Ge pappor förutsättningar för att ta ansvar för barnen

I samband med debatten om bostadsbidragslagen i lagtinget nyligen diskuterades hur systemet missgynnar föräldrar som separerat, men som inte är närföräldrar, alltså den förälder som barnen inte är mantalsskriven hos. Det är en riksfråga och därför är den viktig att uppmärksamma i samband med riksdagsvalet.

I mer än 80 procent av skilsmässofallen i Finland är det pappan som inte är närförälder (Hbl 18.1.2015). Lagtingets social- och miljöutskott konstaterar att Åland är mer likt Sverige, där 40 procent av föräldrarna väljer att dela lika på ansvaret för barnen efter en separation. Bostadsbidragslagen tillåter bara att den förälder som barnen är skrivna hos har rätt att räkna med barnen i hushållets storlek, medan den andra föräldern betraktas som ett ensamhushåll. Detta gäller alltså även i fall när barnen bor vecka/vecka. Den förälder som barnen inte är skrivna hos får alltså ett mindre bostadsbidrag, oavsett om inkomstbilden är densamma, trots att behovet av större bostad är lika stort.

Ett modernt, jämställt samhälle måste ge pappor förutsättningar att ta mer ansvar för barnen. Idag är det föräldrar med hög utbildning och god inkomst som delar mest på föräldraledigheten. Det visar en svensk granskning från Tjänstemännens centralorganisation, TCO. De pappor som är hemma minst med sina barn är privatanställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Det här påverkar pappornas och barnens relation när föräldrar separerar. Enligt svenska Försäkringskassan, som gjort en studie kring detta, träffar barn de pappor som har varit föräldralediga oftare efter en separation. Detsamma konstateras i Finland: ”Livet efter skilsmässan går hand i hand med hur involverad pappa är när barnet är litet. Är pappan med i början och tar ut föräldraledigheten så är det mer sannolikt att umgänget fördelas jämnare efter skilsmässan”, säger Jukka Relander, ordförande för statens delegation för jämställdhetsärenden, till Hbl.

Det är glädjande att konstatera att åländska pappor i högre grad vill ta ansvar för sina barn efter en separation än genomsnittet i Finland. Ett sätt att uppmuntra detta ytterligare är att riksdagen beslutar att barn kan ha två hemadresser, precis som i Sverige.

Pappor behöver också ta ut mer föräldraledighet för att starka band ska kunna knytas mellan pappor och barn. Det är möjligt att ett mer jämställt familjeliv också ökar chanserna för att relationen mellan mamman och pappan ska hålla. Men det viktigaste av allt: Barn behöver pappor i sina liv! (insändare skriven tillsammans med Sara Kemetter)

(S) väljer samarbete – inte katastrofscenarier

Regeringspartierna lider av makthunger och självgod hybris. Det leder till en katastrof för Åland som undergräver ålänningarnas tilltro till politiker. Så beskriver Ålands Framtids sekreterare Ove Andersson Åland 2015.

Jag ville, i ett svar på hans första insändare, ge en mer positiv bild. Visst stödjer jag landskapsregeringen, något annat vore konstigt. Det finns naturligtvis saker som (S) skulle se att hade gått snabbare, som t ex tandvårdsreformen och byggandet av en ny Vårdöbro. Men vi ser realistiskt på politiskt samarbete – man får ge och ta.

Andersson fortsätter att måla upp bilden av ett Åland som inte mår bra och som har en oduglig regering. I opposition ska man visa på alternativ. Vad är alternativet till Ålands digitala agenda? Att inte göra något alls vilket leder till bristande e-utveckling. Vad är alternativet till bred demokrati? Höjda politikerarvoden men färre ledamöter. Vad är alternativet till en ny Vårdöbro? En renoverad bro med osäker hållbarhetstid.

Reformer tar tid, olika lång förstås beroende på komplexitet och finansiering. Men ett påbörjat arbete är inte detsamma som att man inte gjort någonting alls. Här kan nämnas t ex samhällsservicereformen inom socialtjänsten och arbetet för mer jämställda löner. Snart kommer också förslag på ny lagstiftning för kollektivtrafiken, som är mycket gammalmodigt organiserad.

Ove Andersson skriver om tunnelseende. Läsarna får bedöma vem som ser mest nyanserat på den åländska politiken, han eller jag.

Ålands Framtid föder politikerföraktet

Landskapsregeringens politik föder politikerförakt, skriver Ålands Framtids partisekreterare Ove Andersson (Nya Åland 14.1). Sen följer osande kritik mot regeringssamarbetet och kompromissandet mellan de regerande partierna, alltså S, C och M. Att måla upp en bild av att partierna som det stora flertalet av ålänningarna röstat på inte har fått något uträttat är att bidra till just politikerförakt. Andersson ”glömmer” en mängd saker som regeringen lyckats med, förutom den utökade allmänna tandvården och omstruktureringen av skärgårdstrafiken.

Landskapsregeringen har förbättrat hemvårdsstödet, infört nya budgetprinciper, satt en digital agenda som samlar det offentliga Ålands IT-kompetens, fått igång byggprojekt som stimulerar sysselsättningen, påbörjat arbetet med arbetsvärdering för jämställda löner och tryggat förutsättningarna för tredje sektorn, bara för att göra ett axplock. Det åländska samhället mår gott med relativt låg arbetslöshet, minskade inkomstklyftor och kontinuerlig inflyttning. Men ÅF utmålar ett Åland där folk är uppgivna och utan tilltro till politiker.

ÅF vill höja ”kravet på ledarnas kompetens och lämplighet”. I demokratiska val har alla röstberättigade rätt att ställa upp. Väljarna avgör vad de har för kompetens och hur lämpliga de är för uppdraget. Det är intressant att Andersson gör en jämförelse med blockpolitiken i Sverige. I det parlamentariska läge som uppstått där har Socialdemokraterna gått i bräschen för blocköverskridande överenskommelser. Det är bra, inte bara för att det utestänger ett rasistiskt parti, utan för att flera politiska kompromisser om viktiga välfärdsfrågor kan göras som får stöd av en majoritet.

Politik handlar till stor del om kompromisser. Det är demokrati. Står man ensam på sin egen kant får man inte mycket uträttat. Det har vi socialdemokrater förstått och vårt lantråd Camilla Gunell har framgångsrikt hållit ihop en regering med partier som har olika ideologiska ståndpunkter. Gör man som ÅF och utmålar alla andra som ett hot kommer man däremot inte framåt.