Kulturaktivitet som (S)yns!

Ledarskribenten Benita Mattsson-Eklund har rätt i sin ledare 25.8 när hon lyfter fram kulturens betydelse för Åland, inte bara för att ålänningar tycker om att bli underhållna utan för att det skapar jämlikhet, mångfalt friskare människor och inte minst samhörighet och gemenskap. Det är en fråga som socialdemokraterna länge har drivit. Vi har också, t ex i lagtinget genom exempelvis Karl-Johan Fogelström, pekat på vilka ekonomiska vinster det finns för ett samhälle med en rik kulturaktivitet.

Det är häpnadsväckande att Mattsson-Eklund anser att det inte FINNS framträdande politiker som är män inom åländskt kulturliv. Om körsångaren och talmannen Britt Lundberg (C) är det goda exemplet kan många politiskt aktiva män räknas upp på samma sätt som hon. Det är bara att kolla i Mariehamnskvartetten, Ålands Projektkör, för att inte tala om i Ålands sång- och musikförbund.

Inom (S)-leden finns många kulturentreprenörer och framträdande kulturutövare. Några som har varit aktuella nu är Isabella Sarling och Anders Hallbäck (En värld full av liv), Sara Kemetter (körkampen), Linda Söderström (sångfesten), Barbro Sundback (Katrinafestivalen), Tony Wikström (Soundway, A tribute to Queen) och Annica Sjölund (A tribute to Queen), Helena Flöjt-Josefsson (vissångerska), för att nämna några. De jobbar inte ensamma, utan stöds i många fall av jämställda styrelser.

Inom körsången, som är vårt gebit, finns många män och kvinnor som berikar kulturlivet, några politiskt aktiva, några inte. Det hade Mattsson-Eklund kunnat skriva om hon hade haft de glasögonen på. (insändare inskickad tillsammans med Sara Kemetter)

Tempot i vårt samhälle måste sänkas

Nya Åland har gjort en utmärkt artikelserie med psykisk ohälsa som tema. Artiklarna har varit viktiga för att synliggöra men också avdramatisera sjukdomar som många lider av. Att ha brutit benet är det knappast någon som hemlighåller, men det finns fortfarande människor som får en depression som tycker att det är svårt att berätta det för sin omgivning.

Det finns nämligen många fördomar kring psykiska ohälsotillstånd ännu. Så all heder åt de modiga människor som gått ut och berättat om sig själva i artiklarna. Föredömligt! Utan kunskap gror fördomar – det ser vi även när det gäller andra som av vissa stämplas som ”annorlunda”.

Det som oroar är att den psykiska ohälsan verkar öka. I synnerhet är det ledsamt att läsa att allt fler barn och unga drabbas. Det får mig att undra vilket samhälle vi har skapat som gör att det har blivit så. Socialkuratorn Stefan Aldeborg pekar ut en del faktorer i artikeln om BUP (20.8): Våra unga lever i en digital värld där de alltid är online, i ett ständigt brus. På sociala medier ”måste” man vara med, där blir man bedömd och i värsta fall utsatt och detta tillsammans med annan vardagsstress gör att vila och återhämtning saknas.

Detta är inget unikt som bara gäller ungdomar. Vi ställer oerhörda krav på oss själva, på våra förhållanden och på våra barn i nästan alla de aktiviteter de deltar i. Barnfamiljer får göra minutscheman för att få vardagen att gå ihop. Att stressen ökar på en hel del arbetsplatser gör att föräldrarna inte heller orkar vara så bra som de skulle vilja. De är för trötta när de kommer hem från lönearbetet för att ”arbeta” med sina barn.

I samma artikel pekar Aldeborg på hur sammansatt problematiken kan vara; att andra utlösande faktorer kan vara att familjen är i kris, problem i skolan eller dålig ekonomi. Varför blir det då så många kriser i familjerna? Varför håller inte äktenskapen/förhållandena? Klarar inte skolan av att möta problemen på rätt sätt, eller får de ta för mycket ansvar för sådant som föräldrar inte mäktar med?

I vårt välfärdssamhälle måste vi fråga oss vad välfärd är. Arbetsgivare måste tänka ut hur personal ska orka, inte bara med sitt jobb utan också sin familj. Här tror jag att de slimmade organisationerna, den s k ”effektiveringen”, har långsiktiga negativa effekter som få (ekonomer) ser.

Tempot måste sänkas i vårt samhälle! Trots att Åland kan verka lugnt för en besökare, möter man många här som har det alldeles för stressigt: på arbetsplatser med (för) få anställda, egenföretagare som kämpar för att få det att gå runt, föräldrar med överaktiverade barn som aldrig får lugn och ro och som det ställs hårda krav på i skolan.

Vila och återhämtning är så viktigt. Var och en måste förstås sist och slutligen ta eget ansvar för att man får pusta ut och vända stressen ryggen tillräckligt ofta. All ohälsa kan vi inte skylla på samhället för, men visst finns det frågor som beslutsfattare på arbetsplatser, i skolor och i politiken måste ta på allvar så att den försämrade psykiska hälsan hos befolkningen inte blir ännu sämre.

Bara välavlönade till lagtinget?

Det är svårt att avgöra om Kjell Holmströms insändare i Ålandstidningen 31.7 är ironisk, men den andas åtminstone politikerförakt på allvar. Men visst, man får tycka att våra lagtingspolitiker gör för lite till en ”oskäligt hög lön”.

Om man tror att lagtingsarbete bara handlar om att vara med i debatterna i plenum kan säkert arvodet verka högt. Däremellan arbetar politikerna dock periodvis hårt i sina utskott och med andra uppdrag som de blir utsedda att göra. Seriösa lagtingsledamöter förkovrar sig också i aktuella politiska frågor och de politiska grupperna bjuder in företrädare för olika branscher, föreningar, arbetstagare och myndigheter för att höra dem i en mängd frågor, allt för att kunna fatta beslut efter bästa förmåga.

Det som är mest uppseendeväclande i Holmströms insändare är dock att han menar att vi som inte tror oss ha möjlighet att komma upp i en lön som motsvarar lagtingsarvodet (....inom privata sektorn, lägger han till....) inte skulle passa i lagtinget. Om inte detta är ironi, menar Holmström att lagtinget bara ska bestå av personer som redan har en ansenlig inkomst. Vad talar för att välavlönade skulle representera folket bättre än andra?

Det finns väldigt många intelligenta människor som inte löneförhandlat lika bra som andra, som prioriterat familj framom karriär eller har väldigt viktiga kunskaper som inte värderas i de jobb de har nu.

Jag är övertygad om att det behövs en blandad kompetens i ett lagting. Det behövs folk i olika åldrar med olika sorters utbildning och erfarenhet, från arbeten både inom det offentliga och privata.