Kontakterna med Sverige får en allt större betydelse för Åland och ålänningarna. Därför är det glädjande att presidentkandidaten Paavo Lipponen så tydligt lyft fram Sveriges historiska betydelse för Finlands ekonomiska, politiska och kulturella utveckling.
När Lipponen gästade Åland i höstas betonade han att svenskheten och svenska språket är det som knyter ihop Finland med övriga Norden, vilket är viktigt för vår gemensamma framgång i en värld med stor global konkurrens.
Att Lipponen talar för både ett ökat samarbete med Sverige och samtidigt att man ska värna om Ålands och Finlands samhörighet är något som rimmar väl med den nya landskapsregeringens tankar kring en Ålandshavskommission för att utveckla samarbetet i våra regioner och mellan våra två länder.
Lipponen har dessutom tydligt tagit ställning mot Sannfinländarnas populism och fientlighet emot den svenskspråkiga minoriteten. Han har tagit upp kampen mot inskränktheten. Han har god kunskap om de nordiska ländernas gemensamma historia. Paavo Lipponen är internationalist och det behöver man vara om man ska vara en framgångsrik president.
Därför röstar jag på Lipponen i valet nästa söndag.
Anders Hallbäck, musiker, gospel- och badfantast
torsdag 12 januari 2012
torsdag 29 december 2011
Offentlig sektor försörjer den privata - och vice versa
I facebookgruppen Åland EKONOMI, som startats av några liberaler, pågår debatter om stort och smått.
Häromdagen handlade en "tråd" om hur stor andel av ålänningarna som jobbar i offentlig sektor. Färsk statistik från ÅSUB säger att det är 32 % av oss.
Flera av debattörerna reagerar med ryggmärgen: "Offentlig sektor är för stor" eller "två personer i den privata sektorn försörjer en i offentlig tjänst".
Det där med försörjning är ju dubbelt.
Det offentliga Åland försörjer också den privata sektorn. Utbildningsväsendet försörjer företagen med kompetent arbetskraft. Vägnätet försörjer företag som är beroende av bra transport. Sjukvården ser till att sjuka arbetstagare frisknar till så att de kan jobba igen. Barndagvården gör att fler (speciellt kvinnor) står till arbetsmarknadens förfogande. Lägg därtill offentliga investeringar som ger företagen uppdrag och entreprenader. Osv osv....
Röd Ungdoms Olov Hansson skriver det bra: "Nyckelordet är produktion, något som sker inom både det privata och det offentliga".
Ta t ex det landskapsägda spelbolaget PAF. De anställda där är någonstans mittemellan offentlig och privat sektor, men företaget drivs ju av det offentliga. Ett framgångsrikt PAF genererar ju massor med pengar till Åland - dessutom är de mesta speltjänsterna de säljer ju en exportvara, vilket är det allra bästa sett ur åländsk synvinkel. Posten är ett annat sådant exempel.
Så länge produktionen går med vinst (och inte konkurrerar med en privat aktör) brukar inte marknadsliberalerna klaga på dessa offentliganställda.
Nä, jag är riktigt trött på de här ständiga jämförelserna där vissa är tärande och vissa närande. Då ser man inte helheten i ett bra samhälle.
För övrigt anser jag att gruppen på facebook borde heta Ålands ekonomi. Det är viktigt att värna det svenska språket :-)
Häromdagen handlade en "tråd" om hur stor andel av ålänningarna som jobbar i offentlig sektor. Färsk statistik från ÅSUB säger att det är 32 % av oss.
Flera av debattörerna reagerar med ryggmärgen: "Offentlig sektor är för stor" eller "två personer i den privata sektorn försörjer en i offentlig tjänst".
Det där med försörjning är ju dubbelt.
Det offentliga Åland försörjer också den privata sektorn. Utbildningsväsendet försörjer företagen med kompetent arbetskraft. Vägnätet försörjer företag som är beroende av bra transport. Sjukvården ser till att sjuka arbetstagare frisknar till så att de kan jobba igen. Barndagvården gör att fler (speciellt kvinnor) står till arbetsmarknadens förfogande. Lägg därtill offentliga investeringar som ger företagen uppdrag och entreprenader. Osv osv....
Röd Ungdoms Olov Hansson skriver det bra: "Nyckelordet är produktion, något som sker inom både det privata och det offentliga".
Ta t ex det landskapsägda spelbolaget PAF. De anställda där är någonstans mittemellan offentlig och privat sektor, men företaget drivs ju av det offentliga. Ett framgångsrikt PAF genererar ju massor med pengar till Åland - dessutom är de mesta speltjänsterna de säljer ju en exportvara, vilket är det allra bästa sett ur åländsk synvinkel. Posten är ett annat sådant exempel.
