, speciellt på Åland. Det är kontentan i torsdagens ledare (13.9) i Ålandstidningen, signerad Fredrik Rosenqvist. Han menar att ÅSUBs senaste konjunkturbarometer är missvisande: Det går mycket sämre nu än vad ekonomerna/statistikerna trodde, verkligheten är förskönad. Arbetslösheten är förmodligen större än vad den verkar. Ålandstidningen ”gissar” att vi går mot sämre tider.

Den här gången är det alltså ÅSUB, vars resurser för att göra prognoser har skurits ned, som får ta kritiken – annars har linjen i tidningen överlag varit att helst ge Ålands socialdemokrater skulden för att sprida desinformation. Överdrifterna har varit många, som t ex när Niklas Lampi skrev (14.8) att ”tunga röster inom partiet låtsas som om det regnar hundraeurossedlar över Slemmern och som om inga åtgärder behövs”. Ett påstående som saknar all relevans.

En av de tunga rösterna var jag, men jag känner inte igen mig. Vad jag skrev, som Lampi reagerade på, var att det faktiskt kommer att uppstå en hel del lediga arbetstillfällen och att det råder och kommer att råda arbetskraftsbrist för vissa grupper. Men så optimistiskt lagd ska man tydligen inte vara.

Ledarskribenternas linje är för det mesta tydlig: Lågkonjunkturen håller på att fördjupas och speciellt illa är det ställt på Åland. Som Lampi uttrycker det: ”Stormen är här, och den kommer troligen att förvärras innan det blir bättre igen”. Rosenqvist är mera försiktig: ”Den bästa gissningen är, trots den officiella statistik som finns, att vi går mot sämre tider”.

Vi åländska socialdemokrater kommer aldrig att säga att det är bra som det är, att inget behöver förändras eller att det inte krävs åtgärder för att hålla budgeten i skick. Vi blundar inte alls för att det just nu finns orosmoln. Men att bara strama åt och snåla sig genom sämre tider är inte vår modell.

Niklas Lampi vill höra de obekväma sanningarna. Frågan är om han är nöjd över att kollegan Rosenqvist förde fram sanningen om att det är bättre att sänka skatterna för höginkomsttagare än att jaga de som smiter från skatten, eftersom det är så dyrt. För själv har chefredaktören förfäktat att det krävs folk som betalar skatt och system som gör att det inte går att smita undan.

De båda högerliberala herrarna borde läsa kollegan Tone Nordlings ledare i slutet av augusti så att de också kan känna ett uns av optimism. Det är nämligen mycket viktigt i ett samhälle för att skapa kreativitet och tillväxt. ”....Utan framtidstro är ett samhälle kört, precis som människan blir när hon tappar sin tro: deprimerad, kraftlös, vilsen....” skriver Nordling och fortsätter: ”....frånvaron på tro, cynismen, tycks å andra sidan stirra sig blind på negativa erfarenheter och ignorera de möjligheter som finns så att allt stannar av”. Så bra skrivet!

Minskar skattefusket om man sänker skatten för de rika?

Det kunde varit ett inlägg i någon högerradikal ungdomstidskrift från Moderata ungdomsförbundet eller kanske Samlingspartiets ungdom. Men det var det inte. Det var i en ledare i Ålands största tidning som Fredrik Rosenqvist förfäktade tanken att inte lägga för mycket kraft på att jaga skattesmitare, utan att istället satsa på att sänka marginalskatter och öka avdragsmöjligheterna för rika som behöver få en del praktiska saker utförda av t ex byggare, kockar och städare (....det är de yrken han nämner).

"I stället för att spendera pengar på att jaga fuskare borde staten införa ännu större avdrag i dessa branscher", anser Rosenqvist. Han skriver också att "det som ofta glöms bort är att det inte bara är skattefusket som kostar samhället massor med pengar. Även skatterna och själva jakten på fusket har enorma kostnader".

Hur skattefusk skulle minska genom att man slutar jaga skattesmitare, förklarar inte ledarskribenten. Är det fritt fram finns väl risken att fusket ökar?? Då får vi in ännu mindre skatt, plus att vi dessutom ska beskatta höginkomstagare mindre än tidigare. Dessa höginkomsttagare, eller som Rosenqvist i sina exempel kallar "advokater och andra högproduktiva människor" borde inte ägna sig åt t ex städning i hemmet, eftersom det finns "andra människor som faktiskt är kvalificerade för uppgiften".

Ja, man tar sig för pannan. Har ledarskribenten hört talas om jämlikhet och fördelningspolitik? Om att solidariskt betala skatt? Om att var och en betalar skatt efter förmåga, vilket betyder att den välbärgade får hög skatt på marginalen (hur mycket kan förstås alltid diskuteras)?

Och för skoj skull: Tänk er att städning var det som samhället värderade högst, att det var städarna som ansågs vara "högproduktiva". Tror ni att vi då skulle få se extremliberalen Rosenqvist förfäkta att städaren borde få dra av sina kostnader för advokattjänster i beskattningen?

