Marknadsför kollektivt resande och utöka det

På måndagsmorgonen valde jag att ta stadsbussen till jobbet. Det var halt och bilen var igenfrusen. Röde Orms avgiftsfria fiskrensbuss kom, någon minut försenad, till min hållplats. Förseningen föreföll högst naturlig när jag såg hur fullt det var ombord. Under min ca tio minuter långa resa till centrum räknade jag till 59 passagerare: äldre som skulle till sjukhuset, gymnasieungdomar, pappor som åkte med barn till dagis, tjänstemän som gick av vid arbetsplatser vid Itiden och förstås några som mig som skulle till arbeten i centrum.

I debatten om stadsbussen sägs ibland att bussarna går tomma, men den fråga jag ställde mig i måndags morse är snarast: Hur många bilar skulle varit alternativet för att transportera alla dessa människor?

Det finns risk för att trafiken med personbil kommer att öka med nya bostadsområden och etablering av handel utanför staden. Detta måste lyftas fram när vi stadspolitiker ska diskutera budgeten för nästa år. Busstrafiken bör förbättras och staden måste ta initiativ till ett utvecklat samarbete med grannkommunerna för att erbjuda alternativ till bilåkandet. Jag anser att kollektivtrafikens omfattning inte ska minskas eller avgiftsbeläggas utan snarare marknadsföras mera, något som rimmar väl med det mätbara mål om hållbar utveckling som fullmäktige antagit under året.

Detta ska ses som ett komplement till att bygga ut ännu bättre leder för den lätta trafiken. Jag cyklar helst till jobbet, men inte gärna i det här vinterväglaget. Jag är ledsen, fullmäktigeledamot Axel Jonsson (ÅF), men den skaderisken är jag inte villig att ta.

Styrka att ändra sig - men otydligt för väljarna

Det blev en intressant diskussion - den i Ålands radio mellan Erica Scott, Kjell Nilsson och mig.

Det handlade om ramar och besparingar, med betoning på bildningssektorn. - Det är meningslöst att lägga ett förslag till nämnden som de sedan säger "aldrig i livet" till, förklarade Kjell Nilsson på frågan varför han inte "lyckades" spara in 746.000 euro jämfört med gällande plan.

- Verkligheten har förändrats, menade Erica Scott, och tillade att om nämnden hade vetat i juni vad man visste i augusti så hade man kunnat gå till fullmäktige och begära en ny ram.

För konsekvenserna blir inte kul när det ska skäras i skolmat, kultur och Mediskurser, samt höjd hyra för Pub Bastun och plats på fritids. Men i bildningsnämnden röstade Erica Scott och Annelie Karlberg för Axel Jonssons förslag att ge bildningsnämnden bakläxa, det skulle sparas enligt ram.

Märk väl vad jag kursiverat här ovan: "....jämfört med gällande plan." I stadsstyrelsen och stadsfullmäktige har vi socialdemokrater hävdat att en plan är en plan tills den har blivit en fastslagen budget. Så de ramar som diskuteras i nämnderna går att justera.

Nu vill ju uppenbarligen Scott och Jonsson, enligt vad de säger nu, åtminstone se till att Pub Bastun räddas, har jag förstått. Det handlar visserligen om en liten struntsumma i en stor budget, men utgående från omröstningen i bildningsnämnden, får man förstå att de nu alltså ändrat sig, vilket ju är bra i sig.

Det var tydligt i debatten att Erica Scott ser på nämndarbetet på ett helt annat sätt än jag. Jag sitter ju inte i någon nämnd, utan bara i stadsstyrelen. Jag förväntar mig att det är där som grovjobbet görs, när jag (eller Kalle Fogelström, som jag är ersättare för) ska ta budgetbeslut. Som stadsstyrelseledamot vill jag veta hur nämnden ser på situationen och vad den "gällande planen" får för konsekvenser.

Det kommer att bli en intressant budgetdebatt i stadsfullmäktige. Då får vi se hur försämringsvilliga de olika partierna egentligen är. Själv är jag för en måttlig skattehöjning för att bibehålla en hög service. Det är klokast för att Mariehamn ska vara den bästa staden att leva i.

Jag använder aldrig innebandyhallen, Axel. Hur gör vi med den?

Men snälla Axel.... ....Jonsson från ÅF, i debatten i radion om stadsbussen (som du vill avveckla!) säger du att det är orättvist att satsa pengar på något som bara 600 Mariehamnare använder per dag (din siffra).

Med samma logik kan vi ju inte ha en ungdomsorkester? Den berör ju INTE så många. Inte Pub Bastun heller. Inte barnskyddet, missbrukar- eller demensvården heller.