Så länge produktionen går med vinst (och inte konkurrerar med en privat aktör) brukar inte marknadsliberalerna klaga på dessa offentliganställda.
Nä, jag är riktigt trött på de här ständiga jämförelserna där vissa är tärande och vissa närande. Då ser man inte helheten i ett bra samhälle.
För övrigt anser jag att gruppen på facebook borde heta Ålands ekonomi. Det är viktigt att värna det svenska språket :-)
måndag 19 december 2011
Skattepengar räcker till mycket
En måttlig höjning av kommunalskatten i Mariehamn har varit uppe till debatt efter valet.
Vi socialdemokrater har motsatt oss besparingarna inom äldreomsorgen, där tjänster dras in, och inom barnomsorgen, där ett av de mindre daghemmen stängs, inga satsningar görs, samtidigt som maxtaxan höjs och möjligheten att ha en 80%-ig plats på dagis försvinner.
Det skulle räcka med en halv procents skattehöjning så skulle inga av dessa försämringar behöva göras. Stadens inkomster skulle öka med en miljon euro per år, har våra ledamöter i stadsstyrelsen räknat ut. Läs mer här.
I den intressanta rödgröna debattboken ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” finns en del motsvarande intressanta beräkningar.
Redaktörerna för tidskriften Tvärdrag, Felix Antman Debels och Daniel Suhonen, skriver om den moderatledda svenska regeringens skattesänkningar förra året på 96 miljarder kronor.
Vad skulle de pengarna ha räckt till? 10 miljarder skulle behövas för att återställa ersättningsnivåerna för den som blivit arbetslös eller sjukskriven en längre tid. Gratis kollektivtrafik i hela landet skulle kosta 15 miljarder. Att anställa 250.000 personer inom offentlig sektor för att minska arbetslösheten skulle kosta 60 miljarder, men då har man inte räknat in hur mycket som kommer tillbaka till den offentliga kassan i form av ökade skatteintäkter, minskade socialbidrag och minskade bidrag till arbetslösa.
Någon ska ta smällen när skatterna ska hållas nere. Ju högre lön du har ju mer tjänar du på skattesänkningar. Men välfärden och den andel av befolkningen som har det svårast får ta smällarna.
Vi socialdemokrater har motsatt oss besparingarna inom äldreomsorgen, där tjänster dras in, och inom barnomsorgen, där ett av de mindre daghemmen stängs, inga satsningar görs, samtidigt som maxtaxan höjs och möjligheten att ha en 80%-ig plats på dagis försvinner.
Det skulle räcka med en halv procents skattehöjning så skulle inga av dessa försämringar behöva göras. Stadens inkomster skulle öka med en miljon euro per år, har våra ledamöter i stadsstyrelsen räknat ut. Läs mer här.
I den intressanta rödgröna debattboken ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” finns en del motsvarande intressanta beräkningar.
Redaktörerna för tidskriften Tvärdrag, Felix Antman Debels och Daniel Suhonen, skriver om den moderatledda svenska regeringens skattesänkningar förra året på 96 miljarder kronor.
Vad skulle de pengarna ha räckt till? 10 miljarder skulle behövas för att återställa ersättningsnivåerna för den som blivit arbetslös eller sjukskriven en längre tid. Gratis kollektivtrafik i hela landet skulle kosta 15 miljarder. Att anställa 250.000 personer inom offentlig sektor för att minska arbetslösheten skulle kosta 60 miljarder, men då har man inte räknat in hur mycket som kommer tillbaka till den offentliga kassan i form av ökade skatteintäkter, minskade socialbidrag och minskade bidrag till arbetslösa.
Någon ska ta smällen när skatterna ska hållas nere. Ju högre lön du har ju mer tjänar du på skattesänkningar. Men välfärden och den andel av befolkningen som har det svårast får ta smällarna.
fredag 2 december 2011
Demokratiskt att låta valets vinnare styra
Efter höstens kommunval i Mariehamn blev socialdemokraterna störst, med drygt 30 procent av väljarkåren bakom sig. Det är ingen ”liten minoritet”, som chefredaktör Niklas Lampi hävdar i sin ledare 1.12.
Faktiskt är det så att om man räknar i procent så stöds (S) och (Lib), som Lampi tar som exempel, av över 52 procent av väljarkåren i Mariehamn, även om utdelningen i mandat räknad bara blev 13 av 27.
