"Jag är inte bitter"

Ja, ni har säkert många sett sketcherna från svenska Idrottsgalan med Robert Gustavsson som imiterar speedwaymästaren Tony Richardsson, som ironiserar över alla andra som får priser i sina fjantiga idrotter. Av någon anledning är det bitterhet jag börjar tänka på när jag läser vad partiledare Axel Jonsson från Ålands Framtid skriver i dagens Nya Åland.

Jonsson verkar bitter över att inga andra borgerliga partier förstår vad det betyder att vara borgerlig. Han håller med tidningens ledarskribent Nina Fellman om att Johan Ehn (M) är som en gråsosse (överdrifternas julafton?) men samtidigt tycker han att Felllman själv överdriver och saknar trovärdighet när hon skriver att Jonsson tagit sitt parti högerut.

Ledaren skrevs efter Åland 24:s partiledardebatt som var en intressant uppvisning av en stark landskapsregering och en svag opposition. Det är klart att det är jobbigt för Jonsson att hans parti inte får vara med och bestämma och att de andra borgerliga kan samarbeta så konstruktivt med oss socialdemokrater - och att det samtidigt visat sig vara något som väljarna gillar - i Ålandstidningens opinionsmätning nyligen backade ÅF till förmån för Moderaterna medan Socialdemokraterna, som vann valet och leder regeringen, håller sin popularitet.

Det är intressant men märkligt att Jonsson tror att det är i detta läge han ska satsa på att sprida "sosse-skräck": Han antyder att Nya Åland är en S-tidning (för vilken gång i ordningen...?), han pratar om regeringens "väg mot....höjt skattetryck" och som spiken i kistan om vårt lantråd och hennes illröda halsduk....lite kul i det sammanhanget är det ju att det på bilden från debatten är Gun-Mari Lindholm (Ob) som har den röda scarfen och att Katrin Sjögren (Lib) också har något rött kring halsen :)

Axel Jonsson skulle behöva läsa den utmärkta tidskriften Tvärdrag. Där pågår idédebatt på en något seriösare nivå än att pajkasta med Nya Åland om vilken klädsel lantrådet har. I Tvärdrag från i somras finns en artikel om den ekonomiska krisen i Europa i vilken den världsberömde indiske ekonomen Sony Kapoor intervjuas. Kapoor är bland annat medlem i en panel i Financial Times som sätter betyg på finansministrarna.

Tidskriften ställer en fråga om hur tillväxtmål och hårda åtstramningar (högerpolitik) verkligen kan vara en fungerande kombination. "För att öka tillväxten behövs investeringar och kännetecknande för den här krisen har varit att varken statliga eller privata institutioner satsat. Det sker en utarmning av människor", säger Kapoor.

Detta har regeringspartierna på Åland förstått, även om vissa i vårt regeringsblock vill profilera sig som höger och det är väl fullt naturligt. Men Åland har en mittenregering, stödd av en stor majoritet ledamöter i en skala från Igge Holmberg (S) på vänsterkanten till Runar Karlsson (C) på höger sida.

Axel Jonsson får inte vara med och bestämma. Han är bitter över att inte bli betraktad som mittenpolitiker. Det blir han knappast framöver heller om han inte styr om politiken. Hoppas att han framöver slipper socialdemokratiska mardrömmar - det verkar ha lyckats för Johan Ehn. :)

Återinför den avgiftsfria stadsbussen

I Nya Åland 22.10 berättas det hur många som åker stadsbuss nu när avgifter återinförts.

I september uppger Viking Line Buss att bussarna haft totalt 4.065 passagerare och Nyan skriver att det ska jämföras med de "femsiffriga tal" som fanns då bussåkandet var avgiftsfritt. Bussbolagets chef hade enligt Nyan räknat med att det skulle ha gått ännu sämre!