Det är den här högerpolitiken som är så tröttsam. "Om inte JAG åker stadsbuss vill inte jag vara med och betala". Jaha, men om inte jag vill betala asfalt och parkeringsplatser? Eller en innebandyhall (som knappast används av 600 personer om dagen)?

Hur gör vi då, Axel? Har du nå´t smart system? Ska vi alla vara självständiga kanske och skippa det här med ett gemensamt samhälle?

Ska alla GÅ eller?

Slopa stadsbussen! Det går Ålands Framtid i Mariehamn ut med (se notis på radions hemsida). Partiets ordförande är stadsfullmäktige- och lagtingsledamot Axel Jonsson som skrev så här på sin hemsida www.axel.ax i november ifjol:

"Enligt Världsnaturfondens rapport ”Living Planet Report 2010” förbrukar jordens befolkning resurser motsvarande 3,3 planeter.Inför hösten 2011 startades en kampanj ”1 Åland – 1 Planet” med representanter från samtliga lagtingspartier. En av huvudmålsättningarna var att Lagtinget senast den 1 december 2013 fastställer ramar för hur vårt samhälle ser ut och fungerar när vi förbrukar resurser motsvarande en planet. Eftersom arbetet med hållbar utveckling bör prägla samtliga delar av samhället och är av omfattande karaktär, fordras ett stort parlamentariskt samförstånd och samarbete över partigränserna. Därför föreslår motionärerna att målsättningarna slås fast i form av en parlamentarisk kommitté."

Det här skrev ÅF i en budgetmotion i lagtinget. I staden föreslår man nu att kollektivtrafiken ska skrotas. 300.000 resenärer per år ska förflytta sig på annat sätt.

Intressant sätt att se på miljöpolitik. Men alla kanske ska GÅ runt i staden?

Klassamhället

Man brukar tala om att vissa människor gör en klassresa. Någon börjar i fattigdom och slutar stenrikt, men för andra blir det tvärtom. Så var det för den egenföretagare i Ohio vars företag gick i konkurs och som SVTs Korrespondenterna porträtterade häromdagen. Hur det gick? Han blev av med sina tre bilar, sitt hus och sin värdighet och går numera och handlar sin och hustruns ranson mat hos frälsningsarmén. Detta i ett demokratiskt styrt land. Undrar hur socialförsäkringarna kommer att se ut om republikanen Mitt Romney blir president?

Högerpolitiken har inte varit lyckad. Kanske inte vänsterpolitiken heller? I belgiska Vallonien, som jag fick förmånen att besöka i början på förra veckan, är arbetslösheten 13,3 procent, vilket är lägsta procenten i landet, som de styrande socialisterna var noga med att påpeka. Man talade om att en grön Marshallplan ska ställa om det belgiska näringslivet och skapa arbetstillfällen.

Så till Sverige. I Göteborgspostens fredagstidning läser jag om att Göteborgs Universitet arrangerar en klassresa genom staden. Den börjar i f d arbetarstadsdelen Haga, som numera byggts om till centralt medelklassområde, via den invandrartäta förorten Hammarkullen och sedan via fina Linnéstaden och Kvillebäck tillbaka till centrum.

Som uppvuxen i en av överklassens starkaste fästen, Lerum, måste jag erkänna att livet i fattigförorterna är rätt okänt för mig. Men när jag läser att femtio procent av alla barn i Bergsjön, enligt Rädda Barnen, lever i fattigdom och att lika många av dem lämnar den kommunala grundskolan med så skrala betyg att de inte är behöriga för gymnasiet, ja, då förstår jag vad underklass är. En man lever förresten i genomsnitt sju år längre i en fin västförort än en man i problemförorten, visar statistiken.

Detta är Reinfeldts – och före honom Perssons – verk. Vem ska man annars skylla på? Inte lyckades de svenska socialdemokraterna att motverka segregeringen i storstäderna när de regerade, men Reinfeldts 2/3-delspolitik, där det ska ”löna sig att arbeta”, är lite svår att applicera på ungdomarna som inte ens kommer in på gymnasiet. Hur ska de få ett vettigt arbete?

Den borgerliga regeringen säger att det går så bra för Sverige. Allt är relativt. Medel- och höginkomsttagarna har inte haft det så bra på många år. Enligt TT tjänar medelklassfamiljen 2900 kronor mer idag jämfört med när Reinfeldt tog över makten. Lika mycket mindre har en arbetslös att röra sig med.

I lördagens Göteborgsposten läser jag en bra insändare: De borgerliga stirrar sig blinda på nettolönen, skriver insändarskribenten, som menar att det är bruttolönen som är det intressanta. Om man bara funderar på nettolön, vill man ju först och främst se skattelättnader, men då uppstår problemet: hur ska man då ha råd med välfärden? Precis den fråga som vi politiker i Mariehamn ska ställa oss nu och svaret från den borgerliga sidan är alltid: Nej, det har vi inte. ”Det är i de privata plånböckerna som pengarna gör mest nytta”, som fullmäktigeledamoten Jörgen Pettersson (C), sa vid senaste fullmäktige.

