(S) bromsar inte reform

Hur många val ska vi ha om samhällsreformen, frågar sig chefredaktör Lampi i Ålandstidningen.

Frågan är kanske berättigad. Det är och har varit en långsam process. Vi socialdemokrater har däremot varit tydliga och knappast varit den bromsande länken.

(S) har efterlyst en kommunreform för att utjämna skillnaderna som finns i service beroende på i vilken kommun man bor. Som Mariehamnspolitiker ser jag också tydligt hur de mindre kommunerna redan idag är beroende av stadens service, vilket med dagens situation blir ett problem när stadens ekonomi sviktar.

En annan sak jag upptäckt när jag blivit mer insatt i strukturerna är den enorma förvaltning som krävs i alla kommunförbund som måste bildas för att samarbetet ska fungera; t ex i Mise, omsorgsförbundet och i diverse flerkommunala samarbeten, som t ex högstadiedistrikten på landet.

Mina argument för färre kommuner är följande: - Alla måste ta ansvar för varandra. Vi måste vara solidariska med fattigare kommuner. - Kommungränser är gammaldags. Folk jobbar på ett ställe, bor på ett annat. För bästa service är det inte alltid i den egna kommunen man skulle vilja ha dagis, eller för den sakens skull äldrevård. Färre kommuner ger mer valfrihet. - Byråkratin minskar troligtvis. - Kompetens kan samlas, t ex i svåra sociala frågor, eller för den sakens skull i den tekniska sektorn.

Det finns många skäl att göra förvaltningen mer effektiv. Det har (S) tyckt länge. Lampi behöver inte oroa sig över att (S) kommer att bromsa.

Lampi vill inte se ljuspunkter

Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi tycker att jag är onödigt optimistisk i ett blogginlägg häromveckan. Det handlade om utsikterna på arbetsmarknaden det kommande året.

Jag hade just läst statistik- och utredningsbyråns arbetsmarknadsbarometer som förutspår en måttlig positiv tillväxt och tyckte att det var dags att skriva om det glädjande faktum att vi, trots att arbetslösheten är låg, ändå har behov av mer arbetskraft, speciellt inom handeln, inom sjöfarten, "personliga tjänster", men också faktiskt inom byggbranschen (trots konjunkturkänsligheten).

Man kan beskriva verkligheten på många sätt. Man kan förstås basunera ut att läget är ”genuint alarmerande” för viktiga åländska företag. Om situationen försvåras behöver regeringen fokusera ännu mera på tillväxtfrågor och sysselsättning. Men vi måste också se till de ljuspunkter som finns: Att Ålands befolkning stadigt ökar och att arbetstillfällen skapas. Detta är inte att se en ”rosenskimrande verklighet”, det är en del av helhetsbilden. Men så nyanserat vill tydligen inte Lampi beskriva läget.

Vi socialdemokrater stödjer landskapsregeringens politik för en budget i balans och förstår att besparingar behöver göras. Vi har inte gjort några utspel som talar om motsatsen – så soloåkningar får Lampi leta efter någon annanstans.

I stadspolitiken för vi också en ansvarsfull ekonomisk linje. Vi har inte tänkt skapa några budgetunderskott. Visar sig de negativa profetiorna stämma är vi beredda att göra en måttlig skattehöjning – det har vi varit raka och tydliga med.

Att jag skrev att det målas upp en negativ bild av den ekonomiska situationen blir tydligt bekräftat i Niklas Lampis ledare. En sådan ensidig bild av verkligheten kan vara farlig och leda till brist på framtidstro. Att bara måla mörka moln om hot och oro gör människor rädda och osäkra. Då är samhället med och krymper ekonomin istället för att stimulera den.

Vad vore Åland utan sossar?

Ibland har jag tänkt på vad Åland skulle ha varit utan socialdemokrater. Åland är ett borgerligt samhälle, där socialliberalismen kanske kan sägas vara den starkaste ideologin, men även värdekonservatismen. Ändå säger många att det bor en socialdemokrat i nästan alla nordbor, även i merparten av alla ålänningar.

Vi har ett välfungerande välfärdssamhälle, med en modell som ser någorlunda ut i hela Norden (eller såg ut skulle vissa hävda, för mycket har förändrats de senaste tjugo åren).

I en landskapsregering med tre borgerliga partier, med politiker från mitten och långt ut åt höger, behövs verkligen en Barbro, en Igge och en Christian (och alla "mina" övriga parlamentariker som finns här på (S)-kansliet förstås). M, C och Ob behöver liksom en "kyrkstöt" från vänster, som påminner om den nordiska modellen. Kan låta kaxigt det här, men kom ihåg att 20 % av den åländska befolkningen (över 30 % i Mariehamn) har röstat så i senaste val. Trevlig sensommar, förresten! Anders

Den ljusnande framtid är vår

"Den ljusnande framtid är vår". Det är en fras jag kommer att tänka på när jag läser rapporten om åländsk arbetsmarknad ett år framåt.

I media målas en negativ bild av den ekonomiska situationen upp (även om Nya Åland idag hade en artikel om Finlands något ökande BNP framöver).

En myt ska jag börja med att slå ihjäl: Att offentlig sektor växer sig överstor på den privata sektorns bekostnad. I statistik- och utredningsbyråns "barometer" visar framtidsutsikterna att flertalet av de kommande lediga tjänsterna på Åland kommer att finnas inom privat sektor. Gott så! Fast det har ju också att göra med kommunernas och landskapets sparsamhetsstrategier, förstås.

Läget ser någorlunda ljust ut. Vi har ju extremt låg arbetslöshet, men behov kommer ändå att finnas av arbetskraft, speciellt inom handeln, inom sjöfarten, "personliga tjänster", men också faktiskt inom byggbranschen (trots konjunkturkänsligheten).

Det här talar för en åländsk optimism på arbetsmarknaden och talar också för ökat behov av inflyttning, eller invandring, kalla det vad man vill. För mig förefaller det verkligen inte som om det skulle vara jättesvårt att vara ung och vilja få ett jobb på Åland. Jo, jag vet att ungdomsarbetslösheten är något högre än för övriga grupper, men med en utbildning i bagaget kommer man långt på Åland, även om arbetsmarknaden förstås är begränsad till vissa dominerande branscher.

Det ser alltså ljust ut. Kom ihåg det när du läser rubrikerna om några krisande företag....