Förra årets statistik från Röde Orm visar att ca 20.000 resor gjordes i september 2012, alltså fem gånger fler. Ja, ni ser, det har inte blivit någon vidare succé för det kollektiva resandet när avgifter återinförts. På en vecka åkte det mer Mariehamnare med buss när den var avgiftsfri jämfört med vad som nu är fallet på en månad!

I det här sammanhanget påminner jag om det hållbarhetsmål som fullmäktige enades om i juni ifjol: "I syfte att bli koldioxidneutral 2020 ska stadens utsläpp av växthusgaser per invånare från verksamheter som staden kan kontrollera 2015 vara 40 procent lägre än utsläppen 2002". I Ålborgåtagandena som Mariehamn undertecknade 2007 lovar vi förbättra framkomligheten och minska trafiken.

Så till ekonomin. Med en halverad budget blir ju förstås utbudet av turer sämre och det har vi bussresenärer redan märkt. De som röstade för återinförd avgift räknade sig säkert till skaran "ekonomiskt ansvarstagande". Men betänk detta: Räknar man vad vi skattebetalare betalar per resande har ju stadsbussen blivit mycket dyrare!

Tro mig, det dröjer inte länge innan vi får debatten om att dra ner bussutbudet ytterligare eftersom ingen verkar vilja åka. Och varför vill inte folk det? Låt mig ta några exempel från min egen verklighet:

Jag är frånskild pappa till fyra barn och bor i Östernäs. Barnen går i Strandnäs skola. Alltså, i familjen finns många potentiella bussåkare som har fem kilometer enkel väg till skolan och en pappa som har ungefär hälften så långt till jobbet. Tre av barnen har dessutom aktiviteter på eftermiddagar och kvällar som är koncentrerade i norra staden (musikinstitutet, skolan, ungdomsgården, gymnastikträningen).

För att hinna i tid till skolan behöver mina barn åka 55 minuter före skolstart (att vara punktliga är något deras far varit noga med i uppfostran). Skulle de missa den tidigare bussen kan de gå av på hållplatsen vid Grindmattesvägen, rusa under rökerirondellen och "bara" komma fem minuter för sent till skolan. Tänkte ingen på att barn som åker buss till skolan kunde tänkas vilja komma fram i lagom tid före det ringer in?

För alla över 12 år kostar en enkel resa 2 euro. Om alla mina barn åker fram och tillbaka till skolan en dag kostar det oss 12 euro och i tid 1,5 timme, ibland längre (per barn). Vi kan förstås köpa månadskort för 120 euro/mån också. Någon skolskjuts får inte barn som är skrivna hos sin mor i närheten av skolan, trots att de bor lika mycket tid hos fadern. Det är alltså bättre att bo på Solberget i Jomala, gå i skola i Strandnäs och ha föräldrar som bor ihop.

Så lägger vi till fritidsåkandet. För oss Östernäsbor som vill till musikinstitutet går det ganska snabbt att komma dit. Men hem? Ja, kolla i turlistan själva. Vid den tid som lektionerna på musikinstitutet pågår som mest går bussarna en gång i timmen och då far de först NORRUT. Barn från södra staden som har turen att sluta sin lektion några minuter före bussen kommer kan vara hemma på 45-50 minuter. Har de otur med schemaläggningen får de vänta en timme till....

Det är det här som är verkligheten. Betänk att det tar tio minuter att köra bil de aktuella sträckorna.

Jag inser förstås att busstrafiken är ok om jag pendlar, med regelbundna arbetstider, till och från utkant till centrum för att komma på jobb. Tiderna är ju anpassade för arbetande vuxna som ska till centrum.

Men är det NÅGON som är förvånad över att vi föräldrar skjutsar våra barn fram och tillbaka till skola och aktiviteter morgon, middag och kväll efter att ha läst ovanstående exempel? Gällande skjutsning till gymnastikträningarna i Bollhalla är det i alla fall många föräldrar som samarbetar och ordnar samåkning för barnen – bra!