I kommunpolitiken såväl som i landskapspolitiken hävdar man med rätta att det är demokratiskt att det skall visa sig i de styrande organen vem som vunnit valet och gått framåt mest. Efter valet i Mariehamn för fyra år sedan blev t ex moderaterna (som då hette FS) störst och det var naturligt att partiet då tog hand om ordförandeposten i stadsstyrelsen. Därför hävdar vi socialdemokrater att detsamma borde gälla nu när (S) blev störst.
Niklas Lampi har i flera ledare genom åren konstaterat att det inte finns några givna allianser i stadspolitiken. Partierna har hittat varandra i olika konstellationer beroende på vilka frågor man har kunnat komma överens om.
Det finns inte, och bör inte finnas, blockpolitik i staden. Samarbete och konsensuspolitik för stadens bästa bör vara ledstjärnan. Det är t ex inte otänkbart att en majoritet av stadsfullmäktige kommer att förstå behovet av att höja kommunalskatten, som (S) tydligt markerat att vi anser är nödvändigt för att stoppa nedmonteringen inom barn- och äldreomsorgen. Att (S) säger det nu och sa det redan före valet är inte ”kaxighet” utan tydlighet.
PS
Efter den här insändaren har Barbro Sundback skrivit en tydlig och klar förklaring till varför vi i (S) hävdar vår rätt i den här frågan. Läs här.
Faktiskt är det så att om man räknar i procent så stöds (S) och (Lib), som Lampi tar som exempel, av över 52 procent av väljarkåren i Mariehamn, även om utdelningen i mandat räknad bara blev 13 av 27.
I kommunpolitiken såväl som i landskapspolitiken hävdar man med rätta att det är demokratiskt att det skall visa sig i de styrande organen vem som vunnit valet och gått framåt mest. Efter valet i Mariehamn för fyra år sedan blev t ex moderaterna (som då hette FS) störst och det var naturligt att partiet då tog hand om ordförandeposten i stadsstyrelsen. Därför hävdar vi socialdemokrater att detsamma borde gälla nu när (S) blev störst.
Niklas Lampi har i flera ledare genom åren konstaterat att det inte finns några givna allianser i stadspolitiken. Partierna har hittat varandra i olika konstellationer beroende på vilka frågor man har kunnat komma överens om.
Det finns inte, och bör inte finnas, blockpolitik i staden. Samarbete och konsensuspolitik för stadens bästa bör vara ledstjärnan. Det är t ex inte otänkbart att en majoritet av stadsfullmäktige kommer att förstå behovet av att höja kommunalskatten, som (S) tydligt markerat att vi anser är nödvändigt för att stoppa nedmonteringen inom barn- och äldreomsorgen. Att (S) säger det nu och sa det redan före valet är inte ”kaxighet” utan tydlighet.
PS
Efter den här insändaren har Barbro Sundback skrivit en tydlig och klar förklaring till varför vi i (S) hävdar vår rätt i den här frågan. Läs här.
tisdag 8 november 2011
Delaktighet minskar stressen i arbetslivet.
Träffade en av "mina" väljare idag. Det var kul :-) Hon hade röstat på mig och (S) för att vi/jag hade lyft fram stress i arbetslivet och utbrändhet i valrörelsen.
Vi enades om att förebyggande metoder alltid är att föredra.
Stresshantering är något som borde diskuteras på alla arbetsplatser.
Men för våra ungdomar måste dessa faror lyftas fram.
Vi får inte tro att stresshantering och livskunskap är något som kommer automatiskt. In med detta i läroplanerna.
Jag kan säga ärligt - att om jag vetat det jag vet idag om stress i arbetslivet - så hade jag kanske valt annorlunda i 20-årsåldern och funderat om i 30-årsåldern.
Visst är det en mognadsprocess och en del i självsutvecklingen - att våga och kunna säga nej.
Men med dagens arbetsmarknad och slimmade organisationer måste arbetstagarna vara på sin vakt och hävda sin rätt till att få tid att göra sina uppgifter väl. Och att få inflytande över sin situation. Det finns inget mer stressande än att inte få vara med och vara delaktig i beslutsprocessen vad gäller det egna arbetet. Tycker jag.
Idag ska vi för övrigt diskutera en omorganisering på mitt jobb. Det ser jag fram emot - eftersom jag får vara med och påverka!
Vi enades om att förebyggande metoder alltid är att föredra.
Stresshantering är något som borde diskuteras på alla arbetsplatser.
Men för våra ungdomar måste dessa faror lyftas fram.
Vi får inte tro att stresshantering och livskunskap är något som kommer automatiskt. In med detta i läroplanerna.