Pettersson tänker nog knappast på att det finns ett klassamhälle anno 2012. Tänker han på konsekvenserna av att skära i skola, vuxenutbildning och fritidsverksamhet? Klassamhället är förstås inte lika tydligt på Åland som i Sverige, Belgien eller USA, men det finns. Det finns folk som är beroende av den stadsbuss som de borgerliga vill avgiftsbelägga och nedrusta. Det finns folk som inte har råd att gå till tandläkaren. Det finns arbetslösa på Åland och de blir fler även här.

Ute i vida världen måste väl underklassen resa sig någon gång igen, slå näven i bordet och förklara att klassamhället inte är förenligt med den demokratiska och kristna värdering som talar om att alla människor är lika värda. Bergsjöbarnen bor också i det så framgångsrika moderata Sverige, precis som barnen i Rosengård och Rinkeby. Varför ska allt handla om maximerade vinster, bonusar och sänkta skatter när så många människor lever fattigt och massor med unga aldrig får en riktig chans? Det tycker jag att socialdemokratiska politiker måste ifrågasätta.

När jag en gång var ute och åt lunch med Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi frågade han vad jag tyckte att var viktiga politiska frågor. Jag svarade: ”Att motverka klassamhället”. Jag riktigt såg hur han gnuggade händerna. Han tänkte förmodligen: ”En ulv i fårakläder, en kommunist! Det kan jag ha nytta av i debatten”. Och mycket riktigt. Som ett brev på posten kom en ledare nu i höst om att jag hörde till den vilda vänsterfalangen inom Ålands socialdemokrater.

Om det är för vänster att vilja utjämna klasskillnader så kan jag inte vara socialdemokrat. Men kommunist är jag inte. Socialist är jag däremot. Och demokrat. Och fortfarande emot det växande klassamhället….

Tragiskt med den utbredda arbetslösheten och bristen på lösningar

Lagtinget är i Bryssel och jag har fått förmånen att komma med. Att åländska politiker utbildas utanför holmen har tydligen kritiserats hemma. Måste säga att den kritiken är obefogad. Det är ju oerhört värdefullt för åländska lagstiftare att få kontakter i EU-parlamentet och i kommissionen, speciellt när vi nu inte har någon egen parlamentsplats. Så att få träffa Nils Torvalds, den finlandssvenska MEP:en (Member of Parliament), är bara det en anledning att åka hit. Detsamma gäller alla de tjänstemän vi pratat med på Finlandskontoret här och andra ledamöter från framför allt Sverige.

Nog diskuterat om den saken. Det var speciellt en sak som fastnade av allt som diskuterades igår. Det var faktiskt inte framtiden för snusandet i Finland och Danmark som brydde mig, inte heller hur strukturfonderna ska se ut i framtiden. Jag är absolut medveten om att detta är viktiga frågor för Åland i likhet med diskussionerna i kommissionen om spelmonopolens framtid.

Men ändå var det den folkpartistiske svenske parlamentsledamoten Olle Schmidts svar på frågan hur man här i Bryssel kan tackla ungdomsarbetslösheten som etsade sig fast. Frågan kom efter att Schmidt deklarerat att EU kunde ha en finansminister. Schmidts lösning: Lägre löner och sämre arbetsrättslösningar.

Ja, den politiken har vi hört förr i svensk debatt. Det är den rådande i det borgerliga Sverige. Har den löst ungdomsarbetslöshetsproblemen? Som svar på den frågan är det bara att titta på statistiken och konstatera att välfärdslandet Sverige ligger väldigt risigt till i jämförelse.

Arbetsmarknadspolitik kommer att bli tema på höstens s-kongress om några veckor i Mariehamn. En av gästtalarna är förra LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin. Hon skulle suckat om hon hört Schmidts uttalande och sagt att ett rikt land som Sverige inte ska behöva bli ett låglöneland. Det gynnar inte välfärden som vi vill fortsätta att bygga på och bevara en hög standard på.

EU är en koloss av byråkrati som jobbar med detaljer men också med helheter. Jag anser inte nödvändigtvis att det är här som arbetslöshetsproblemen ska lösas. Jag tror tyvärr att högerdominansen är för stark för att de socialdemokratiska lösningarna ska få gehör.

Men jag tycker att det är tragiskt att det finns så stor arbetslöshet i Europa. Det största hotet mot jämlikhet i denna världsdel.

Det om detta. Idag ska lagtinget vidare för att studera Valloniens regionala styre, något som jg tror att blir resans höjdpunkt.