Jag vill betona att jag fortfarande kommer att ivra för att Mariehamnarna ska välja att ställa bilen hemma för att resa med buss. Jag kommer att försöka vara ett gott föredöme för mina barn och själv cykla och åka buss när jag har möjlighet. Men något säger mig att själva politiken går ut på att lära våra barn och ungdomar att de INTE ska/kan åka buss.

Jag vill också samtidigt påpeka att jag inte har något emot den nuvarande entreprenören. Viking Line Buss har ju inte bestämt rutternas omfattning och inte heller avgifterna. De ska förstås, enligt uppdrag, marknadsföra utbudet så gott de kan.

Det finns ingen politisk majoritet för att riva upp det här beslutet nu. Men för mig är det uppenbart: Ska vi mena något med hållbarhetsmålet kan vi börja med att gå tillbaka till att ha avgiftsfri buss och öka antalet turer, minst till den nivå som fanns t o m maj i år. Men även då var kvällstrafiken minimal, så den kunde staden satsa mer på.

Det kan tyckas bli dyrare, men på hur lång sikt tänker vi då? Vad kostar det oss att strunta i miljöaspekterna? Betänk den fantastiska marknadsföring Mariehamn fått för sin avgiftsfria buss, senast i somras i ett långt reportage i den tyska TV-kanalen ARD 1. Vad tjänar vi på sådan positiv uppmärksamhet? Se hur andra gör, t ex i Tallinn. En nysatsning på det kollektiva resandet är en investering i framtiden!

I en demokrati behövs alternativ

Hur mycket demokrati har vi egentligen? Ja, förstås måste man först och främst definiera demokrati för att kunna svara på denna fråga. Demokrati handlar om folkstyre, om fria val och medborgarinflytande över beslut. Men på ett något djupare plan om att det också måste finnas resurser för politisk fördjupning.

Därför var studiebesöket på riksdagens utredningstjänst det intressantaste under mitt och två andra åländska partisekreterares studiebesök i riksdagen i Helsingfors i tisdags. I korta drag kan man säga att RUT, som den förkortas i Sverige, hjälper riksdagsledamöterna att utreda förslag och söka information kring frågor de behöver veta svaren på för att göra sitt uppdrag på bästa sätt. Och detta trots att varje finländsk riksdagsledamot dessutom har var sin personliga assistent (vilket lär vara mycket ovanligt i parlament omkring i världen).

Den allra största utredningstjänsten finns i USA och är först och främst till för att den politiska oppositionen ska kunna utreda en alternativ politik till den som regeringen för. Med den expertis som finns inom utredningstjänsten, i kombination med den expertis som den anlitar, kan RUT vara till stor nytta. I en demokrati måste det ju finnas alternativ, men av en politiker kan inte förväntas att de opartiskt kan analysera alla konsekvenser av sina förslag.

Partierna har ju resurser, säger ni, men partierna har mer och mer blivit valapparater, konstaterade vi när vi var i Helsingfors. Och det gäller ju i högsta grad även här på Åland, där de flesta har en partisekretare som både sköter partiet och lagtingsgruppens verksamhet och dessutom på deltid under de år när det inte är val. Tänk om ett åländskt oppositionsparti skulle lägga en riktig skuggbudget. Det klarar ju till och med "lilla" Vänsterpartiet av i vårt västra grannland.

Visst, Åland är litet, vi har begränsade resurser inom vår förvaltning. Frågan är väl först och främst om vi kan dra nytta av Finlands utredningstjänst som i sin tur finns med i ett europeiskt nätverk av utredningstjänster. Sveriges politiska utveckling är förstås också intressant för åländska politiker.

Här finns en hel del att tänka på inför framtiden när vi ska utveckla vår självstyrelse ytterligare.

Fusket dränerar vår välfärd

Klumpsumman är på rekordnivå, alltså borde allt vara frid och fröjd, skriver Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi. D v s, landskapets uppgift är "att justera utgifterna något så att de ligger i fas med en årspeng som även i detta krisens år når nya höjder".