(S) bromsar inte reform

Hur många val ska vi ha om samhällsreformen, frågar sig chefredaktör Lampi i Ålandstidningen.

Frågan är kanske berättigad. Det är och har varit en långsam process. Vi socialdemokrater har däremot varit tydliga och knappast varit den bromsande länken.

(S) har efterlyst en kommunreform för att utjämna skillnaderna som finns i service beroende på i vilken kommun man bor. Som Mariehamnspolitiker ser jag också tydligt hur de mindre kommunerna redan idag är beroende av stadens service, vilket med dagens situation blir ett problem när stadens ekonomi sviktar.

En annan sak jag upptäckt när jag blivit mer insatt i strukturerna är den enorma förvaltning som krävs i alla kommunförbund som måste bildas för att samarbetet ska fungera; t ex i Mise, omsorgsförbundet och i diverse flerkommunala samarbeten, som t ex högstadiedistrikten på landet.

Mina argument för färre kommuner är följande: - Alla måste ta ansvar för varandra. Vi måste vara solidariska med fattigare kommuner. - Kommungränser är gammaldags. Folk jobbar på ett ställe, bor på ett annat. För bästa service är det inte alltid i den egna kommunen man skulle vilja ha dagis, eller för den sakens skull äldrevård. Färre kommuner ger mer valfrihet. - Byråkratin minskar troligtvis. - Kompetens kan samlas, t ex i svåra sociala frågor, eller för den sakens skull i den tekniska sektorn.

Det finns många skäl att göra förvaltningen mer effektiv. Det har (S) tyckt länge. Lampi behöver inte oroa sig över att (S) kommer att bromsa.

Lampi vill inte se ljuspunkter

Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi tycker att jag är onödigt optimistisk i ett blogginlägg häromveckan. Det handlade om utsikterna på arbetsmarknaden det kommande året.

Jag hade just läst statistik- och utredningsbyråns arbetsmarknadsbarometer som förutspår en måttlig positiv tillväxt och tyckte att det var dags att skriva om det glädjande faktum att vi, trots att arbetslösheten är låg, ändå har behov av mer arbetskraft, speciellt inom handeln, inom sjöfarten, "personliga tjänster", men också faktiskt inom byggbranschen (trots konjunkturkänsligheten).

Man kan beskriva verkligheten på många sätt. Man kan förstås basunera ut att läget är ”genuint alarmerande” för viktiga åländska företag. Om situationen försvåras behöver regeringen fokusera ännu mera på tillväxtfrågor och sysselsättning. Men vi måste också se till de ljuspunkter som finns: Att Ålands befolkning stadigt ökar och att arbetstillfällen skapas. Detta är inte att se en ”rosenskimrande verklighet”, det är en del av helhetsbilden. Men så nyanserat vill tydligen inte Lampi beskriva läget.

Vi socialdemokrater stödjer landskapsregeringens politik för en budget i balans och förstår att besparingar behöver göras. Vi har inte gjort några utspel som talar om motsatsen – så soloåkningar får Lampi leta efter någon annanstans.

I stadspolitiken för vi också en ansvarsfull ekonomisk linje. Vi har inte tänkt skapa några budgetunderskott. Visar sig de negativa profetiorna stämma är vi beredda att göra en måttlig skattehöjning – det har vi varit raka och tydliga med.

Att jag skrev att det målas upp en negativ bild av den ekonomiska situationen blir tydligt bekräftat i Niklas Lampis ledare. En sådan ensidig bild av verkligheten kan vara farlig och leda till brist på framtidstro. Att bara måla mörka moln om hot och oro gör människor rädda och osäkra. Då är samhället med och krymper ekonomin istället för att stimulera den.

Vad vore Åland utan sossar?

Ibland har jag tänkt på vad Åland skulle ha varit utan socialdemokrater. Åland är ett borgerligt samhälle, där socialliberalismen kanske kan sägas vara den starkaste ideologin, men även värdekonservatismen. Ändå säger många att det bor en socialdemokrat i nästan alla nordbor, även i merparten av alla ålänningar.

Vi har ett välfungerande välfärdssamhälle, med en modell som ser någorlunda ut i hela Norden (eller såg ut skulle vissa hävda, för mycket har förändrats de senaste tjugo åren).

I en landskapsregering med tre borgerliga partier, med politiker från mitten och långt ut åt höger, behövs verkligen en Barbro, en Igge och en Christian (och alla "mina" övriga parlamentariker som finns här på (S)-kansliet förstås). M, C och Ob behöver liksom en "kyrkstöt" från vänster, som påminner om den nordiska modellen. Kan låta kaxigt det här, men kom ihåg att 20 % av den åländska befolkningen (över 30 % i Mariehamn) har röstat så i senaste val. Trevlig sensommar, förresten! Anders