Jag kan säga ärligt - att om jag vetat det jag vet idag om stress i arbetslivet - så hade jag kanske valt annorlunda i 20-årsåldern och funderat om i 30-årsåldern.
Visst är det en mognadsprocess och en del i självsutvecklingen - att våga och kunna säga nej.
Men med dagens arbetsmarknad och slimmade organisationer måste arbetstagarna vara på sin vakt och hävda sin rätt till att få tid att göra sina uppgifter väl. Och att få inflytande över sin situation. Det finns inget mer stressande än att inte få vara med och vara delaktig i beslutsprocessen vad gäller det egna arbetet. Tycker jag.
Idag ska vi för övrigt diskutera en omorganisering på mitt jobb. Det ser jag fram emot - eftersom jag får vara med och påverka!
tisdag 1 november 2011
Var är den historiska medvetenheten?
Man kan se på de svenska moderaternas "förnyelse" på olika sätt: Vill man vara positivt lagd kan man hoppas att retoriken inte bara är retorik utan att M har gått rejält åt vänster när man nu pratar om jämlikhet, arbetareparti och rättvisa.
Historiskt har detta dock inte varit partiets starka sidor, verkligen snarare tvärtom. Och speciellt i utrikesfrågor finns mycket att invända i rättvisefrågan (i apartheidfrågan i synnerhet).
När jag var ledig förra veckan fick jag en bok om min hemkommun Lerum, som är skriven ur de "små" människornas perspektiv, d v s statarnas, torparnas och soldaternas Lerum.
Det fanns en liten stark överklass i bygden. Statarna och torparna hade få rättigheter och många skyldigheter gentemot överheten. De visste inte vad allmän pension eller semester var för något, men arbetarrörelsen kämpade för dem. Det är tack vare denna folkrörelse som ett välfärdsland med jämlika reformer byggdes upp.
Det var inte moderater som var med i den folkrörelsen, gott folk.
Klasskamp talade man om och det gjorde Palme så sent som i början av 80-talet. Men sedan dess har något hänt. Väljarnas medvetenhet har minskat. Och den moderata "förvandligen" har skett. Men den stora frågan är vad de ska göra med det utanförskap de säger sig vilja motarbeta. Sänkt skatt löser inte alla problem. Det ökar ojämlikhetsproblemen. Fina tillväxtsiffror är inte något som den arbetslöse eller sjukpensionerade eller ännu värre utförsäkrade har någon större glädje av.
Visst finns det klassklyfter anno 2011. Inte bara i Sverige, även på Åland, som annars visar fantastiska sysselsättningssiffror.
Slutligen: Vill varmt rekommendera Mikael Wiehes tal om den svenska politiska historien inför svenska valet i fjol. Tydligare kan det inte sägas.
"Varje reform som efter folkflertalets maktövertagande genomfördes till fromma för detta folkflertal motarbetades av det gamla högerpartiet, det gamla högerparti som nu har gett sig själv namnet nya moderaterna."
Historiskt har detta dock inte varit partiets starka sidor, verkligen snarare tvärtom. Och speciellt i utrikesfrågor finns mycket att invända i rättvisefrågan (i apartheidfrågan i synnerhet).
När jag var ledig förra veckan fick jag en bok om min hemkommun Lerum, som är skriven ur de "små" människornas perspektiv, d v s statarnas, torparnas och soldaternas Lerum.
Det fanns en liten stark överklass i bygden. Statarna och torparna hade få rättigheter och många skyldigheter gentemot överheten. De visste inte vad allmän pension eller semester var för något, men arbetarrörelsen kämpade för dem. Det är tack vare denna folkrörelse som ett välfärdsland med jämlika reformer byggdes upp.
Det var inte moderater som var med i den folkrörelsen, gott folk.
Klasskamp talade man om och det gjorde Palme så sent som i början av 80-talet. Men sedan dess har något hänt. Väljarnas medvetenhet har minskat. Och den moderata "förvandligen" har skett. Men den stora frågan är vad de ska göra med det utanförskap de säger sig vilja motarbeta. Sänkt skatt löser inte alla problem. Det ökar ojämlikhetsproblemen. Fina tillväxtsiffror är inte något som den arbetslöse eller sjukpensionerade eller ännu värre utförsäkrade har någon större glädje av.
Visst finns det klassklyfter anno 2011. Inte bara i Sverige, även på Åland, som annars visar fantastiska sysselsättningssiffror.
Slutligen: Vill varmt rekommendera Mikael Wiehes tal om den svenska politiska historien inför svenska valet i fjol. Tydligare kan det inte sägas.