Ålands Radio uppfattar detta som "hård kritik" mot landskapsregeringen och finansminister Roger Nordlund (C) som till radion mycket riktigt konstaterar att "kostnaderna för välfärden har också stigit, därför är utgifterna större nu än för några år sen".

Kostnadsjakt är förstås viktigt, det finns mycket att omstrukturera och göra bättre. Men det som Lampi och hans marknadsliberala gelikar aldrig nämner är justeringarna på inkomstsidan.

Åland behöver nu spara många miljoner euro, konstateras det.

Nya Åland hade ett intressant uppslag i gårdagens tidning. Det handlade om skattefusk i Finland och på Åland. Tar man de finländska uppskattningar som finns och applicerar dem på Åland så går vi miste om mycket pengar. Den svarta ekonomin skulle enligt Statistikcentralen och ÅSUB motsvara 7,5 procent av Ålands BNP, som är på drygt 1 miljard euro. Det motsvarar 88 miljoner obeskattade euro.

Ja, ni förstår själva. Den så kallade krisen hade inte varit så djup med de pengarna. "Fuskarna dränerar vår välfärd" kunde ha varit rubriken på Lampis ledare. Men den kanske kommer....

Bra att lyfta katten på bordet

Den bristande jämställdheten har blivit aktuellt i den politiska debatten på Åland. För oss i socialdemokraterna började det med att vi reagerade på artiklar i Nya Åland där partiernas styrkor och svagheter analyserades. Och där fler unga män efterlystes hos oss. Vi svarade förstås att vi är det överlägset mest jämställda partiet på Åland ;)

Vi har bildat en jämställdhetsgrupp, det visar att vårt parti tar frågorna på stort allvar. Nyligen inledde vi vår höstkampanj med att påvisa hur fel det måste vara att 16 kommuner på Åland har manliga kommundirektörer, 0 har en kvinna som högsta tjänste"man".

Så kom dagens ledare i Nya Åland där Nina Fellman helt riktigt pekar på ojämställdheten i åländsk demokrati. Nummer ett är ju att synliggöra problemet och det lyckades hon ju med. Det har garanterat varit dagens "snackis" i fikarum och lunchmatsalar, det uppfattade i alla fall jag i lagtingets café.

Moderate kommande ministern Wille Valve, som jag tycker att verkar vara en modern ung man, skriver att det inte är något problem att Åland skickar sex herrar och noll kvinnor till Östersjöns parlamentariska konferens i Estland. Det är jag inte beredd att hålla med om, även om det är riktigt som han påpekar att tre kvinnliga ministrar här hemma har ansvar för externpolitiken. Men signalen, när Östersjöns parlamentariker träffas, är ändå att Åland inte har några viktiga kvinnor.

Grundproblemet är förstås den bedrövliga könsfördelningen i lagtinget. Den kommer sig av att det åländska folket i huvudsak röstar in män, så enkelt kan man ju beskriva det. Men nästa fråga måste ju bli varför? Är åländska kvinnor sämre, blygare, ointelligentare? Knappast. Ställer upp i val gör ju åtminstone rätt så många, men med några strålande undantag får de sedan inte de mest betydelsefulla posterna, speciellt inte i kommunpolitiken.

Detta är ett stort demokratiskt problem. De män som hejar på Valve när han inte ser problemen bakom symtomet, när det gäller just BSPC-delegationen, är några som i andra sammanhang t ex påpekar att det är för få från näringslivet (i huvudsak män det också) i politiken (....de blir diskriminerade av att det är så dåligt betalt att vara politiker, hm, ja jo, allt är ju som bekant relativt....).

Det är nog dags för oss män att inte känna sig så hotade av den feminism som pekar på de här problemen. Valve skriver ju på sin blogg hur otroligt lite makt kvinnor har över den ekonomiska politiken, vilket helt riktigt är en viktigare fråga än vem som åker till Estland. Men en förändring är inte möjlig förrän debatten hålls vid liv.