"Varje reform som efter folkflertalets maktövertagande genomfördes till fromma för detta folkflertal motarbetades av det gamla högerpartiet, det gamla högerparti som nu har gett sig själv namnet nya moderaterna."
söndag 23 oktober 2011
En första valanalys 24.10
VILKEN VALSEGER!!!!
Socialdemokraterna återtog sina mandat och lagtingsgruppen blev lika stor som för sex år sedan. Det "låg i luften", det ska jag villigt erkänna att jag kände, men att vår partiordförande Camilla Gunell skulle göra ett jordskredsval - det hade vi faktiskt inte riktigt räknat med :-D
Redan efter ett par dagar kraxar förstås olyckskorparna: Hur ska vi få igenom vår politik tillsammans med en massa borgerliga partier? (Och det omvända: Har Åland blivit socialistiskt? Moderat farhåga....)
Jag tycker att Camilla har sagt det klokt under hela valrörelsen: I de tider som är nu krävs samarbete och breda uppgörelser.
Det behövs en stark vänster på det konservativa Åland. Det har vi nu. Den kan bli ännu starkare, men det här valet var en bra början. Igge Holmberg, som får betecknas höra till vänsterfalangen inom vårt parti, gjorde också ett succéval.
Mitten har tappat och vänster och höger (M, ÅF) går framåt. Vi känner igen det från vårt västra grannland. Där kan man med fog fråga sig om det ska behövas en massa borgerliga småpartier som ändå tvingas följa den moderata makten.
Och frågan kan ställas här på Åland också (fast då handlar det mer om center-makten). Här beror dock så otroligt mycket på personer och personernas förmåga att kunna samarbeta med varandra. Just detta faktum gör åländsk politik extra svajig. Politikerna svajar hit och dit - och väljarna därefter.
Jag har skrivit det förr: Tydlighet är något jag själv sätter högt på min önskelista över hur politiker ska vara. Det är därför tydliga sossar kan uppskatta tydliga moderater och tydliga Ålands Framtid-are trots diametralt olika synsätt på saker.
Som en av ersättarna i stadsfullmäktige (nr 4 i ordningen) ska jag satsa stenhårt på att vara tydlig om jag får tillfälle att hoppa in på något möte. Tack alla mina 28 väljare ;-) Och tack till lika många, 28, som ville att jag skulle sitta i lagtinget. Jag hade behövt 27 röster till för att det skulle ha lyckats....
Socialdemokraterna återtog sina mandat och lagtingsgruppen blev lika stor som för sex år sedan. Det "låg i luften", det ska jag villigt erkänna att jag kände, men att vår partiordförande Camilla Gunell skulle göra ett jordskredsval - det hade vi faktiskt inte riktigt räknat med :-D
Redan efter ett par dagar kraxar förstås olyckskorparna: Hur ska vi få igenom vår politik tillsammans med en massa borgerliga partier? (Och det omvända: Har Åland blivit socialistiskt? Moderat farhåga....)
Jag tycker att Camilla har sagt det klokt under hela valrörelsen: I de tider som är nu krävs samarbete och breda uppgörelser.
Det behövs en stark vänster på det konservativa Åland. Det har vi nu. Den kan bli ännu starkare, men det här valet var en bra början. Igge Holmberg, som får betecknas höra till vänsterfalangen inom vårt parti, gjorde också ett succéval.
Mitten har tappat och vänster och höger (M, ÅF) går framåt. Vi känner igen det från vårt västra grannland. Där kan man med fog fråga sig om det ska behövas en massa borgerliga småpartier som ändå tvingas följa den moderata makten.
Och frågan kan ställas här på Åland också (fast då handlar det mer om center-makten). Här beror dock så otroligt mycket på personer och personernas förmåga att kunna samarbeta med varandra. Just detta faktum gör åländsk politik extra svajig. Politikerna svajar hit och dit - och väljarna därefter.
Jag har skrivit det förr: Tydlighet är något jag själv sätter högt på min önskelista över hur politiker ska vara. Det är därför tydliga sossar kan uppskatta tydliga moderater och tydliga Ålands Framtid-are trots diametralt olika synsätt på saker.
Som en av ersättarna i stadsfullmäktige (nr 4 i ordningen) ska jag satsa stenhårt på att vara tydlig om jag får tillfälle att hoppa in på något möte. Tack alla mina 28 väljare ;-) Och tack till lika många, 28, som ville att jag skulle sitta i lagtinget. Jag hade behövt 27 röster till för att det skulle ha lyckats....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)