Så håll utkik efter socialdemokraternas jämställdhetskampanj i höst! Vi gör vad vi kan för att lyfta "katten på bordet".

Har vi nå´n Palme som kan starta en åländsk politikvecka?

Så här i Almedalstider lanserar Nya Åland en åländsk variant av den gotländska politikerveckan.

Jag håller med om att tanken är möjlig. Som partisekreterare för Ålands socialdemokrater vet jag att det finns ett intresse inom våra systerpartier för Åland och för idén.

Men det finns några men. Nummer ett är, det får vi vara ärliga med, att mediaintresset för åländsk politik utanför Åland inte lär vara så speciellt stort, hur vi än gör. Vi måste alltså locka hit de stora "elefanterna". Framför allt från Sverige. För är det inte rätt ointressant för finska politiker att sitta här och debattera? Och hur stor åländsk publik skulle det locka? Och då kommer men nummer två; Vi har ju Almedalen att konkurrera med. Så tidpunkten kan knappast vara i juni eller juli.

Nya Åland tycker att vi komma på ett gemensamt övergripande tema och bara köra. Jag håller med, det skulle vara kul att testa. Det föreslogs t ex språk- och minoritetsfrågor som tema och det låter ju intressant.

Vill vi skapa lite uppmärksamhet tycker jag att vi kunde ta tag i främlingsfientligheten i norden/Europa. Samla alla krafter som vill bekämpa utbredningen av rasismen inom våra demokratier.

"Börja i liten skala, med utvalda intresserade personer och partier. Det var ju så utvecklingen tog fart i Almedalen, med sossar som höll tal från lastbilsflak" skriver Nyan. Jo, "sossar" i all ära, men det var ju faktiskt OLOF PALME som stod på flaket. Vem med samma lyskraft har vi som har har sommarstuga på Åland?

Jag vill inte vara negativ till den här idén, men Nya Ålands ledare är lite naiv. Det finns inga pengar i överflöd inom de åländska partierna för att satsa på detta. Men jag är gärna med i diskussionen framöver.

Laddad för match ikväll :)

Ikväll är det match!

Jag vaknade tidigt. Resfeber.

Kom och tänka på alla bortamatcher jag har varit på och funderade (redan igår kväll) på varför det är så speciellt. Jo, man är ju nästan alltid "David mot Goliat" då. Man är en sammanhållen grupp med ett stort gemensamt intresse: Att det egna laget ska vinna. Det är en massupplevelse att få sjunga samma sånger, klä sig i liknande kläder, glädjas åt samma finter och mål.

Jag är egentligen inte någon människa som gillar att gå i flock. Men det finns nog ett grundläggande behov hos oss alla att höra till. Jag gillar den grönvita stilen. Det är glatt, humoristiskt och sångvänligt.

Alltså, nu pratar jag om publiken. Jag gillar den grönvita fotbollsfilosofin också, speciellt i år. Det är glad anfallsfotboll (fast försvaret har läckt lite väl mycket). Men hellre många mål både framåt och bakåt än tilltäppta händelsefattiga 1-0-matcher.

Jag tänker på min pappa när jag åker på bortamatch - det gjorde han och jag många gånger. Med GAIS-klacken har vi varit i Borås, Hässleholm, Karlstad, Skövde, Ljungskile, Myresjö, Hisingen, Gunnilse och Frölunda. På senare år har jag tagit mig från Åland till Gävle, Norrköping, Stockholm och Väsby. Det handlar om GAIS det, lag nummer 1 i mitt hjärta.

Men Mariehamn kommer på en klar andra plats. Ikväll är vi i Åbo. De gröna och vita ska vinna mot Inter, vi ska prata fotboll, äta och dricka gott och fira vinsten på båten hem. Det blir verkligen kul!